Riksdagens underd. Skrifvelse,, N:o 97

Riksdagsskrivelse 1873:97

Riksdagens underd. Skrifvelse,, N:o 97.

33

J%:o 97.

Uppläst och godkänd bos Första Kammaren den 24 Maj 1873.
— — — Andra Kammaren den 24 — —

Riksdagens underdåniga Skrifvelse, i anledning af Kongl. Maj:ts nådiqa
Proposition om antagande af ett nytt myntsystem samt
om åvägabringande af myntkonvention med Danmark.

(Sammansatta Banko- och Lag-Utskottets Betänkande N:o 1
och Utlåtande N:o 6).

S. A. K.

Sedan utsedde fullmäktige för de tre konungarikena Sverige, Norge
och Danmark den 18 December 1872, under förbehåll af vederbörande
representationers samtycke, afslutat en konvention, innefattande för de
tre rikena gemensamma bestämmelser rörande ett på guld grundadt
myntsystem, har Eders Kongl. Maj:t i nådig proposition af den 28 Februari
1873 föreslagit Riksdagen att så väl lemna sitt samtycke till denna
myntkonvention, som ock att antaga särskilda i Sverige erforderliga lagar
om rikets mynt och om öfvergången till det nya myntsystemet.

Riksdagen har, i likhet med Eders Kongl. Maj:t, ansett, att efter
de förändringar, som under de sist förflutna tvänne åren inträdt i myntväsendet
inom Europa, silfrets bibehållande såsom bytesmedel och värdemätare
endast kommer att vålla oss olägenhet och förlust, utan att bringa
oss någon förmån och att derför den i alla händelser nödvändiga öfvergången
till ett på guld grundadt myntsystem måste så fort som möjligt
Bih. till Riksä. Prot. 1873. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Häft. 5

34

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

verkställas. Den har också, i öfverensstämmelse med hvad som uttalades
i dess underdåniga skrifvelse af den 7 Maj 1869, funnit att det för oss
ofördelaktiga förhållandet mellan Sveriges mynt å ena sidan samt Norges
och Danmarks å den andra förorsaka landet förluster och gränsprovinsernas
inbyggare ett känbart obehag, och att detta missförhållande bäst
skulle afhjelpas derigenom att de tre rikena antogo ett gemensamt myntsystem.
Den har slutligen insett, att den för hela vår ekonomiska utveckling
högst nödiga öfvergången från silfvermynt- till guldmyntsystem
måste vara så mycket lättare att åvägabringa, ju mindre besvär den medförde
för den stora allmänheten. Då nu det förslag, som af Eders Kongl.
Maj:t blifvit för Riksdagen framlagdt, bereder oss utväg att, med bibehållande
af vår hittills varande räkneenhet och dess underafdelningar,
genast öfvergå till ett på guld grundadt myntsystem; då den med Norge
och Danmark afslutade konvention så väl försäkrat oss derom, att vårt
nya guldmynt, motsvarande 10- och 20-riksdaler, icke skulle utträngas
af liknande men något mindre guldmynt prägladt i grannländerna, som
ock beredt oss fördelarne af en lättad samfärdsel med dessa länder, och
då de i konventionen intagna bestämmelser synts innebära fullt betryggande
vilkor för den deri stadgade inbördes gemensamhet i myntväsendet
de tre rikena emellan, har Riksdagen lemnat sitt samtycke till den
för Sverige, Norge och Danmark den 18 December 1872 afslutade myntkonvention.

Det i Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition innehållna förslag
till Lag om Rikets mynt har följande lydelse:

Förslag till Lag om Rikets mynt.

§ i Guld

skall ensamt vara värdemätare i Riket och således utgöra
grunden för dess myntväsen.

§ 2.

Enheten för Rikets myntvigt skall vara det franska grammet.

§ 3.

Räkneenheten skall kallas Krona. Kronan delas i hundra öre.

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:ö 97. 35

§ 4.

Af guld skola tvänne hufvudmynt präglas, det ena å tio och det
andra å tjugo Kronor. Af ett tusen gram eller ett kilogram fint guld

utmyntas: .

Tvåhundrafyratioåtta Tio-Iironestycken eller Etthundratjugotyra

Tjugo-Kronestycken.

Guldmynten präglas af myntguld, som är en legering af Niohundra
vigtdelar fint guld och Etthundra vigtdelar koppar.

Alltså skall hvarje

Tio-Kronestycke väga 4,4803 gram och halla 4,032258 gram fint guld.
Tjugo-Konostycke » 8,9606 » » 8,064516

§ 5-

Till skiljemynt skall användas dels silfver, legeradt med koppar i
det förhållande, som här nedan säges, dels brons.

§ 6.

Af silfver skola präglas myntstycken af följande namnvärde, nemligen:

Två Kronor.

En Krona.

Femtio Öre.

Tjugofem Öre.

Tio Öre.

Etthundra stycken sådana skiljemynt skola innehålla fint silfver:

Två-Kronestycken: Ett tusen tvåhundra gram.

En-Kronestycken: Sexhundra gram.

Femtio-örestycken: Trehundra gram.

Tjugofem-Örestycken: Etthundrafyratiofem och ett femtedels gram.
Tio-Örestycken; Femtioåtta gram.

Dessa skiljemynt skola utmyntas af följande legeringar:

Två- och En-Kronestycken:

af Åttahundra vigtdelar silfver
och Tvåhundra » koppar,

Femtio- och Tjugofem-Örestycken:

af Sexhundra vigtdelar silfver
och Fyrahundra » koppar.

36 Riksdagens underå. Skrifvelse, N:o 97.

Tio-örestycken :

af Fyrahundra vigtdelar silfver
och Sexhundra » koppar.

Alltså skall hvarje

Två-Kronestycke väga 15 gram.
En-Kronestycke » 7,5 »

Femtio-Örestycke » 5

Tjugofem-Örestycke väga 2,42 gram.
Tio-örestycke » 1,45 »

§ 7.

Af brons präglas myntstycken af följande namnvärde:

Fem Öre; Två Öre; Ett Öre.

För prägling af dessa myntstycken skall bronsen sammansmältas
af Nittiofem vigtdelar koppar, Fyra ,vigtdelar tenn och En vigtdel zink.
Ett kilogram brons utmyntas till:

Etthundratjugofem Fem-Örestycken
eller Tvåhundrafemtio Två-Örestycken
« Femhundra Ett-örestycken.

§ 8.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade halt få högst
utgöra: ö

å Guldmynten: Femton tiotusendelar fint guld,
å Silfvermynten: Tretio tiotusendelar fint silfver
af hvarje myntstyckes bruttovigt.

Afvikelserna öfver eller under här ofvan stadgade vmt få hö^st
utgöra: 00

för hvarje Tjugo-Kronestycke:

Femton tiotusendelar.

» » Tio-Kronestycke:

Tjugo tiotusendelar.

" » Två-Kronestycke:

Tretio tiotusendelar.
w )J En-Kronestycke:

Femtio tiotusendelar

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

37

för hvarje kilogram af

F emtio-örestycken:

Sextio tiotusendelar.

Tjugufem-örestycken:

Etthundra tiotusendelar.

Tio-örestycken:

Etthundrafemtio tiotusendelar,
allt af hvarje myntstyckes rätta vigt.

Vid utmyntning af guld må dock iakttagas, att afvikelsen i vigt
för hvart parti af tio kilogram myntguld ej får öfverskrida fem gram.

§ 9.

En hvar, som vid Rikets myntverk till myntning inlemnar guld,
eger att derför erhålla guldmynt, dock mot erläggande, till myntningskostnadens
betäckande, för Tjugo-Kronestycken af \ procent och för
Tio-Kronestycken af 1|a procent af det utmyntade beloppets värde.

§ io.

Skiljemynt må ej för enskildes räkning inom riket tillverkas och
präglas.

§ 11-

Angående myntstyckenas diameter, prägel, inskrift, rand och hvad
mer till deras yttre utseende hörer, vill Kongl. Maj:t särskildt förordna,
äfvensom de regler, hvilka vid myntverket böra gälla för probering och
justering, inlemnade af guld till förmyntning in. m.

§ 12.

De efter denna lags stadganden präglade guldmynt äro, under de
här nedan bestämda vilkor, lagligt betalningsmedel i förhållande till hvem
som helst och i hvilket belopp som helst.

Skiljemynten skola till obegränsadt belopp mottagas vid betalning
till statens kassor. Ingen annan vare pligtig att i en betalning mottaga
högre belopp än Tjugo Kronor i Två- och En-Kronestycken, Fem Kronor i
mindre silfver mynt och en Krona i bronsmynt.

38

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

§ 13.

Myntstycke af guld, silfver eller brons, som blifvit vanstäldt eller
genom skafning, filning, borrning, tillödning eller annan olaglig åverkan
af hvad slag som helst skadadt, skall hafva förlorat sin egenskap af
lagligt betalningsmedel.

§ 14.

Guldmynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande
till statens kassor, när det genom nötning förlorat mer än två procent,
men till alla andra, när det förlorat mer än en half procent af den vigt,
som det enligt § 4 af denna lag skall ega.

Skiljemynt upphör att vara lagligt betalningsmedel i förhållande
till statens kassor, när det är så nött, att ej med säkerhet kan skönjas,
huruvida det för Rikets räkning är prägladt, men till alla andra, när
prägeln genom nötning blifvit otydlig.

§ 15.

Mynt som ej längre är lagligt betalningsmedel i förhållande till
hvem som helst, äfvensom silfverinynt, hvilka hålla fyra eller flere procent
mindre än sin rätta vigt, må, sedan de till någon af statens kassor
inkommit, ej åter af densamma sättas i omlopp.

§ 16-

I Riksbanken och dess lånekontor, samt i de kassor föröfrigt, hvilka
Kong], Maj:t bestämmer, skola skiljemynt och nötta guldmynt till invexling
mottagas, och eger en hvar att i dessa kassor få hvilket som helst
belopp af sådana guldmynt, som endast till statens kassor äro lagligt
betalningsmedel, invexladt med lika stort belopp gångbart mynt, såsom
ock att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt
invexladt med guldmynt.

§ 17-

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14, 15 och 16 stadgadt är om rikets
mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess invexling och utgifvande

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

39

af statens kassor, skall, på sätt den mellan Sverige, Norge och Danmark
den 18 December 1872 afslutade konvention förmår, äfven gälla om de
i öfverensstämmelse med samma konvention för Norge och Danmark
präglade mynt af guld, silfver eller brons.

De föreskrifter, hvilka för verkställighet af denna lag erfordras, meddelas
uti särskild lag af samma dag.

Riksdagen har vid pröfningen af detta förslag funnit, att den i 16
§ föreskrifna skyldighet för »Riksbanken och dess lånekontor» att till invexling
mottaga hvilket belopp som helst så af nötta guldmynt som af
skiljemynt, möjligen skulle kunna medföra svårigheter för kontoren i
Wisby och Luleå och dels af detta skäl, dels för att bringa paragrafens
stadganden i närmare öfverensstämmelse ej blott med konventionens bestämmelse
i Art. II utan äfven med den af Riksdagen nu antagna benämning
å Riksbankens kontor, för sin del åt denna paragraf gifvit följande
lydelse:

§ 16.

I Riksbankens hufvudkontor, äfvensom i dess afdelningskontor i
Göteborg och Malmö eger en hvar att få hvilket som helst belopp af
sådana mynt, som endast till statens kassor äro lagligt betalningsmedel,
utvexladt mot lika stort belopp samma slags gångbara mynt, såsom ock
att få hvilket som helst med tio kronor delbart belopp af skiljemynt
utvexladt mot guldmynt. Genom särskilda stadganden bestämmes, å hvilka
andra ställen dylik utvexling skall ega rum.

Med härofvan anförda förändring af den 16 §:n har Riksdagen
lemnat sitt bifall till den af Eders Kong]. Maj:t föreslagna Lag om Rikets
Mynt.

40

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

Det i Eders Kongl. Maj:ts nådiga proposition innehållna förslag till
bestämmelser rörande verkställigheten af Lagen om Rikets mynt har
följande lydelse:

Förslag till Lag

om öfYergången till det nya myntsystemet.

§ i.

I den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af
denna dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens försorg
den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt
Kongl. förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präglade
mynt, som till Riksbanken eller dess lånekontor inflyta, i den mån
de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas, dock
med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer innehafvare
af dess å silfver lydande sedlar.

§ 2.

Med upphäfvande af den enskilda personer sednast genom Kongl.
förordningen den 3 Februari 1855 medgifna rätt att till myntverket inlemna
silfver för utmyntning emot myntskatt, likasom ock af den dem genom
Kongl. förordningen den 31 Juli 1868 lemnade rätt att till myntverket
för utmyntning af caroliner inlemna guld, skola hädanefter för enskildes
räkning vid myntverket präglas endast Tjugo- och Tio-Kronestycken af guld.

§ 3.

Det nya myntet skall genast vai’a lagligt betalningsmedel i enlighet
med myntlagens bestämmelser; och skall dervid, då förbindelser lydande
å äldre myntsorter med nytt mynt gäldas, en Krona räknas lika med En
Riksdaler Riksmynt. Efter samma förhållande skola ock alla nu gällande
mynt och Riksbankens å silfver lydande sedlar, så länge de fou fara att
vara lagligt betalningsmedel, mottagas i betalning för belopp utfästa eller
utsatta i det nya myntet.

§ 4.

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

4L

§ 4.

Så snart ratifikationerna af den myntkonvention, som den 18 December
1872 afslutades, blifvit utvexlade, inträder den bestämmelse i
kraft, på grund af hvilken de enligt samma konvention utgifna norska
och danska mynt äro lika med de svenska mynten lagligt betalningsmedel
i Sverige.

§ 5.

Från och med den 1 Januari 1875 skola alla offentliga räkenskaper
föras efter det nya myntsystemet.

§ 6.

De enligt Kongl. förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre
författningar präglade silfvermynt skola upphöra att vara lagligt betalningsmedel,
de af En Riksdaler Riksmynts värde och deröfver från och
med den 31 December 1878 och de af ringare värde från och med samma
dag 1881.

I Riksbanken komma dessa mynt fortfaran debatt invexlas efter den
i § 3 stadgade grund.

Riksdagen har för att bringa det i 1 § af denna lag förekommande
uttrycket »Riksbanken eller dess lånekontor» i närmare öfverensstämmelse
med den af Riksdagen nu antagna benämning å Riksbankens kontor,
åt denna paragraf för sin del gifvit följande lydelse:

§ I I

den mån mynt af den beskaffenhet, som genom myntlagen af denna
dag föreskrifves, hinna utmyntas, skola de genom Riksbankens försorg
den allmänna rörelsen tillhandahållas. Deremot skola de enligt Kongl.
förordningen den 3 Februari 1855 eller äldre författningar präglade
mynt, som till Riksbankens hufvud- eller afdelningskontor inflyta, i den
Bih. till Biksd. Prot. 1873. MO Sami. 1 Åfd. 1 Band. 16 Käft. 6

42

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

mån, de med det nya myntet kunna ersättas, i Riksbanken qvarhållas,
dock med förbehåll af den rätt emot Riksbanken, som tillkommer innehafvare
af dess å silfver lydande sedlar.

Med denna förändring af 1 § har Riksdagen lemnat sitt bifall till
den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna lag om öfvergången till det nya
myntsystemet.

Sedan underrättelse ingått att Norges Storthing för sin del vägrat
samtycke till den af Eders Kongl. Maj:t för Sverige och Norge med
Danmark afslutade och af Sveriges Riksdag antagna myntkonvention,
och då denna myntkonvention sålunda förfallit, har genom enskild motion
förslag blifvit väckt derom, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse
anhålla, det Kongl. Maj:t täcktes utan vidare hemställan till Riksdagen
i ämnet vidtaga åtgärder för att den med Norge och Danmark
afslutade konvention måtte blifva gällande ensamt med Danmark. Riksdagen,
som funnit, att de skäl som påkallat afslutande af en myntkonvention
med Norge och Danmark, gälla äfven för en likartad öfverenskommelse
ensamt med Danmark, har med anledning häraf beslutat i underdånighet
hemställa, att, sedan Norska Storthinget vägrat sitt bifall
till den mellan Sverige, Norge och Danmark, under förbehåll af vederbörande
representationers samtycke den 18 December 1872 afslutade
myntkonvention, och denna konvention härigenom förfallit, Eders Kongl.
Maj:t täcktes söka åstadkomma en ny myntkonvention med Danmark,
affattad i full öfverensstämmelse med förstnämnde mellan Sverige, Norge och
Danmark afslutade konvention jemte dervid fogade tilläggsartikel, allenast
de förändringar, som blifva en ovilkorlig följd deraf, att Norge ej tillträder
konventionen.

Under förutsättning af att en sådan myntkonvention med Danmark
af Eders Kongl. Maj:t varder åvägabragt har Riksdagen för sin del beslutat
att § 17 af Lagen om Rikets mynt och § 4 af Lagen om Öfvergången
till det nya myntsystemet, skola erhålla följande lydelse:

Lag om Rikets Mynt.

Eiksdagens underd. Skrifvelse, N:o 97.

43

§ 17.

Hvad här ofvan i §§ 12, 13, 14, 15 och 16 stadgadt är om Rikets
mynt, dess giltighet som betalningsmedel, dess invexling och utgifvande
af statens kassor, skall, på sätt mellan Sverige och Danmark afslutad
konvention förmår, äfven gälla om de i öfverensstämmelse med samma
konvention för Danmark präglade mynt af guld, silfver eller brons.

Lag om öfrergången till det nya myntsystemet.

§ 4.

Så snart med Danmark afslutad myntkonvention ratificerats och
ratifikationerna blifvit utvexlade, inträder den bestämmelse i kraft, på
grund af hvilken de enligt samma konvention utgifna danska mynt äro
lika med de svenska mynten lagligt betalningsmedel i Sverige.

Riksdagen framhärdar etc.
Stockholm den 24 Maj 1873.