Riksdagens skrivelse Nr 408

Riksdagsskrivelse 1942:408

Riksdagens skrivelse Nr 408.

3

Nr 408.

Godkänd av första kammaren den 20 juni 1942.
Godkänd av andra kammaren den 20 juni 1942.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Majlis ■proposition angående avskiljande från aktiv
stat av vissa beställningshavare vid försvarsväsendet
jämte i ämnet väckta motioner.

(Tredje särskilda utskottets utlåtande nr 6.)

Till Konungen.

I propositionen nr 74 har Kungl. Majit, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över försvarsärenden för den 13 februari
1942, föreslagit riksdagen att

dels godkänna vid berörda statsrådsprotokoll fogat förslag till kungörelse
om ändring av 3 § militära avlöningsreglementet den 15 juni 1939 (nr 275),
dels besluta, att för försvarsväsendet skola inrättas en avgångsstat och en
disponibilitetsstat för beställningshavare tillhörande lönegraderna Oa 4—6,
Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och 3, vilka i enlighet med de grunder, som
av föredragande departementschefen enligt omförmälda statsrådsprotokoll angivits,
avskilts från aktiv stat,

dels bemyndiga Kungl. Majit att i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som av departementschefen enligt statsrådsprotokollet angivits, utfärda
bestämmelser angående avlöning och tjänstgöringsskyldighet m. m. för
beställningshavare å avgångsstat och disponibilitetsstat,

dels ock medgiva, att avlöningar och disponibilitetsarvoden till å avgångsstat
respektive disponibilitetsstat överförda beställningshavare må intill
budgetåret 1943/44 bestridas på sätt av departementschefen till statsrådsprotokollet
angivits.

I detta sammanhang har riksdagen till behandling förehaft
dels två likalydande motioner, väckta den ena inom första kammaren (nr
199) och den andra inom andra kammaren (nr 266), vari hemställts, att riksdagen
vid behandlingen av Kungl. Majits proposition nr 74 måtte besluta
att godkänna förslaget örn inrättande av avgångs- och disponibilitetsstater,
att tills vidare tillämpas enbart för entledigade förtroendeämbetsmän inom
försvarsmakten, och att riksdagen i övrigt ville uttala, att den nödiga »utgallringen»
bland högre officerare i anslutning till vad i motionerna fram
hållits i avbidan på grundlagsändring ej måtte ske annorledes än genom till
lämpning av grundlagens förtroendeämbetsmannainstitut och genom tvångs

4

Riksdagens skrivelse Nr 408,

pensionering, förflyttning eller kommendering av officerare i enlighet med de
möjligheter, som gällande författningar, reglementen m. m. redan ge,

dels en inom andra kammaren väckt motion (nr 264), vari hemställts, att
riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Maj:ts proposition nr 74 i den mån däri
framlagt förslag leder till att icke tillbörlig personlig hänsyn visas dem, som
enligt propositionen kunna åläggas skyldighet att övergå på avgångs- eller
disponibilitetsstat,

dels ock en inom andra kammaren väckt motion (nr 265), vari hemställts,
att riksdagen med bifall i princip till Kungl. Maj:ts förslag i sin motivering
måtte beakta vad i motionen anförts — i huvudsak innebärande att andra
tillgängliga möjligheter böra prövas, innan överföring sker tvångsvis till avgångs-
eller disponibilitetsstat, att viss personlig hänsyn visas dem, som
åläggas skyldighet att övergå på nämnda stater, och att under vissa förutsättningar
även en frivillig överföring å avgångsstat skall kunna äga rum — samt
att vid bestämmande av arvodesersättningen åt i disponibilitet överförda med
gives en viss höjning, antingen generellt eller i särskilda fall, utöver de
arvodesbelopp Kungl. Majit föreslagit.

Såsom i propositionen framhållits, är det självfallet ett försvarsintresse
av vikt, att krigsmaktens personal på aktiv stat besitter en sådan tjänstduglighet,
att den på ett fullt tillfredsställande sätt kan fullgöra sina uppgifter i
krig såväl som i fred. Detta gäller i särskild grad de beställningshavare
som avses att i krig bestrida högre militära befattningar. Erfarenheterna
från det nu pågående kriget hava givit vid handen, att det militära befälet,
icke minst det högre, utsättes för stora psykiska och fysiska påfrestningar,
vilka kräva stor motståndskraft och vitalitet. Därest risk föreligger för att
nu gällande bestämmelser örn skyldighet att avgå ur tjänst icke äro tillräckligt
effektiva för att säkra upprätthållandet av erforderlig kvalitet hos för
svarsväsendets beställningshavare i mera ansvarsfulla befattningar, böra
därför jämväl enligt riksdagens mening särskilda åtgärder vidtagas.

I anslutning till vissa motionsvis anförda synpunkter vill riksdagen i
detta sammanhang framhålla betydelsen av att vid handläggandet av befordringsärenden
bästa möjliga urval eftersträvas, så att endast de därtill
lämpligaste erhålla befordran till högre befälsposter. Detta är av särskild
vikt vid ett genomförande av de av riksdagen i dess skrivelse nr 374
biträdda, i Kungl. Maj:ts proposition nr 210 framlagda förslagen, vilka
bland annat åsyfta en icke oväsentlig ökning av befälskadrarna. Emellertid
delar riksdagen den i förevarande proposition uttalade uppfattningen, att
man icke med något befordringssystem kan erhålla garantier för att de befordrade
för framtiden skola kunna fylla dem genom befordringen anförtrodda
uppgifter. Kedan nu finnas dock, såsom av den i propositionen åberopade
utredningen framgår, vidsträckta möjligheter att förflytta eller från aktiv
stat avskilja beställningshavare, som befinnas icke kunna på ett tillfredsställande
sätt sköta sina tjänsteåligganden. Riksdagen anser, att dessa möjlig
heter böra till fullo tillvaratagas, innan sådana åtgärder tillgripas som i

5

Riksdagens skrivelse Nr 408.

propositionen föreslagits. I många fall torde det sålunda vara tillräckligt,
att vederbörande förflyttas till annan mindre ansvarsfull befattning på aktiv
stat antingen genom kommendering eller med stöd av bestämmelserna i gällande
avlöningsreglemente. Enligt riksdagens mening böra vidare gällande
bestämmelser rörande tvångspensionering före pensionsålderns inträde tilllämpas,
då förutsättningar därför föreligga.

I vissa fall torde emellertid, såsom i propositionen framhållits, behov föreligga
av att från aktiv stat avskilja beställningshavare, oaktat bestämmelserna
örn avgångsskyldighet i vederbörligt tjänstepensionsreglemente icke äro tilllämpliga.
Riksdagen vill härvid främst erinra örn sådana fall, då vederbörande
visserligen utan formella anmärkningar fullgör sin tjänst i fredstid men dock
icke kan anses fylla de krav som med hänsyn till vederbörande beställnings
betydelse måste uppställas. I sådant fall kan beställningshavaren ofta vara
fullt användbar på en mindre utsatt post inom försvarsväsendet, för vilken
icke avses aktivt befäl, medan han däremot, exempelvis på grund av mindre
god kroppskonstitution, icke är vuxen de uppgifter som åligga honom i hans
beställning på aktiv stat.

I nyss berörda fall föreligger enligt gällande bestämmelser avgångsskyldighet
allenast försåvitt vederbörande är att hänföra till förtroendeämbetsmännens
krets. Flertalet beställningshavare i ledande ställning inom försvarsväsendet
äro visserligen att anse såsom förtroendeämbetsmän, men av den i
propositionen åberopade utredningen framgår dock, att många högre militära
och alla civilmilitära beställningshavare stå utanför denna krets. Med hänsyn
till krigsmaktens effektivitet synes det icke vara rimligt att vid övervägandet
av frågan örn utvidgad avgångsskyldighet för personal vid försvarsväsendet
utesluta de beställningshavare, som ej äro förtroendeämbetsmän.

Av det anförda framgår, att det för upprätthållande av en tillfredsställande
kvalitet hos de högre beställningshavarna inom försvarsväsendet torde vara
nödvändigt, att särskilda åtgärder vidtagas för utvidgande av den avgångsskyldighet
som enligt gällande bestämmelser åligger beställningshavare, vilka
ej äro att anse som förtroendeämbetsmän. Ehuru vissa fördelar ur här avsedda
synpunkter måhända skulle vara att vinna genom en sänkning av pensionsåldern
för högre beställningshavare, torde det dock vara erforderligt att
öppna möjligheter av annat slag utöver de redan förefintliga för att från aktiv
stat avskilja för sina uppgifter mindre lämpliga beställningshavare. I motionerna
I: 199 och II: 266 hava anförts vissa konstitutionella betänkligheter
mot en sådan utsträckt avgångsskyldighet. Vad beträffar överförandet till avgångsstat
med i princip bibehållna avlöningsförmåner kan riksdagen icke ansluta
sig till uppfattningen, att ett sådant överförande skulle ur nämnda synpunkt
vara mera betänkligt än exempelvis överförandet till 1925 års övergångsstat.
Enär vidare någon principiell olikhet icke synes råda mellan exempelvis
den i gällande pensionsreglementen stadgade skyldigheten att under vissa
omständigheter avgå med förtidspension och den . skyldighet att övergå till
disponibilitetsstat som här ifrågasatts, synes hinder icke heller föreligga mot

6

Riksdagens skrivelse Nr 408.

införande av en sådan vidgad avgångsskyldighet. Emellertid vill riksdagen
i detta sammanhang erinra örn att konstitutionsutskottet i avgivet memorial
nr 18, vilket av riksdagen godkänts, föreslagit, att en utredning rörande omarbetande
av de grundlagsstadganden som reglera hithörande förhållanden
skall komma till stånd.

Ehuru sålunda rättsliga hinder icke synas föreligga mot vidtagande
av åtgärder i den riktning som i propositionen föreslagits, böra dock
— såsom av det föregående framgår — dylika åtgärder enligt riksdagens
mening icke erhålla större räckvidd än som är strängt nödvändigt.
Grundsatsen om ämbetsmännens oavsättlighet måste nämligen anses vara av
väsentlig betydelse för upprätthållandet av deras självständighet och oberoende.
Med hänsyn därtill kan riksdagen icke dela den motionsvis framförda
uppfattningen, att införandet av bestämmelser örn vidgad avgångsskyldighet
för vissa beställningshavare inom försvarsväsendet måste föranleda till
att en motsvarande skyldighet ålägges jämväl befattningshavare inom statsförvaltningen
i övrigt.

Med utgångspunkt från i det föregående anförda synpunkter finner sig
riksdagen böra i princip biträda de av Kungl. Majit i förevarande proposition
framlagda förslagen om införande av avgångsstat och disponibilitetsstat.
Riksdagen finner den föreslagna begränsningen av de ifrågasatta bestäm
melserna till att avse allenast med fullmakt försedda regementsofficerare och
högre militära beställningshavare samt motsvarande civilmilitära beställningshavare
lämplig och har ej heller något att erinra mot att bestämmelserna i
fråga skola kunna tillämpas även på förtroendeämbetsmän.

I anledning av ett i motionen II: 265 framfört förslag, att under vissa förutsättningar
jämväl ett frivilligt överförande till avgångsstat borde medgivas,
vill riksdagen framhålla, att enligt riksdagens mening skäl föreligga för in
förande av en möjlighet för beställningshavare av ifrågavarande kategorier att
på grund av egen ansökan överföras å avgångsstat eller disponibilitetsstat. En
jämkning i denna riktning skulle i viss män fråntaga avgångs- och disponibilitetsstaterna
den karaktär av mindervärdighet som de eljest lätt skulle erhålla,
något som riksdagen anser ur olika synpunkter önskvärt. En given förutsättning
bör därvid vara, att avgången från aktiv stat finnes icke vara stridande
mot statens intressen. Med hänsyn till vad sålunda anförts anser riksdagen, att
en viss jämkning bör företagas i det av Kungl. Majit framlagda förslaget till
kungörelse örn ändring av 3 § militära avlöningsreglementet.

I propositionen har föreslagits, att då fråga uppkommit om skyldighet för
viss beställningshavare att avgå från aktiv stat för överförande till avgångseller
disponibilitetsstat, vederbörande skall beredas tillfälle att inkomma
med yttrande i ärendet. Emellertid synes risk föreligga för att dessa mången
gång ömtåliga frågor därigenom skulle erhålla en publicitet som kan befaras
medföra såväl kännbara personliga obehag för de därav berörda som minskad
effektivitet hos själva institutet. Riksdagen anser därför, i anslutning till
motionen lii 264, övervägande skäl tala för att bestämmelsen örn kommunikation
med beställningshavaren utgår ur författningsförslaget.

7

Riksdagens skrivelse Nr 408.

I propositionen har vidare förordats, att förslag om beställningshavares
överförande å avgångs- eller disponibilitetsstat skola avgivas av vederbörande
försvarsgrenschef eller, då överbefälhavare finnes förordnad, av
denne. I sin skrivelse nr 374, i anledning av propositionen nr 210 angående
den fortsatta utbyggnaden och organisationen av landets försvarskrafter,
biträder riksdagen ett i nämnda proposition framlagt förslag, att överbefälhavare
skall finnas förordnad jämväl i fredstid. Med hänsyn till att överbefäl
havaren icke förutsatts skola handhava personalfrågor, torde det emellertid
vara riktigast, att avgivande av förslag i förevarande hänseende uteslutande
skall ankomma å försvarsgrenscheferna. Detta ansluter sig för övrigt till det
av överbefälhavaren i ärendet den 14 februari 1941 avgivna förslaget. Yad
riksdagen nu anfört föranleder viss ytterligare jämkning i förslaget till kungörelse
örn ändring i militära avlöningsreglementet. I övrigt föranleda de
föreslagna bestämmelserna rörande förfarandet vid överförande å avgångseller
disponibilitetsstat ingen erinran från riksdagens sida.

Ehuru enligt riksdagens mening vissa skäl kunna anföras för någon höjning
av de föreslagna disponibilitetsarvodena, främst för beställningshavare å löneplanerna
Ob och Cb, anser sig riksdagen av kostnadsskäl icke böra vidtaga
någon ändring i Kungl. Maj:ts förslag i förevarande avseende. Kiksdagen
biträder i skrivelse nr 374 ett av Kungl. Maj:t framlagt förslag rörande
ändrade grunder för avlöningsförmåner m. m. till pensionerad personal i
arvodesbefattning. Ett genomförande av berörda förslag föranleder vissa jämkningar
i de i förevarande proposition förordade grunderna rörande avlöning
till personal, som överförts å avgångs- eller disponibilitetsstat. I övrigt har
riksdagen icke funnit anledning till erinran mot vad i propositionen anförts
rörande avlöningsförmåner och tjänstgöringsskyldighet m. m. för personal,
som överföres å avgångs- eller disponibilitetsstat.

Såsom i propositionen framhållits, är det vanskligt att på nuvarande
stadium verkställa en tillförlitlig beräkning av anslagsbehovet för avgångsoch
disponibilitetsstaterna. I avbidan på säkrare utgångspunkter härför har
riksdagen intet att erinra mot att, såsom i propositionen föreslagits, ifrågavarande
kostnader för budgetåret 1942/43 bestridas från den i respektive avlöningsstater
ingående förslagsvis betecknade anslagsposten till ordinarie
tjänstemän. Något anslagsbehov för innevarande budgetår kan självfallet icke
föreligga. Från och med budgetåret 1943/44 böra i enlighet med Kungl. Maj:ts
förslag för ifrågavarande kostnader upptagas särskilda anslagsposter i respektive
avlöningsstater.

Vad i propositionen i övrigt anförts föranleder icke annan erinran från riksdagens
sida än att i författningstexten synes böra uttryckligen angivas att
de nya bestämmelserna icke äga retroaktiv tillämpning; riksdagen anser, att ett
tillägg till promulgationsbestämmelsen bör göras av sistnämnda innebörd.

På grund av vad i det föregående anförts får riksdagen anmäla,

l:o) att riksdagen, som funnit vissa jämkningar böra vidtagas i det av

8 Riksdagens skrivelse Nr 408.

Kungl. Maj:t framlagda författningsförslaget, för sin del godkänt följande
förslag till

Kungörelse

om ändring av 3 § militära avlöningsreglenientet den 15 juni 1939

(nr 275).

Härigenom förordnas, att till 3 § militära avlöningsreglementet den 15 juni
1939 skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 morn., av nedan angivna lydelse:

§3.

3 mom. Genom fullmakt tillsatt beställuingshavare tillhörande någon av
lönegraderna Oa 4—6, Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och 3 är jämväl pliktig
att avgå från beställningen, där så finnes påkallat med hänsyn till statens
intresse. Beslut härom meddelas av Kungl. Maj:t efter förslag av vederbörande
försvarsgrenschef. Innan sådant förslag avgives skola yttranden hava inhämtats
från övriga beställningshavaren överordnade myndigheter eller chefer.

Med stöd av första stycket entledigad beställningshavare, som icke var
innehavare av förtroendesyssla enligt § 35 regeringsformen, är berättigad att
bliva försatt i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode enligt
grunder, som bestämmas av Kungl. Maj:t och riksdagen.

Entledigas beställningshavare, som är innehavare av förtroendesyssla enligt
§ 35 regeringsformen, med stöd av bestämmelserna i första stycket, ankommer
på Kungl. Maj:ts prövning, huruvida han må bliva försatt i disponibilitet
mot åtnjutande av disponibilitetsarvode, som i andra stycket sägs.

Beställningshavare, som i första stycket sägs, må jämväl på egen ansökan
av Kungl. Majit försättas i disponibilitet mot åtnjutande av disponibilitetsarvode,
där avgången från aktiv stat finnes icke vara mot statens intressen
stridande.

Denna kungörelse träder i kraft dagen efter den, då kungörelsen enligt
därå meddelad uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling,
men äger, såvitt icke genom särskilt förbehåll i vederbörlig fullmakt annat
angivits, icke tillämpning å beställningshavare, vilken vid kungörelsens ikraftträdande
innehaft och fortfarande innehar beställning, som i kungörelsen avses.

2:o) att riksdagen

dels beslutat, att för försvarsväsendet skola inrättas en avgångsstat och en
disponibilitetsstat för beställningshavare tillhörande lönegraderna Oa 4—6,
Ob 1—3, Ca 26—30 samt Cb 1 och 3, vilka i enlighet med de grunder, som i
det föregående angivits, överförts från aktiv stat,

dels bemyndigat Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse med de
grunder, som i det föregående angivits, utfärda bestämmelser angående avlöning
och tjänstgöringsskyldighet m. m. för beställningshavare å avgångsstat
och disponibilitetsstat,

9

Riksdagens skrivelse Nr 408.

dels ock medgivit, att avlöningar och disponibilitetsarvoden till å avgångsstat
respektive disponibilitetsstat överförda beställningshavare må under
budgetåret 1942/43 bestridas på sätt i det föregående angivits.

Stockholm den 20 juni 1942.

Med undersåtlig vördnad.