Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38

Riksdagsskrivelse 1882:38

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

3

N:o 38.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 17 Maj 1882,
— — — — Andra Kammaren den 17 — —

Riksdagens underdåniga skrifvelse, med förslag till förordning angående
förändrad lydelse af 3, 10 och 21 §§ i Lagen
angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

(Lag-Utskottets Utlåtande!! Näs 24 och 55.)

S. A. K.

Under de förhandlingar, som föregingo antagandet af 1877 års
lag angående eganderätt till skrift, ifrågasattes inrymmande i lagen af
bestämmelser, som under vissa vilkor skulle bereda författare skydd
under viss tid mot öfversättning utan medgifvande. Något stadgande
i sådan rigtning blef visserligen icke då antaget, men den tid, som sedan
dess gått, torde icke lemnat rättsuppfattningen inom vårt land i
förevarande hänseende utan utveckling.

Riksdagen finner för sin del, att en författares rätt till alstren af
hans andliga verksamhet ej bör vara inskränkt endast till det språk,
hvari han sjelf klädt sina tankar. Författaren har ett helt naturligt
intresse att kunna förekomma en dålig öfversättning af sitt arbete, och

4

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

billigt synes också vara, att han må åtnjuta åtminstone någon del af
den vinst, som öfversättningen kan medföra.

Detta senare skäl har en särskild betydelse för författare å andra
än de stora kulturspråken. Ett arbete på författarens eget språk, som
har ett jemförelsevis ringa område, kan ej erhålla någon afsättning jemförlig
med den, som eu öfversättning till franska, tyska eller engelska
språken kan påräkna, derest arbetet är af värde och författarens rykte
stadgadt. År rätten till öfversättning författaren förbehållen, kan denna
i sådant fall ofta bereda honom vida större ekonomisk fördel än han
kan påräkna af originalet.

De ekonomiska vilkoren för vetenskapligt och vittert författareskap
äro ingalunda likgiltiga. Stå dessa lågt, måste den inhemska literaturen
blifva derpå lidande och råkar lätt i förfall. Dennas plats intages
då af främmande literatur, och eu främmande folkandes skapelser
komma att utgöra de bildade klassernas andliga näring. Ett sådant
förhållande kan åter i längden ej undgå att verka skadligt på ett lands
uationella lif.

Det har väl blifvit sagdt, att för ett folk, hvars språkområde vore
så inskränkt som det svenska, kunde ett band på öfversättningsfriheten
icke undgå att verka hämmande på spridning af kunskap och upplysning.
Behofvet för ett sådant folk att fullständiga sin egen literatur
med öfversättningar från utlandets bättre verk vore oändligt mycket
större, än det som förefunnes hos folk med vidsträckt språkområde och
betydligt rikhaltigare literatur än den svenska; och det kunde befaras
å ena sidan, att de utländska författarne skulle icke sällan fordra så
höga arfvoden för rättigheten att i svensk öfversättning utgifva sina
arbeten, att vår inhemska literatur komme att, under skyddstiden sakna
månget värdefullt utländskt verk, och å den andra sidan, att de utländske
förläggarne i allmänhet icke skulle bjuda de svenska författarne
någon motsvarande godtgörelse för rättigheten att öfversätta
svenska arbeten. Riksdagen delar icke dessa betänkligheter utan anser,
att en viss kortare tids skydd mot öfversättning af skrift skulle vara
till afsevärdt gagn ej mindre för den allmänna bildningen än för inhemske
författare och skicklige öfversättare.

Skyddet mot öfversättning bör emellertid icke lemnas på lika
lång tid som skydd mot eftertryck. Fall kunna stundom förekomma,
då det ej ligger i författarens intresse att föranstalta om en öfversättning
af sin skrift, och ett förbud för annan att gå i författning härom
skulle för sådan händelse, utan något gagn för författaren, endast hin -

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38. 5

dra dem, hvilka ej förstode dennes språk, att draga nytta af hans arbete.
Vill eller kan författaren ej sjelf eller genom annan öfversätta
sin skrift, kan ej skäligen begäras, att sådan öfversättning af undseende
för hans rätt skall helt och hållet förbjudas. Författarens rätt i förevarande
hänseende synes väl och tillräckligt tillgodosedd, om hans
skrift skyddas mot öfversättning under fem år från det originalet utkom
och under vilkor, dels att han genom tillkännagifvande på titelbladet
förbehållit sig öfversättningsrätt till ett eller flere uppgifna språk,
dels ock, att han utgifver öfversättningen inom två år från den tid,
skriften först trycktes.

På grund af eu mängd internationella konventioner kan skydd
för tryckt skrift, deruti inbegripet äfven skydd under vissa vilkor mot
öfversättning af sådan skrift på i allmänhet fem års tid, sägas hafva
öfvergått till europeisk internationel rätt; och Riksdagen finner äfven
för vårt land tiden vara inne att möjliggöra afsittande på grund af 19
§ i lagen angående eganderätt till skrift af internationella överenskommelser,
som mot öfversättning utan medgifvande skydda inhemska författare
i utlandet och utländske i Sverige.

Riksdagen, hos hvilken framställning i ämnet skett, har, på grund
af hvad nu i korthet anförts, för sin del beslutit följande

Förordning angående förändrad lydelse af 3, 10 och 21 §§ i lagen
angående eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877.

Härigenom förordnas, att 3, 10 och 21 §§ i lagen angående
eganderätt till skrift den 10 Augusti 1877 skola erhålla följande förändrade
lydelse:

3 §•

Skrift, som författare låter samtidigt utgifva på olika och å titelbladet
uppgifna språk, varde ansedd såsom på hvartdera af dessa språk
författad.

Har författare vid utgifvandet af skrift genom tillkännagifvande
på titelbladet förbehållit sig uteslutande rätt att föranstalta om öfversättning
af densamma till ett eller flere uppgifna språk, och har lian,
inom två år från den tid skriften först trycktes, sådan öfversättning
utgifvit; vare under fem år från nämnda tid annan förbjudet att öfversättning
deraf utgifva på det eller de språk, hvartill öfversättningsrätten
sålunda blifvit förvarad.

fi

Riksdagens underd. Skrifvelse, N:o 38.

10 §.

Der ej i tryckfrihetsförordningen eller denna lag annorledes är
stadgadt, vare såsom eftertryck förbjudet att, utan vederbörandes tillåtelse,
annans skrift i dess helhet eller delvis trycka så länge stadgad
skyddstid derför ej förflutit. Ej varde eftertryck lofligt derföre, att
oväsentliga ändringar, förkortningar eller tillägg vidtagas.

Såsom eftertryck anses jemväl, då utan tillåtelse öfversättning
utgifves af annans otryckta skrift, eller öfversättning utgifves i strid
mot 2 eller 3 §, eller förläggare eller den, som tryckningsrätt till
skrift å honom öfverlåtit, verkställer skriftens tryckning i strid mot
förlagsaftalet.

21 §.

Vid tillämpning af de i 3, 5, 7, 8, 9, 13 och 14 §§ gifna tidsbestämmelser
inberäknas icke det kalenderår, under hvars lopp det förhållande
inträffat, med afseende hvarå bestämmelsen meddelats.

Med underdånig anmälan härom framhärdar Riksdagen o. s. v.

Stockholm den 17 Maj 1882.