Riksdagens skrivelse Nr 99

Riksdagsskrivelse 1915:99

Riksdagens skrivelse Nr 99.

Nr 99.

Godkänd av första kammaren den 11 maj 1915.
Godkänd av andra kammaren den 11 maj 1915,

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungl.
Majds ''proposition angående viss utfästelse, till Stockholms
stad rörande västra stambanans framdragande
över den föreslagna s. k. Hammarby leden.

(Statsutskottets utlåtande nr 74.)

Till Konungen.

I eu till riksdagen avlåten proposition, nr 109, av den 26 mars
1915, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av vid propositionen
fogat utdrag av statsrådsprotokollet över civilärenden för samma dag,
föreslagit riksdagen medgiva, att staten må — under förutsättning
att Stockholms stad förbindor sig att uppfylla de av järnvägsstyrelsen
i sådant hänseende föreslagna, i statsrådsprotokollet omförmälda
villkor, med de smärre jämkningar däri, som Eders Kungl.
Maj:t kan finna lämpliga — utfästa sig att till tiden för den s. k.
Hammarbyledens öppnande för allmän trafik, dock tidigast den . 1
januari 1922, hava ombyggt västra stambanans ingångslinje. till
Stockholm på sådant sätt, att sjöfarten genom farleden samt järnvägstrafiken
däröver bliva i erforderlig mån oberoende av varandra,
antingen genom att förlägga järnvägen å bro över Årstaviken med
omkring 26 meters fri höjd över medelvattenytan och rörligt spann
eller ock genom att förändra den nuvarande järnvägslinjens kors -

8

Riksdag Flis skrivelse Nr 99.

ning med farleden vid Liljeholmen sålunda, att järnvägen fraindrages å
bro med omkring 4,8 meters fri höjd över medelvattenytan och rörligt
spann.

Såsom av propositionen inhämtas hava Stockholms stadsfullmäktige
nästlidet år beslutat, att under förutsättning av erforderligt tillstånd
från det allmännas sida., en farled för fartyg med 5,5 meters djup gående

skall anläggas från Saltsjön vid Danviken genom Hammarbysjön,
.Årstaviken och Liljeholmsviken till Mälaren med sluss vid Skanstull
i huvudsaklig överensstämmelse med ett av stadens byggnadskontor
utarbetat förslag av den 5 september 1913. Kostnaden för anläggningen
har enligt detta förslag beräknats till 5,880,000 kronor.

Med anledning av detta beslut hava stadsfullmäktige hos Eders Kungl.
Maj:t bland annat, varom här ej är fråga, hemställt, att staten senast

till ingången av år 1922 måtte hava anordnat ingångslinjen för västra

stambanan söderifrån till Stockholm på sådant sätt, att den blivande

sjöfarten genom Årstaviken samt järnvägstrafiken bliva, såvitt möjligt,
oberoende av varandra.

Innan utfästelse av staten i sådan riktning erhålles, lär, enligt vad
i statsrådsprotokollet upplyses, Stockholms stad icke anse sig kunna
igångsätta arbetena å leden ifråga.

På grund av den stora betydelse för sjöfarten, den ifrågasatta, s. k.
Hammarbyleden måste anses äga, synes det riksdagen, att staten bör
i sin mån bidraga till att undanröja de hinder, som stå i vägen för
kanalförslagets genomförande. Ett väsentligt sådant hinder är att finna
i de nuvarande anordningarna för västra stambanans indragande till huvudstaden.
Den nu förefintliga järnvägsbron över Liljeholmsviken har
nämligen eu fri höjd över Mälarens medelvattenyta av allenast 1,75
meter. Bron är visserligen försedd med svängbart spann, men den täta
järnvägstrafiken omöjliggör, att bron kan hållas öppen i sådan utsträckning,
att sjöfarten å Hammarbyleden skulle kunna fortgå utan alltför
ofta påkommande avbrott.

Med hänsyn till Stockholms stads önskemål att till avhjälpande av
den rådande arbetslösheten igångsätta farledsföretaget snarast möjligt,
synes det riksdagen vara av vikt att redan nu tillförsäkra staden visshet
härom, att sjöfarten å Hammarbyleden kommer att ställas i erforderlig
män oberoende av trafiken å västra stambanan. Härför är det emellertid
icke nödvändigt att nu fatta definitivt beslut om sättet för stambanans
indragande till Stockholm. Något avgörande av denna fråga
behöver ej träffas förrän i samband med regleringen av Stockholms bangårds
fråga i allmänhet, varom beslut, enligt vad den föreliggande pro -

Riksdagens skrivelse Nr 99. 9

positionen ger vid handen, icke lärer erfordras förrän tidigast vid 1917
års riksdag.

Eders Kungl. Maj:ts nu förevarande proposition anvisar tvänne alternativa
utvägar för brofrågans lösning, bland vilka man — år 1917 eller
senare — har att välja. Genom att i enlighet med det ena alternativet
förlägga järnvägen å bro över Årstaviken vid Arsta holmar med 26
meters fri höjd över medelvattenytan skulle man då vinna eu slutlig
lösning av frågan om västra stambanans ingångslinje, med centralstationens
ordnande såsom genomgångsstation. Det andra alternativet, som
avser att framdraga järnvägslinjen vid Liljeholmen å bro med 4,8 meters
fri höjd över medel vattenytan, innebär däremot ett provisorium,
varigenom det slutliga avgörandet hålles öppet även för en mera avlägsen
framtid.

Det nu föreliggande förslaget får alltså icke anses utesluta möjligheten
att förlägga korsningen mellan västra stambanan och Hammarbyleden
— därest överhuvudtaget stambanan framdeles kommer att framgå
över denna led — till annat läge än över Arsta holmar och Årstaviken,
liksom förslaget ej heller utesluter möjligheten att ordna censtralstationen
såsom säckstation.

Vad särskilt det senare av de i Eders Kung!. Maj:ts förslag omförmälda
alternativen angår, så skulle visserligen anordningarna för omläggning
och höjning av järnvägslinjen över Liljeholmsviken icke eller åtminstone
endast i ringa mån kunna utnyttjas vid det definitiva ordnandet av
Stockholms bangårdsfråga. Kostnaden för ifrågavarande provisoriska
åtgärd, vilken beräknats till 1,300,000 kronor, är dock icke att betrakta
såsom en ren merutgift. Ty det är att märka, att, därest berörda anordningar
vidtagas, vissa betydande utlägg för ombyggnadsarbetena
kunna uppskjutas till en senare tidpunkt, på grund varav man kan räkna
med en viss räntevinst. Vidare är att beakta, att staten vid bifall till
Eders Kungl. Maj:ts föreliggande förslag av Stockholms stad tillförsäkras, att
Eders Kungl. Maj:t må bestämma tiderna för öppethållande av såväl järnvägsbron
över Söderström som de ifrågasatta nya broarna över Hammarbyleden
för västra stambanan ävensom eu blivande förortsbana. Då den
i statsrådsprotokollet givna formuleringen i fråga om stadens berörda
medgivande torde få tolkas så, att Eders Kungl. Maj:ts nämnda befogenhet
inträder redan vid den tidpunkt, då den ifrågavarande utfästelsen
från statens sida lämnas, inneslutes i stadens medgivande en betydande
fördel för staten, vilken fördel emellertid riksdagen förväntar icke kommer
att utnyttjas så, alt sjöfarten genom Stockholm lider större intrång

Bihang till riksdagens protokoll 1915. 14 sand. 36 höft. (Nr 96—99.) 2

10 Riksdagens skrivelse Nr 99.

än som för järnvägstrafikens behöriga uppehållande är oundgängligen
nödvändigt.

Då det sålunda icke nu gäller att bestämma, huru överbyggnaden
över Hammarbyleden slutligen skall ordnas, utan fråga endast är att
från statens sida lämna utfästelse, att till tiden för Hammarbyledens
färdigställande anordningar för västra stambanans införande till Stockholm
skola utföras på sådant sätt, att därigenom sjöfarten och järnvägstrafiken
bliva i erforderlig mån oberoende av varandra, och då genom ett
dylikt beslut något föregripande av den definitiva regleringen av Stockholms
bangårdsfråga icke äger rum, har riksdagen funnit sig böra i
huvudsak bifalla Eders Kungl. Maj:ts nu föreliggande förslag. Utfästelsen
från statens sida synes emellertid böra avfattas så, att tydligt uttryck
gives därför, att staten äger ordna brofrågan på annat sätt än i enlighet
med Eders Kungl. Maj:ts alternativa förslag, dock så att därigenom
icke ställas större hinder i vägen för sjöfarten än som skulle komma att
ske vid utförande av berörda alternativ.

Riksdagen har alltså i anledning av Eders Kungl. Maj:ts förevarande
proposition medgivit, att staten må — under förutsättning att Stockholms
stad förbinder sig att uppfylla i statsrådsprotokollet omförmälda,
av järnvägsstyrelsen i sådant hänseende föreslagna villkor, med de smärre
jämkningar däri, som Eders Kungl. Maj:t kan finna lämpliga — utfästa
sig att till tiden för Hammarby ledens öppnande för allmän trafik, dock
tidigast den 1 januari 1922, hava ombyggt västra stambanans ingångslinje
till Stockholm på sådant sätt, att sjöfarten genom farleden samt
järnvägstrafiken bliva i erforderlig mån oberoende av varandra, antingen
genom att förlägga järnvägen å bro över Årstaviken med omkring 26
meters fri höjd över medelvattenytan och rörligt spann eller genom
att förändra den nuvarande järnvägslinjens korsning med farleden vid
Liljeholmen sålunda, att järnvägen framdrages å bro med omkring 4,8
meters fri höjd över medel vattenytan och rörligt spann, eller ock genom
stambanans framdragande på annat sätt, som dock icke får medföra
större hinder för sjöfarten än som skulle bliva fallet vid tillämpning av
de tvenne förstnämnda förfaringssätten.

Stockholm den 11 maj 1915.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1915.