Riksdagens skrivelse Nr 521

Riksdagsskrivelse 1941:521 - höst

Riksdagens skrivelse Nr 521.

1

Nr 521.

Godkänd av första kammaren den 20 december 1941.

Godkänd av andra kammaren den 20 december 1941.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj.ts
proposition angående anslag å tilläggsstat l till riksstaten
för budgetåret 19A1IA2 till ytterligare aktieteckning
i Norrbottens Järnverk Aktiebolag m. m.

(Statsutskottets utlåtande nr 246.)

Till KONUNGEN.

I propositionen nr 322 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 17 oktober 1941,
föreslagit riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens Järnverk Aktiebolag
å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret 1941/42 å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, anvisa ett reservationsanslag av 7,000,000 kronor;
dels ock besluta, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa garanti
för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag i riksbanken till ett belopp
av 3,000,000 kronor.

Det bör till en början fastslås, att beslut om ifrågavarande järnverksanläggning
redan får anses fattat av 1939 års urtima riksdag, som med bifall till
Kungl. Majits förslag anvisade ett anslag av 10,000,000 kronor för ändamålet.
Järnverksbolaget är bildat, och av anslagsbeloppet har Kungl. Majit
redan beviljat 9,999,500 kronor för aktieteckning.

I enlighet med uttalanden av 1939 års riksdag och i överensstämmelse
med vad som väl överhuvud måste betraktas som naturligt har det ankommit
på bolagets ledning att närmare uppdraga riktlinjerna för det nya företaget.
En viktig synpunkt har därvid varit att söka samarbete med redan
nu bestående inhemsk järnindustri. Till grund för anläggningsplanerna ligga
av bolagets direktör uppgjorda, på marknadsundersökningar och tekniska
förundersökningar grundade samt sedermera även av annan sakkunnig
granskade ingående kalkyler, vilka givit som resultat, att en betryggande
vinstmarginal finnes och att verkets ställning inom den svenska järnhanteringen
bör bliva gynnsam såväl inåt som utåt. På grundval av denna i detalj
gående ekonomiska utredning har sedermera bolagets ledning, vilken inrymmer
både kommersiell och teknisk sakkunskap, tillstyrkt järnverkets orne Bihang

till riksdagens protokoll 1951. 14 sami. Nr 521. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 521.

delbara anläggning enligt nu framlagd plan. Bolagets styrelse har därvid ansett
sig kunna uttala, att tillfredsställande resultat borde vid rationell skötsel
och tillvaratagande av inkomstmöjligheterna från biprodukter kunna uppnås
under en längre tidsperiod. Även industrikommissionen har ur de beredskapssynpunkter,
som kommissionen närmast haft att lägga på frågan, tillstyrkt
utbyggnadens omedelbara igångsättning enligt den framlagda planen.

Såvitt riksdagen för egen del kunnat bedöma saken måste planläggningen
av företaget såväl ekonomiskt som tekniskt få anses ha skett med all tillbörlig
omsorg. Huvudsynpunkten har därvid helt naturligt måst vara, att driften
skall bli lönande och anläggningen räntabel, men blicken synes å andra sidan
också ha varit fäst på anläggningens berättigande som ett stöd i en rationalisering
av den svenska järnindustrien efter mera moderna linjer.

Mot den värdefulla export av högklassiga svenska stålprodukter, som under
normala tider kunnat ske, måste som ett mindre gynnsamt förhållande
ställas en högst betydande import av annat järn. Olägenheterna härav ha
i nuvarande avspärrningsläge tydligt framträtt i form av en för skilda slag
av byggnads- och anläggningsverksamhet kännbar brist på järn men dessutom
i form av högt uppdrivna priser. En viktig faktor i den svenska järnhanteringens
bättre anpassning efter tidens krav har nu av järnverkets ledning
angivits vara att kunna underlätta de svenska vals- och stålverkens försörjning
med göt och högvärdigt omsmältningsmaterial. I dessa avseenden
synes Norrbottens järnverk ha naturliga betingelser i form av gynnsam tillgång
både till lämplig malm, billig elektrisk energi samt de för järnets framställning
erforderliga reduktionsmedlen, träkol och koks, för vilken sistnämnda
vara anskaffningskostnaderna på grund av möjligheten till returfrakter
med malmbåtarna ställa sig goda. De vanskligheter, som frånvaron
på platsen av en yrkeskunnig arbetarstam särskilt under startåren kunna
framkalla, torde den ansvariga ledningen i tillräcklig grad tagit med i beräkningen.

En detalj, som självfallet i nuvarande läge kan vålla vanskligheter, är
anskaffningen av det för ståltillverkningen erforderliga tillsatsämnet mangan.
Enligt vad som inhämtats ämnar emellertid bolaget för detta ändamål
taga upp brytning av manganmalm från en ny fyndighet, vilken visat
sig användbar för bolagets behov men som är mindre lämplig för andra företag.

Det har ställts i utsikt, att järnverket skulle kunna sättas i drift under
förra hälften av år 1943. Anmärkas må att, även örn utländska entreprenörer
i stor utsträckning måste anlitas för anläggningarna, dessa dock i huvudsak
äro avsedda att utföras inom landet och alltså även i största utsträckning
komma att bestå av svensk materiel och svenskt arbete.

En annan omständighet, som i diskussionerna om järnverket tillmätts betydelse,
är de ökade fraktkostnader för framställda produkter, man måste
räkna med på grund av verkets från avsättningsorterna avskilda läge. I detta
avseende kan emellertid hänvisas till tackjärnsutredningen, som avsåg förhållandena
omkring år 1938 och vari räknades med att mellan Luleå (Svart -

Riksdagens skrivelse Nr 521. 6

ön) och Gävle cirka 7 kronor per ton utgjorde normal sjöfrakt. Avsevärda
rabatter torde visserligen, framhöll utredningen, kunna påräknas vid stor
befraktning, men trots detta utgjorde denna utgift för ett järnverk i Luleå
en extra belastning, som måste beaktas. Å andra sidan erinrade utredningen,
hurusom järnvägsstyrelsen ställt i utsikt en relativt låg järnvägsfrakt
från Svartön till järnbruk i mellersta Sverige, som eventuellt kunde i vissa
fall möjliggöra omedelbar utfraktning av vintertillverkningen, men under
vanliga förhållanden borde dock sjöfrakten bli billigare. Sedan dessa uttalanden
gjordes har visserligen högtrafiken på järnvägarna satt in och fraktförhållandena
i övrigt förändrats. De ordinarie järnvägstarifferna ha dock
höjts med allenast 10 procent, och därutöver bör tilläggas att skillnaden i
järnvägsfrakt mellan tackjärn och göt ej är av någon nämnvärd storleksordning.
Riksdagen anser sig i detta sammanhang böra erinra om, att fraktkalkylerna
fått ett förändrat, för järnverket i Luleå gynnsammare lage, da
vid järnverket kommer att produceras icke endast tackjärn utan aven got
samt också omsmältningsmaterial, och fraktkostnaderna från Luleå måste
jämföras med fraktkostnaderna för skrot importerat från utlandet.

Malmen skall levereras till Luossavaarabolagets självkostnadspris. Denna
förmån har tillförsäkrats järnverket på grund av uttalanden av 1938 ars
riksdag, som ansåg att tidigare pristillägg på 10 procent borde bortfalla. Det
må emellertid anmärkas, att den malmsort, varpå nu järntillverkningen
skulle i huvudsak baseras, utgöres av så kallad malmmull, vilken enligt erfarenhet
ej är så lämplig för export, vadan redan på grund härav ett lägre
pris än för styckemalmen kan vara motiverat. Malmpriset är ej ännu närmare
bestämt, och härutinnan förutsättas ytterligare underhandlingar mellan
gruvbolagets och järnverkets ledningar, varvid särskilt Dagan örn gruvbolagets
självkostnader torde kräva ingående överväganden.

Beträffande kraftfrågan skall det icke förnekas, att denna för närvarande
kan te sig vansklig. På grund av tillmötesgående från vattenfallsstyrelsens
sida ha dock dessa vanskligheter i hög grad reducerats, vartill kommer, att
Norrland — främst Norrbotten, som inrymmer 30 procent av landets vattenkrafttillgångar
— framdeles bör erbjuda rika möjligheter till nya kraftstationsanläggningar.
Härvid kunna komma i fråga ej endast Harsprånget utan
också andra fall i Lule älv, vid vilkas utbyggnad redan skedda regleringar
av älvens vatten kunna ytterligare komma till nytta. Även i andra av ovre
Norrlands älvar, såsom exempelvis Ume älv, äro statliga kraftverksbyggnader
sedan gammalt planerade.

I planen ingår jämväl framställning av vissa biprodukter, däribland thomasföstat
ett viktigt gödningsämne, och ett av llygvapnet särskilt eftertraktat
bränsle, nämligen metanol. Ur beredskapssynpunkt är denna produktion vär defull.

,

Redan i samband med 1907 års stora uppgörelse mellan .staten och

Grängesbergsbolaget var det en ledande synpunkt alt mahn från de norrländska
malmfälten skulle förädlas jämväl inom landet. Härpå borde, såsom
dåvarande departementschefen uttryckte det, alla strävanden inriktas.

4

Riksdagens skrivelse Nr 521.

I överensstämmelse med denna tanke Ilar också sedan gammalt Luossavaarabolagets
uppgift i dess bolagsordning angivits vara ej endast att idka
gruvdrift utan ock att driva malmförädlingsverksamhet. Såsom redan tidigare
av riksdagen framhållits har emellertid bolaget ej hittills sett sig i
stånd att förverkliga sistnämnda ur nationella synpunkter betydelsefulla
del av bolagets syfte.

Ifrågavarande järnverk kan sägas leda sitt direkta ursprung från en så
tidigt som av 1932 års riksdag framställd begäran örn en skyndsam utredning
rörande möjligheterna för inhemsk malmförädling. Redan före
krigsutbrottet 1939 ansåg sig statsutskottet —- i ett av riksdagen godkänt
utlåtande avgivet i mars sagda år — böra fästa uppmärksamheten på den
elektriska kraftfrågans utomordentliga vikt ur beredskapssynpunkt i allmänhet
men för här avsedda malmförädling i Norrbotten i synnerhet, vilken
förädling utskottet uttryckligen förutsatte komma att kräva stora mängder
elektrisk kraft. Utskottet hade då också anledning erinra, att Harsprångets under
världskrigsåren igångsatta utbyggnad sedermera måst avbrytas samt att
detta berott på att planerna på en salpetertillverkning i Norrbotten fått förfalla,
varvid i stället motsvarande norska produktion efter hand ökats.

Mot bakgrunden av de förväntningar om en utökad inhemsk malmförädling,
som sålunda alltsedan sekelskiftet vid olika tillfällen och under skiftande
tidslägen förefunnits, samt i betraktande också av nuvarande ej minst
ifråga om järntillgången hårt ansträngda försörjningsläge — ett läge vars vidare
utveckling visserligen är synnerligen ovisst men med vars långvarighet
man för närvarande har all anledning att ur beredskapssynpunkt räkna —
finner riksdagen det vara av vikt, att frågan örn järnverket nu utan vidare
dröjsmål bringas fram till ett slutligt avgörande. Industrikommissionen har
ansett det nya järnverkets utbyggnad så angelägen, att detta företag i fråga
örn materialtilldelning av kommissionen satts framför andra likaledes angelagna
ändamål. Det planerade nya järnverket utgör sålunda, enligt vad kommissionen
åberopat, en produktiv anläggning, som i fråga örn järn kan
väntas ge igen den på byggnaden förbrukade mängden av samma vara
flera gånger örn redan år 1943, då företaget beräknas kunna bli driftfärdigt.

Järnets framställning på elektroteknisk väg och med tillgodogörande av
den inhemska vattenkraften i stället för utländskt kolbränsle står i överensstämmelse
med de önskemål 1939 års urtima riksdag uttryckt. Den valda
thomasmetoden är också särskilt väl lämpad för Norrbottens fosforrika
malmer.

o Sammanfattningsvis vill riksdagen erinra om den ovisshet, som alltid måste
rada beträffande en industriell nyanläggnings framtidsutsikter. I all synnerhet
gäller detta för ett så för konjunkturernas växlingar utsatt företag
som en järnverksanläggning, vartill i detta fall som en ytterligare ogynnsam
faktor kommer anläggningskostnadernas avsevärda stegring under den tid
av snart uppemot ett decennium frågan övervägts.

Den utländska konkurrens Norrbottens järnverk kan möta från en med

Riksdagens skrivelse Nr 521.

5

billiga kol och med stora tillverkningsenheter arbetande utländsk industri bör
ingalunda underskattas. Häremot kan dock ställas en förmånlig tillgång på
malm och elektrisk kraft liksom för övrigt också träkol, överhuvud borde
det vara ägnat att inge tillfredsställelse att ett järnverk i Norrbotten nu kan
anläggas och att detta också kan ske under förväntningar från den för verkets
framtid närmast ansvariga ledningens sida örn en tillfredsställande avkastning.
Då det sedan gammalt hävdats att malmtillgångarna i Norrbotten skola
användas ej endast för export utan också till förädling inom landet har detta
ingalunda utgjort något alltför högt ställt nationellt krav. I den mån malmexporten
under de gångna åren efter hand tilltagit har tvärtom detta kravs
berättigande tillvuxit i styrka.

Vid sin prövning av ärendet har riksdagen alltså kommit till den uppfattningen,
att ifrågavarande järnverk, om vars anläggning sedan mycket lång
tid tillbaka starkt berättigade förhoppningar hysts och som särskilt så
länge nuvarande hårt ansträngda avspärmingsläge råder vore av stor betydelse
för landets försörjning, bör utan ytterligare dröjsmål utbyggas.

Med bifall till Kungl. Maj:ts förslag har riksdagen dels till Aktieteckning
i Norrbottens Järnverk Aktiebolag å tilläggsstat I till riksstaten för budgetåret
1941/42 å kapitalbudgeten, fonden för statens aktier, anvisat ett reservationsanslag
av 7,000,000 kronor; dels ock beslutat, att staten genom riksgäldskontoret
skall ställa garanti för ett förlagslån åt Norrbottens Järnverk Aktiebolag
i riksbanken till ett belopp av 3,000,000 kronor.

Stockholm den 20 december 1941.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till riksdagens protokoll 19A1. 14 sami.

Nr 521.

2