Rilcsdagem Skrifvelse N:o 100

Riksdagsskrivelse 1893:100

8

Rilcsdagem Skrifvelse N:o 100.

N:0 100.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 maj 1893.
— — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lagstiftning i fråga om sättet för
testamentes delgifning i vissa fall m. m.

(Lagutskottets utlåtande n:o 61.)

Till Konungen.

På sätt enskild motionär inom Riksdagen framhållit, liar lagstiftaren
icke löst frågan, huru med delgifvande af testamente skall förhållas, när
arfvinge vistas å okänd ort. Innan testamentstagaren uppfylt lagens kraf
på testamentets delgifvande med den frånvarande arfvingen, har han ingen
trygghet i sin rätt till det testamenterade godset. Arfvingen åter eger, så
länge han ej förlorat sin arfsrätt, att inom den i lag stadgade tid klandra
det af arflåtaren upprättade testamente. Först sedan han, utan att kunna
visa laga förfall, försummat tiden att bevaka sin arfsrätt, blir han förlustig
rättigheten att klandra ett dylikt förordnande. I det fall, som omförmäles
i 15 kap. 5 § ärfdabalken, nemligen att man visserligen vet, hvem den aflidne
arflåtarens inländske arfvinge är, men icke hvarest han vistas, har arfvingen
en tid af ända till tio år från den dag, då kungörelsen om arfvet
i allmänna tidningarna sista gången infördes, att anmäla sig för arfvets
emottagande. De olägenheter, som i sådana fall uppstå för en testamentstagare,
hvilken, i saknad af föreskrift om laglig utväg att delgifva testamentet,
kan komma att under en tid af vid pass elfva år vara i ovisshet
om testamentets giltighet, ligga enligt Riksdagens åsigt i öppen dag. Särskildt
känbar blir denna olägenhet, der testamentet afser fast egendom, då

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 100.

nemligen ansökan om lagfart på grund af testamente jemlikt 6 § lagfartslagen
icke får bifallas, förr än sökanden visat, att testamentet vunnit laga kraft.

Såsom bekant måste domstolarne förordna god man för en å okänd ort
vistande arfvinge. Testamentstagaren har derefter vanligen låtit delgifva
testamentet med denne gode man, och testamentet har af många domstolar
ansetts laga kraftvunnen sedan gode mannen godkänt testamentet eller underlåtit
att i behörig tid klandra detsamma.

Den lämpligaste utvägen att undanrödja den tveksamhet, som nu förefinnes
om hvad i förevarande fall är den rätta lagtolkningen, och de af
denna tveksamhet härflytande olägenheter synes Riksdagen vara att i lag
uttryckligen stadga, det god man eger befogenhet att genom sina åtgöranden
i förevarande afseende binda arfvinge.

Grode mannens skyldighet att, såsom det heter i 15 kap. 5 § ärfdabalken,
»arfvet vårda och förvalta», innebär ett förhållande, som närmast
torde vara att förlikna med en förmyndares i fråga om myndlingens ekonomiska
angelägenheter. Denna likhet har blifvit än större, sedan förordningen
den 31 oktober 1873 tillerkänt god man behörighet att, efter det
närmaste fränders råd inhemtats och rättens tillstånd erhållits, sälja eller låta
inteckna den frånvarandes fasta egendom, samt lagen den 16 maj 1890 stält
honom under samma kontroll och redovisningsskyldighet som förmyndare.

Lagstiftningen har således utvecklat sig i den rigtning att i flera afseenden
med förmyndare likställa god man, som af rätten förordnats att tillvarataga
å okänd ort vistande arfvinges rätt, och det torde kunna ifrågasättas,
huruvida ej skäl förefiunas att utsträcka denna likställighet jemväl
till återstående fall.

Riksdagen håller sålunda före, att en lagstiftning i förevarande ämne
bör omfatta den rättsliga ställning i allmänhet, som tillkommer sådan god
man, hvarom ofvan nämnts.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse,
hvarigenom den af rätten för eu å okänd ort vistande arfvinge förordnade
gode mannens rättsliga ställning varder i sin helhet bestämd.

Stockholm den 5 maj 1893.

Med undersåtlig vördnad.

Bih. till Riksd, Prof. 1893. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band, 22 Höft.

2