Riksdagens skrivelse nr 467

Riksdagsskrivelse 1946:467

12

Riksdagens skrivelse nr 467.

Nr 467.

Godkänd av första kammaren den 29 juni 1946.
Godkänd av andra kammaren den 29 juni 1946.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition angående aktieteckning i Norrbottens järnverk
aktiebolag m. m.

(Statsutskottets utlåtande nr 241.)

Till Konungen.

I propositionen nr 302 har Kungl. Majit, under åberopande av bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över handelsärenden för den 24 maj 1946, föreslagit
riksdagen att dels till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag å kapitalbudgeten,
fonden för statens aktier, för budgetåret 1946/47 anvisa ett investermgsanslag
av kronor 30 500 000, dels besluta, att staten genom riksgäldskontoret
skall ställa garanti ej mindre i mån av behov för lån åt Norrbottens järnverk
aktiebolag å högst 70 000 000 kronor än även för förlagslån åt bolaget till
ett belopp av högst 6 000 000 kronor, dels oek till Avskrivning å statens aktier
i Norrbottens järnverk aktiebolag under huvudtiteln avskrivning av oreglerade
kapitalmedelsförluster för budgetåret 1946/47 anvisa ett anslag av 12 000 000
kronor.

Genom beslut av 1939 års urtima riksdag samt 1941 och 1944 års riksdagar
ha för anläggande av ett statligt järnverk i Norrbotten — Norrbottens järnverk
aktiebolag — under fonden för statens aktier anvisats tillhopa 26 500 000
kronor. Härjämte har under fonden för låneunderstöd anvisats 1 500000 kronor.
Vidare har riksgäldskontoret bemyndigats ställa garanti för förlagslån åt
bolaget till ett belopp av 3 000 000 kronor.

Anläggningarna utgöras för närvarande av två elektrotackjärnsugnar, ett
elektrostålverk och ett sinterverk. Under uppförande äro ytterligare en elektrostålugn,
en förreduktionsanläggning samt ett thomasverk. Järnverkets tackjarnskapacitet
beräknas efter beslutad utbyggnad utgöra inemot 100 000 ton
per år.

I förevarande proposition har nu förordnats en ytterligare utbyggnad av
Norrbottens järnverk, kostnadsberäknad till 140 000 000 kronor. Utbyggnaden,
som föreslås skola ske i två etapper, syftar till att uppnå en produktionskapacitet
av 500 000 ton tackjärn per år, ävensom till en utvidgning av rörelsen
att omfatta även förädling av tackjärn till 300 000 ton valsade produkter. I
propositionen framlägges förslag örn en första utbyggnad, till en kostnad av
100 000 000 kronor, omfattande dels uppförande av en koksmasugn eller ytterligare
elektrotackjärnsugnar med en sammanlagd kapacitet av 200 000 ton
samt motsvarande utbyggnad av övriga metallurgiska anläggningar, dels ock
byggande av ett götvalsverk och ett grovvalsverk. I den andra etappen har

Riksdagens skrivelse nr 467. 13

förutsatts skola ingå anläggningar för ytterligare 200 000 ton tackjärn samt utbyggnad
av valsverken.

I propositionen bär vidare föreslagits anvisande av ett avskrivningsanslag
å 12 000 000 kronor under huvudtiteln avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster.
Förslaget föranledes av en såsom erforderlig ansedd finansiell rekonstruktion
av bolaget genom nedsättning av bolagets aktiekapital med motsvarande
belopp för möjliggörande av avskrivning, av vissa onormalt höga anläggningskostnader
med omkring 8 500 000 kronor, utjämning av balanserad
förlust omkring 500 000 kronor samt reservfondens uppbringande till erforderligt
belopp.

Riksdagen har i likhet med departementschefen och bolagets styrelse kommit
till den uppfattningen, att malmförädlingen vid järnverket av företagsekonomiska
skäl icke bör stanna vid tillverkning endast av tackjärn och därav
framställt stålgöt och annat stålmaterial. En rationell drift vid verket synes
kräva, att detsamma kompletteras med en valsverksanläggning, och det får,
enligt riksdagens mening, även ur allmänna synpunkter anses önskvärt att de
lappländska malmtillgångarna på detta sätt utnyttjas mera intensivt.

Vid bedömandet av frågan örn valsverksanläggningens lämpliga storlek torde
det, såsom bolagets styrelse framhållit, ur driftsekonomiska synpunkter vara
erforderligt att utbyggnaden sker i så stor skala som avsättningsmöjligheterna
medgiva. Styrelsen har under förutsättning av att en jämn och hög sysselsättning
inom det svenska näringslivet kan även i fortsättningen bibehållas uppskattat
det inhemska järnbehovet omkring år 1950 till 1 470 000 ton per år mot
omkring 1 200 000 ton nu. Redan beslutade utvidgningar av produktionskapaciteten
vid mellansvenska järnverk har år 1950 beräknats möjliggöra en ökning
av produktionen av handelsjärn med 300 000 ton från nuvarande 900 000
ton till 1 200 000 ton. Under antagen förutsättning att exporten kommer att
framdeles uppgå till samma storlek som före kriget, eller till 200 000 ton, har
styrelsen beräknat att år 1950 produktionsunderskott av (1470 000—1200 000
4-200 000 i runt tal 500 000 ton skall komma att förefinnas, som måste täckas
genom import eller ytterligare ökning av den inhemska produktionen. Styrelsen
anser med hänsyn härtill en utvidgning av Norrbottens järnverk, syftande
till en utökning av produktionen av handelsjärn med åtminstone 300 000 ton,
försvarlig.

De framtida avsättningsmöjligheterna äro givetvis mycket svåra att beräkna.
Det kan icke anses uteslutet, att avsättningen av järnverksprodukter omkring
år 1950 kommer att bli större än föreliggande beräkningar angiva. Hänsyn
bör även tagas till att järnbehovet, såsom departementschefen framhållit, även
efter år 1950 kan väntas visa en fortskridande ökning. Då sålunda, enligt riksdagens
mening,övervägande skäl tala för att bolagsstyrelsens beräkningar äro
hållbara, har riksdagen, under hänvisning i övrigt till vad departementschefen
anfört, ansett, att järnverket i Luleå bör utbyggas till den föreslagna
kapaciteten valsverksprodukter.

För framställning av nämnda kvantitet av 300 000 ton handelsfärdigt järn per
år erfordras enligt styrelsens beräkning maximalt 350 000 ton tackjärn. Styrelsen
har emellertid räknat med att kunna finna avsättning jämväl för omkring
150 000 ton tackjärn genom försäljning i den fria marknaden samt har
föreslagit, att tack järnsbasen i motsvarande grad utbygges. Förslaget, vilket
tillstyrkts av departementschefen, har ej föranlett erinran från riksdagens sida.

Riksdagens skrivelse nr 467.

14

Genom den föreslagna utbyggnaden skulle vårt land erhålla en metallurgisk
industri, vilken visserligen icke kan mäta sig med de större anläggningarna i
utlandet men som dock för svenska förhållanden får anses vara av betydande
omfattning. Med hänsyn till beräknade avsättningsmöjligheter och i jämförelse
med de naturtillgångar, som finnas i de lappländska malmfälten, kan
dock° anläggningen, vilken beräknas komma att förbruka ca 750 000 ton malm
per åi, icke anses överdimensionerad. Örn en räntabel och konkurrenskraftig
järnindustri överhuvud taget skall kunna tillskapas i Norrbotten torde förutsättningarna
härför föreligga just vid en på stordrift baserad modern anläggning.
Riksdagen, som i likhet med departementschefen anser sig ha anledning
antaga, att styrelsens räntabilitetskalkyler skola visa sig hållbara, är fullt medveten
örn de svårigheter som måste uppstå såväl i tekniskt avseende under anläggningstiden
och framdeles vid driften som i fråga om anskaffningen av
materiel och arbetskraft för byggnadsarbetena samt rekryteringen av yrkesarbetare
för järnverket. Riksdagen förutsätter, att styrelsen för bolaget i ali
den utsträckning detta är möjligt anlitar och samråder med in- och utländsk
expertis pa området. Riksdagen vill vidare för egen del understryka vad departementschefen
anfört rörande arbetskraftsproblemet och bostadsförsörjningen.

Riksdagen har intet att erinra mot att utbyggnaden på sätt i propositionen
föreslagits uppdelas på två etapper, av vilka den första skulle omfatta byggandet
av ett götvalsverk, motsvarande järnverkets slutliga totalkapacitet, och ett
grovvalsverk samt uppförandet av en masugnsanläggning med en årsproduktion
av 200 000 ton ävensom viss komplettering av övriga anläggningar. Riksdagen
förutsätter därvid, att, på sätt departementschefen föreslagit, frågan örn
masugnsanläggningens tekniska utförande göres till föremål för ytterligare
undersökning.

Kostnaderna för den första utbyggnadsetappen har av departementschefen,
med viss jämkning av styrelsens beräkningar, uppskattats till i runt tal
100 000 000 kronor, varav 30 500 000 kronor skulle tillföras bolaget genom aktieteckning
och återstoden, omkring 70 000 000 kronor, genom upplåning, i förekommande
fall mot riksgäldskontoret^ borgen. Bolagets rörelsekredit skulle
— bortsett från den checkräkningskredit, som av bolaget kunde upptagas mot
vanliga affärsmässiga säkerheter — belöpa sig till 6 000 000 kronor samt anskaffas
genom lån mot borgen av riksgäldskontoret. Departementschefen har
vid sitt ståndpunktstagande i finansieringsfrågan ansett lämpligt, att bolaget
icke från början försåges med ett stort aktiekapital utan att en del av anläggningskapitalet
anskaffades genom successiv kortfristig upplåning. De kortfristiga
krediterna skulle därefter vid lämplig tidpunkt konsolideras. Med
hänsyn till vad departementschefen sålunda uttalat har riksdagen funnit sig
böra ansluta sig till departementschefens förslag.

Vad departementschefen förordat i fråga om rekonstruktionen av bolaget och
nedskrivning av dess aktiekapital från 26 500 000 kronor till 14 500 000 kronor
har ej föranlett någon erinran från riksdagens sida.

Under åberopande av det anförda får riksdagen anmäla, att riksdagen dels
till Aktieteckning i Norrbottens järnverk aktiebolag för budgetåret 1946/47
under fonden för statens aktier anvisat ett investeringsanslag av 30 500 000
kronor, dels beslutat, att staten genom riksgäldskontoret skall ställa garanti ej
mindre i mån av behov för lån åt Norrbottens järnverk aktiebolag å högst

Riksdagens skrivelse nr 467.

15

70 000 000 kronor än även för förlagslån åt bolaget till ett belopp av högst
6 000 000 kronor, dels ock till Avskrivning å statens aktier i Norrbottens järnverk
aktiebolag för budgetåret 1946/47 under avskrivning av oreglerade kapitalmedelsförluster
anvisat ett anslag av 12 000 000 kronor.

Stockholm den 29 juni 1946.

Med undersåtlig vördnad.