Riksdagens skrivelse Nr 37

Riksdagsskrivelse 1918:37

Riksdagens skrivelse Nr 37.

t

Nr 37.

Godkänd av första kammaren den 26 februari 1918.
Godkänd av andra kammaren den 26 februari 1918.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av Kungi.
Maj:ts proposition angående postverkets ansvarighet för
vissa till postbefordran mottagna försändelser in. m.

(Bevillningsutskottets betänkande nr 9.)

Till Konungen.

I en till riksdagen den 14 januari 1918 avlåten proposition, nr 44,
har Eders Kungl. Maj:t under åberopande av bifogat utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för samma dag förelagt riksdagen nedan
återgivna förslag angående upphävande av förbudet mot postbefordran
av assurerad försändelse, å vilken värdet angivits lägre än det verkliga,
angående postverkets ansvarighet för assurerad försändelse, för rekommenderat
brev, för oassurerat paket och för förlust eller skada till följd
av försändelses försenade framkomst ävensom angående värdering av
innehållet i skadad eller förkommen försändelse.

Uppslaget till Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning är att
söka i en av 1910 års statsrevisorer gjord erinran beträffande postverket.
Revisorerna framhöllo därvid, att i § 26 mom. 2 och § 29 mom. 4 av
då gällande allmänna poststadga den 9 september 1907 innehölles förbud
mot angivande å inrikes assurerad försändelse av lägre värdebelopp än
det, som verkligen funnes i försändelsen inneslutet, ävensom stadgande
att inrikes rekommenderat brev icke finge innehålla penningar eller vissa
värdepapper till sammanlagt högre värde än 500 kronor; att emellertid
till revisorernas kännedom kommit, att vissa försäkringsbolag meddelade

Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 18 höft. (Nr 37.) 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 37.

försäkring å värdeförsändelser, som befordrades med posten, därvid försändelserna
plägade hos postverket antingen assureras vida lägre än
deras verkliga, hos bolag försäkrade värdeinnehåll eller ock rekommenderas;
samt att enligt revisorernas mening ifrågavarande försäkringsbolag
sålunda förskaffade sig en vinst, som med rätta borde tillkomma
postverket, och att därför åtgärder borde vidtagas i syfte att statsverkets
intressen i berörda hänseende bleve tillvaratagna.

I skrivelse till Eders Kung!. Maj:t den 31 maj 1911 förklarade sig
riksdagen dela revisorernas mening om att åtgärder borde vidtagas för
tillvaratagande av statsverkets intresse i föreliggande försäkringsfråga.
Emellertid -—- anförde riksdagen bland annat — läge den huvudsakliga
grunden till det anmärkta förhållandet i det i poststadgan givna förbudet
att å inrikes assurerad försändelse angiva lägre värdebelopp än det i försändelsen
inneslutna, jämfört med samma stadgas bestämmelser om begränsning
till ett visst maximum i ett flertal fall av det belopp, varå postverket
meddelade assurans, stadganden, som uppenbarligen vid åtskilliga
tillfällen skulle visa sig omöjliga att samtidigt efterleva. Riksdagen
ansåge därför, att i första hand en revision av poststadgan i förevarande
hänseende borde verkställas och att därefter frågan om behörigheten av
de enskilda försäkringsbolagens ifrågavarande verksamhet skulle prövas.

Med anledning av riksdagens berörda framställning anbefalldes generalpoststyrelsen
att verkställa utredning, dels i vad mån de i poststadgan
förekommande bestämmelserna angående försäkring av värdeförsändelser
borde omarbetas i syfte att för allmänheten bereda större frihet vid och
ökad möjlighet till sådan försäkring, dels ock huruvida eller i vilken
mån inom landet verksamma enskilda försäkringsinrättningar borde betagas
rätten att meddela försäkring å postförsändelser.

Med skrivelse den 27 februari 1917 framlade generalpoststyrelsen
resultatet av den sålunda anbefallda utredningen, därvid stvrelsen
föreslog upphävande av nu gällande förbud mot befordran under postverkets
ansvarighet av assurerad försändelse, å vilken värdet angivits
lägre än det verkliga, varjämte styrelsen gjorde framställning om ändring
i vissa andra avseenden av gällande bestämmelser rörande postverkets
ansvarighet för till postbefordran avlämnade försändelser.

Det är de av generalpoststyrelsen sålunda framställda, av Eders
Kungl. Maj:t biträdda förslagen, som i förevarande proposition förelagts
riksdagen till prövning.

En översikt av förslagen, sammanställda med nu gällande bestämmelser
i ämnet, meddelas nedan.

3

Riksdagens skrivelse Nr 37.

I sin nämnda skrivelse den 27 februari 1917 har generalpoststyrelsen
jämväl yttrat sig beträffande den ovan berörda frågan, huruvida
enskilda försäkringsinrättningar borde betagas rätten att meddela iörsäkring
å postförsändelser. (Iver samma fråga har även försäknngsinspektionen,
på grund av remiss, den 26 juni 1917 avgivit utlåtande.
Båda ämbetsverken hava därvid gjort uttalanden av innebörd, att någon
rubbning i de enskilda försäkringsinrättningarnas rätt att försäkra postförsändelser
icke borde göras.

Departementschefen för sin del har, med framhållande, att den gien
av de enskilda försäkringsinrättningarnas verksamhet, som omfattar försäkring
av postförsändelser, hittills varit av ringa omfattning, uttalat sig
för, att monopol för postverket att meddela ifrågavarande försäkringar
åtminstone för närvarande icke borde införas.

1 fråga om postbefordran av assurerad försändelse, varå värdet angivits
lägre än det verkliga, gälla för närvarande följande bestämmelser.

18 2 av förordningen den 12 november 1872 angående postverkets
ansvarighet för försändelser, som till postbefordran avlämnats, stadgas,
att, om skälig anledning förekommer misstänka, att å något till postbefordran
avlämnat brev* varför assurans begäres, värdet av detsammas
innehåll blivit angivet högre än det rätteligen utgör, brevet må, på
vederbörande posttjänstemans yrkande, i närvaro av den, som det lnlamnat,
öppnas å postanstalten; att, om därvid utrönes, att brevet icke
innehåller penningar till det belopp, som angivits, och det, som för
övrigt må vara i brevet inneslutet, uppenbarligen icke kan anses i värde
motsvara skillnaden, posttjänstemannen äger vägra att till befordran
emottaga brevet under postverkets ansvarighet för det därå angivna
värde; samt att avsändaren är berättigad att, om han så äskar, avgiftsfritt
erhålla skriftligt intyg över sålunda meddelad vägran. Dessa stadganden
gälla, jämlikt § 9 mom. 1 i samma förordning, även i fråga

om assurerade paket. _ .

Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 angående ändring
i gällande bestämmelser om postverkets ansvarighet för försändelser, som
till postbefordran avlämnats, assuransavgiftens belopp m. in., förklarats,
bland annat, att, då anledning förekommer misstänka, att å försändelse,
som till postbefordran anmäles och för vilken assurans begäres, värdet
blivit angivet lägre än det rätteligen utgör, med försändelsen skall förfaras
i överensstämmelse med vad som finnes stadgat i § 2 av förordningen
den 12 november 1872, så att, då tydligen sammanlagda värdet
av de i försändelsen inneslutna penningar, obligationer och andra där -

4 Riksdagens skrivelse Nr 37.

med jämförliga, i var mans hand gällande värdepapper, vilkas ungefärliga
värde med lätthet kan på grund av allmänt kända förhållanden
beraknas, i någon avsevärd mån överstiger det värde, som angivits, försändelsen
icke må till befordran mottagas.

„I den internationella utväxlingen är, jämlikt artikel 9:1 i avtalet
angående utvexling av brev och askar med angivet värde den 26 mai
art*kel 16 i postpaketkonventionen av samma dag, stadgat
förbud mot varje osvikligt angivande av högre värdebelopp än det, som
verkligen linnés i försändelsen inneslutet. Förbud mot angivande av
lägre värde än det verkliga finnes däremot icke intaget i de''internationella
postförfattningarna.

Uti ifrågavarande ämne har Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
besluta, att beträffande inrikes försändelse, för vilken assurans begäres,
postbefordran icke vidare må förvägras av den anledning, att försändelsens
värde misstänkes vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och att följaktligen
särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses verkliga
värde icke skall vidtagas.

I fråga om postverkets ansvarighet för assurerad försändelse gälla
nu nedannämnda stadganden:

Beträffande assurerat brev innehåller § 7 av förordningen den 12
november 1872 följande bestämmelser: Om assurerat brev går förlorat

medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, skall av postmedel
till avsändaren, mot assuransbevisets återställande, utbetalas ett det
angivna värdet motsvarande ersättningsbelopp, så framt ej utrönas kan,
att detta varde överstiger det verkliga värdet av de i brevet inneslutna
penningar eller andra värdesaker, i vilket fall ersättningen utgår
efter sistnämnda värde. Därest assurerat brev framkommit, men förseglingen
därå finnes rubbad eller omslaget så skadat, att någon del
av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst förteckning,
som i § 6 av förordningen omförmäles, visas, att brevet vid verkställt
öppnande före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens postanstalt
antingen icke innehållit några penningar eller saker av värde
eller ock innehållit penningar eller värdesaker, men till ett värdeje1y>PP’
understigande det, som avsändaren enligt vad ovan sagts skolat
erhålla, därest brevet gått helt och hållet förlorat, äger avsändaren
att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel'' åtnjuta ersättnmg,
motsvarande i förra fallet sistnämnda belopp och i senare
fallet skillnaden mellan samma belopp och värdet av det, som brevet
befunnits innehålla. Skulle assurerat brev, över vars innehåll sådant
intyg, som i § 4 av förordningen omförmäles, blivit avsändaren med -

5

Riksdagens skrivelse Nr 37.

delat, hava framkommit i orubbat skick så till försegling som omslag,
men medelst förteckning, som enligt förordningens § 6 blivit vid brevets
öppnande å ankomstortens postanstalt upprättad, eller med två trovärdiga
vittnens intyg kan styrkas, att vid brevets utlämnande från
postanstalten de penningar eller värdepapper, som enligt förstnämnda
intyg bort finnas däruti inneslutna, till större eller mindre del saknats,
äger avsändaren att, emot assuransbevisets återställande, av postmedel
njuta ersättning för det sålunda saknade.

Nu anförda stadganden beträffande assurerat brev äro, jämlikt § 9
mom. 1 i samma förordning, gällande även i avseende å assurerat paket.

Vidare har genom kungörelsen den 26 maj 1882 stadgats, att, då
assurerad försändelse, medan den stått under postverkets vård, blivit
skadad och skadan ej skäligen kan anses härröra därav, att försändelsen
ej varit med vederbörlig omsorg och på ett fullt betryggande sätt inlagd
och förseglad, avsändaren äger, mot försändelsens överlämnande till postverkets
disposition, därför uppbära enahanda ersättning av postmedel,
som skolat utgå, därest försändelsen gått förlorad.

Härjämte meddelas i § 11 av förordningen den 12 november 1872
och i omförmälda kungörelse den 26 maj 1882 bestämmelser om de
tider, inom vilka anspråk på ersättning skall hos geueralpoststyrelsen
anmälas.

Eders Kungl. Maj: t har föreslagit riksdagen att i ifrågavarande avseende
besluta,

dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa
förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd
av försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om
värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort det därå vid postbefordringen
angivna värdet och att skadeståndet icke i något fall må
överstiga beloppet av sistnämnda värde, samt att, om försändelsen gått
förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren, denne dessutom skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna, varemot assuransa
vgiften behålles av postverket;

dels att vad ovan stadgats beträffande postverkets ansvarighet för
assurerat brev även skall gälla i fråga om assurerat paket, var jämte beträffande
assurerat paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna även i det fall, att
paketets innehåll helt och hållet förstörts;

6

Riksdagens skrivelse Nr 37.

dels och att generalpoststyrelsen må — utan hinder av hittills gällande
föreskrifter om skyldighet för avsändare av assurerad försändelse
att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för dylik försändelse,
återställa assuransbeviset — härutinnan meddela de föreskrifter, som
kunna anses nödiga.

Angående postverkets ansvarighet för rekommenderat brev gäller
nu, enligt § 8 av förordningen den 12 november 1872, med den ändring,
som däri vidtagits genom kungörelsen den 10 mars 1905 angående avgiften
för inrikes postförsändelses rekommendation samt ändring av ,
gällande bestämmelser rörande postverkets ansvarighet för vissa, till
postbefordran avlämnade försändelser, dels att, om rekommenderat brev
går förlorat, medan ännu postverkets ansvarighet därför fortfar, 36 kronor
skola av postmedlen utbetalas till avsändaren, emot rekommendationsbevisets
återställande, dels ock att, om rekommenderat brev framkommit,
men förseglingen därå finnes rubbad eller omslaget så skadat, att någon
del av brevets innehåll kunnat därur uttagas, och om medelst förteckning,
som i § 6 av förenämnda förordning omförmäles, visas, att brevet
vid verkställt öppnande före dess utlämnande till adressaten å ankomstortens
postanstalt icke innehållit penningar eller andra saker
till ett sammanlagt värdebelopp av 36 kronor, avsändaren äger att, emot
rekommendationsbevisets återställande, av postmedlen åtnjuta skillnaden
emellan nämnda belopp och värdet av det, som brevet befunnits innehålla.
Härutinnan har Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen besluta,
dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat i enlighet med de
för assurerade brev gällande föreskrifter, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa förorsakats
genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd av
försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om
värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort 36 kronor samt att
skadeståndet icke i något fall må överstiga nämnda belopp;

dels ock att generalpoststyrelsen må — utan hinder av hittills gällande
föreskrifter om skyldighet för avsändare av rekommenderad försändelse
att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för dylik
försändelse, återställa rekommendationsbeviset — härutinnan meddela de
föreskrifter, som kunna anses nödiga.

Beträffande postverkets ansvarighet för oassurerat paket gälla
enligt § 9 mom. 2 och 3 av förordningen den 12 november 1872

7

Riksdagens skrivelse Nr 37.

med den ändring, som däri vidtagits genom kungörelsen den 16 april
1880 angående förändringar dels i taxeringen av guld- och silverförsändelser,
som genom postverket befordras, dels ock i postverkets ansvarsskyldighet
för oassurerade paket följande bestämmelser.

Om oassurerat paket går förlorat, innan detsamma blivit till adressaten
utlämnat, äger avsändaren att i ersättning av postmedel erhålla, om paketets
vikt uppgår till högst 1 kilogram, två kronor och, om vikten utgör
mer än 1 kilogram, fyra kronor med tillägg därtill av en krona för varje
halvt kilogram, varmed vikten överstiger 2 kilogram. Därest oassurerat
paket, medan det stått under postverkets vård, blivit skadat, är postanstalten
i adressorten skyldig att därom, i fall så önskas, avgiftsfritt meddela
intyg, och äger avsändaren, där ej skadan skäligen kan anses härröra
därav, att paketet icke varit med vederbörlig omsorg inlagt, åtnjuta den
för förkommet paket stadgade ersättning, varemot paketet tillfaller postverket.

1 detta ämne har Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen besluta, att,
om oassurerat paket gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt innehåll
eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa
förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd
av försändelsens egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke må
överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande paket med högre vikt
än 5 kilogram, för vilket skadeståndet må kunna utgå intill belopp,
motsvarande 4 kronor för varje kilogram eller del av kilogram av paketets
vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat eller dess innehåll
helt och hållet förstörts samt skadestånd utbetalas till avsändaren, denne
dessutom skall vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna.

Jämlikt § 10 i förordningen den 12 november 1872 är postverket
icke i andra fall, än som i förordningen sägs, ansvarigt för försändelse,
som till postbefordran avlämnats, där ej på grund av förbehåll om s. k.
postförskott eller annat särskilt avtal sådan ansvarighet åligger verket,
i förordningen finnes icke något stadgat om ansvarsskyldighet för den
händelse avsändare eller adressat åsamkas förlust eller skada på grund
av försändelses försenade framkomst.

I förevarande proposition har Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen
besluta, att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat brev eller
oassurerat paket uppenbarligen förorsakats av försening i postbefordringen
och denna försening vållats genom fel eller försummelse från postfunk -

8

Riksdagens skrivelse Nr 37.

tionärs sida, generalpoststyrelsen må, när sådant prövas vara av förhållandena
påkallat, tillerkänna avsändare skadestånd enligt allmänt gällande
grunder.

1 fråga om värdering av innehållet i skadad eller förkommen försändelse
stadgas i § 12 av förordningen den 12 november 1872 att, då vid
prövning av behörigen anmält ersättningsanspråk fråga förekommer om
uppskattning av värdesaker, som varit inneslutna i assurera! eller rekommenderat
brev eller i assurerat paket och vilka antingen finnas i
behåll eller eljest anses vara till beskaffenheten fullständigt kända, bör,
i fall av tvekan om deras rätta värde, detta värdes bestämmande överlämnas
åt tre gode män, vilka väljas, en av postverket, en av avsändaren
och en av de båda sålunda valda.

Härutinnan har nu Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen besluta,
att, om vid prövning av ersättningsanspråk rörande assurerad försändelse,
rekommenderat brev eller oassurerat paket tvekan uppstår om rätta värdet
å föremål, som varit i försändelsen inneslutet, detta värde skall bestämmas
på sätt i gällande lag om skiljemän föreskrives.

Slutligen har Eders Kungl. Maj:t föreslagit riksdagen besluta, att de
beslut, som i ovan angivna hänseenden kunna bliva meddelade, må träda
i tillämpning vid tidpunkt, som av generalpoststyrelsen bestämmes, dock
ej senare än den 1 juli 1918.

Vid behandlingen hos generalpoststyrelsen av frågan om postverkets
ansvarighet för oassurerat paket hava två olika meningar gjort sig gällande.
Enligt båda skulle, om sådant paket, medan det stått under postverkets
vård, gått förlorat, plundrats eller skadats, avsändaren under vissa förutsättningar
och med viss begränsning vara berättigad till skadestånd,
motsvarande verkliga värdet av förlusten. Men enligt den mening, som
funnit uttryck i generalpoststyrelsens förslag och vartill Eders Kungl. Maj:t
anslutit sig, skulle maximigränsen för postverkets skadeståndsskyldighet
lastställas olika allt efter paketens hänförlighet till olika viktgrupper,
varemot enligt den inom generalpoststyrelsen uttalade skiljaktiga meningen
maximigränsen skulle vara lika för alla paket.

Såsom av det anförda framgår, torde upprinnelsen till ifrågavarande
revision av vissa postala bestämmelser vara att söka i statsrevisorernas

Riksdagens skrivelse Nr 37. 9

och riksdagens ovanberörda uttalanden. De förhållanden, för vilka sålunda
från riksdagens sida påkallades uppmärksamhet, synas genom vad
Eders Kungl. Maj:t därutinnan föreslagit, bliva, såvitt omständigheterna
nu betinga, tillfredsställande ordnade. Riksdagen har således icke någon
erinran att framställa mot propositionen i denna del.

Ej heller mot Eders Kungl. Maj:ts förslag i övrigt, som jämväl
synes riksdagen ägnat att åvägabringa mera nöjaktiga förhållanden mellan
postverket och allmänheten, har riksdagen någon invändning att gorå.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen, med bifall till Eders Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition, nr 44, beslutat

dels att beträffande inrikes försändelse, för vilken assurans begäres,
postbefordran icke vidare må förvägras av den anledning, att försändelsens
värde misstänkes vara angivet lägre än det rätteligen utgör, och att
följaktligen särskild åtgärd för utrönande av dylik försändelses verkliga
värde icke skall vidtagas;

dels att, om assurerat brev gått förlorat, helt eller delvis berövats sitt
innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under postverkets
vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd, motsvarande
verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så framt
ej dessa förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro
en följd av försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utledning
om värdet av försändelsen detta må anses hava utgjort det därå
vid postbefordringen angivna värdet och att skadeståndet icke i något
fall må överstiga beloppet av sistnämnda värde, samt att, om försändelsen
gått förlorad och skadestånd utbetalas till avsändaren, denne dessutom
skall vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna, varemot
assuransavgiften behålles av postverket;

dels att vad ovan stadgats beträffande postverKets ansvarighet för
assurerat brev även skall gälla i fråga om assurerat paket, varjämte beträffande
assurerat paket, för vilket skadestånd utbetalas, avsändaren skall
vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna även i det fall, att
paketets innehåll helt och hållet förstörts;

dels att, om rekommenderat brev, som varit förseglat i enlighet med
de för assurerade brev gällande föreskrifter, helt eller delvis ^berövats
sitt innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under
postverkets vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd,
motsvarande verkliga värdet av tillgreppet eller skadan, så framt ej dessa
förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller äro en följd
av försändelsens egen beskaffenhet, dock att i saknad av utredning om
Bihang till riksdagens protokoll 1918. 14 sand. 18 höft. (Åt 37.) 2

10 Biksdagens skrivelse Nr 37.

värdet av försändelsen detta ma anses hava utgjort 36 kronor samt att
skadeståndet icke i något fall må överstiga nämnda belopp;

dels att generalpoststyrelsen må — titan hinder av hittills gällande
föreskrifter om skyldighet för avsändare av assurerad eller rekommenderad
försändelse att, för utbekommande av skadestånd av postmedlen för
dylik försändelse, återställa assurans- eller rekommendationsbeviset —
härutinnan meddela de föreskrifter, som kunna anses nödiga;

dels att, om oassurerat paket gatt förlorat, helt eller delvis berövats
sitt innehåll eller på annat sätt skadats, medan försändelsen stått under
postverkets vård, avsändaren skall vara berättigad till ett skadestånd,
motsvarande verkliga värdet av förlusten, tillgreppet eller skadan, så
framt ej dessa förorsakats genom avsändarens fel eller försumlighet eller
äro en följd av försändelsens egen beskaffenhet, dock att skadeståndet icke
må överstiga 20 kronor för paket, utom beträffande paket med högre vikt
än 5 kilogram, för vilket skadeståndet må kunna utgå intill belopp, motsvarande
4 kronor för varje kilogram eller del av kilogram av paketets
vikt, ävensom att, om paketet gått förlorat eller dess innehåll helt och
hållet förstörts samt skadestånd utbetalas till avsändaren, denne dessutom
skall vara berättigad att återbekomma befordringsavgifterna;

dels att, om skada å assurerad försändelse, rekommenderat brev eller
oassurerat paket uppenbarligen förorsakats av försening i postbefordringen
och denna försening vållats genom fel eller försummelse från postfunktionärs
sida, generalpoststyrelsen må, när sådant prövas vara av förhållandena
påkallat, tillerkänna avsändare skadestånd enligt allmänt
gällande grunder;

dels att, om vid prövning av ersättningsanspråk rörande assurerad
försändelse, rekommenderat brev eller oassurerat paket tvekan uppstår
om lätta värdet å föremål, som varit i försändelsen inneslutet, detta
värde skall bestämmas pa sätt i gällande lag om skiljemän föreskrives;

dels ock att ifrågavarande beslut må träda i tillämpning vid tidpunkt,
som av generalpoststyrelsen bestämmes, dock ej senare än den 1 juli 1918.

Stockholm den 26 februari 1918.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1918.