Afrikanerna och Afrikas jord
Skriftlig fråga 2009/10:5 av Sachet, Ameer (s)
Frågan är besvarad
Händelser
- Anmäld
- 2009-09-16
- Inlämnad
- 2009-09-16
- Fördröjd
- Ärendet var fördröjt
- Besvarad
- 2009-10-01
- Svar anmält
- 2009-10-08
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.
den 16 september
Fråga
2009/10:5 Afrikanerna och Afrikas jord
av Ameer Sachet (s)
till utrikesminister Carl Bildt (m)
I stället för att stödja en utveckling av afrikanskt jordbruk och köpa Afrikas jordbruksprodukter försöker rika länder att ta över Afrikas jordar, rapporterar Afrikagrupperna. I samband med de ökade livsmedelspriserna har en rad icke-afrikanska länder, med Kina, Indien, Sydkorea, Storbritannien och de arabiska Gulfstaterna i täten, tagit över stora markområden i Afrika. Detta har skett både genom köp och arrenden. Det rör sig om stora områden. I Sudan använder Sydkorea 690 000 hektar för att odla vete och Förenade Arabemiraten, som redan har 30 000 hektar där, investerar i ytterligare 378 000 hektar. I Tanzania försöker Saudiarabien att få tillgång till 500 000 hektar mark. Ännu större områden hyrs ut för bränsleproduktion. I Demokratiska republiken Kongo har Kina fått tillgång till 2,8 miljoner hektar av regnskogsområden för att skapa världens största plantage för oljepalmer och förhandlar dessutom med Zambia om två miljoner hektar. Brittiska bolag har säkrat stora områden i olika afrikanska stater. Madagaskar hade ett avtal med Sydkorea om att hyra ut 1,3 miljoner hektar på 99 år och ytterligare 465 000 hektar hade hyrts ut för risodling till ett indiskt bolag. Kontrakten har annullerats av den nya regimen. En undersökning gjord nyligen på uppdrag av FAO, FN:s livsmedels- och jordbruksorganisation, visar att uppköp av jordbruksmark kan leda till att fattiga människor förlorar tillgång till mark, vatten och andra resurser. Enligt undersökningen saknar många länder mekanismer för att skydda lokala rättigheter och förhandlingarna kan leda till markaffärer som förbiser den lokala befolkningens intressen.
Avser utrikesministern att genom EU och FN aktualisera frågan om det moraliskt tveksamma i att rika länder i egna syften använder fattiga länders jordar för storskalig livsmedelsproduktion?
Svar på skriftlig fråga 2009/10:5 besvarad av Statsrådet Gunilla Carlsson
Svar på fråga
2009/10:5 Afrikanerna och Afrikas jord
Statsrådet Gunilla Carlsson
Ameer Sachet har frågat utrikesministern om han avser att inom EU och FN aktualisera frågan om det moraliskt tveksamma i att rika länder i egna syften använder fattiga länders jordar för storskalig livsmedelsproduktion.
Arbetet inom regeringen är så fördelat att det är jag som ska svara på frågan.
Den ekonomiska krisen har drabbat utvecklingsländerna i Afrika och Asien och för många av dessa länder har den globala nedgången kommit som ytterligare en kris ovanpå andra, främst livsmedelskrisen. I många utvecklingsländer fungerar marknaden dåligt och gör det svårt för jordbrukare att sälja sina produkter och för dem som behöver köpa mat till rimliga priser. Andra orsaker kan vara konflikter, svagt demokratiskt inflytande, eller flyktingsituationer, där människor inte har möjlighet att försörja sig genom egen produktion eller hitta ett arbete. Alla dessa situationer kräver lösningar anpassade till de nationella och regionala förutsättningarna.
Sverige gör i år en särskild satsning om 100 miljoner kronor för att stödja småskaligt jordbruk och landsbygdsutveckling i de fattigaste länderna. Bidraget kommer att lämnas till IFAD och FAO för att motverka krisens effekter i dessa länder. Inom FN:s världslivsmedelsprogram (WFP) har Sverige arbetat för att öka andelen lokal och regional upphandling av livsmedel. Detta stärker den lokala produktionen och ger ett kontantinflöde till den lokala ekonomin. Det är ett viktigt sätt att främja lokalbefolkningens försörjningsförmåga.
Det finns en ökad samsyn om att jordbruk och livsmedelsförsörjning behöver ökad uppmärksamhet och ökat stöd. Utvecklingsländerna själva och givarsamfundet måste agera, både kraftfullt och uthålligt. Det kan röra sig om olika insatser till exempel för att förstärka jordbruksproduktionen, öka kunskapen, att öppna våra marknader för att skapa exportmöjligheter för utvecklingsländernas varor, att stärka tillväxten och skapa arbeten.
Utvecklingsländerna måste utveckla sin egen politik för hur detta ska ske, utifrån de egna förutsättningarna och prioriteringarna. I dessa nationella avvägningar ingår även att avgöra hur markresurser och andra tillgångar bör få utnyttjas av externa aktörer till exempel för att köp eller arrenden. Sverige verkar bilateralt för att stärka samarbetsländers jordbruksutveckling, demokratiska ansvarsutkrävande och relevanta institutioner. Inom EU för full implementering av politiken för global utveckling, och internationellt inom FN, för att ta bort utvecklingshinder som exportstöd och jordbrukssubventioner. På så sätt kan vi bidra till att stärka länders egen kapacitet och egna möjligheter. För det är ytterst länderna själva som har ansvar för sin egen utveckling.
Intressenter
Frågeställare
Ställd till
Besvarad av
Skriftliga frågor
Riksdagens ledamöter kan kontrollera regeringen genom att ställa skriftliga frågor till ministrarna. Ministrarna besvarar frågorna skriftligt.