Riksdagens skrivelse Nr 342

Riksdagsskrivelse 1921:342

Riksdagens skrivelse Nr 342.

1

Nr 342.

Godkänd av första kammaren den 15 juni 1921.
Godkänd av andra kammaren den 15 juni 1921.

Biksdagens skrivelse till Konungen i anledning av dels Kungl.

Maj;ts proposition med förslag till lag om fortsatt
tillämpning av lagen den 28 juni 1918 med vissa
bestämmelser mot oskälig arrendestegring, dels väckt
motion om förlängd giltighetstid för berörda lag, dels
ock väckt motion om förlängd giltighetstid för och utvidgad
tillämpning av samma lag.

(Andra lagutskottets utlåtande nr 37.)

Till Konungen.

Genom en den 25 februari 1921 dagtecknad proposition, nr 92,
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda
utdrag av i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen
att antaga vid propositionen fogat förslag till lag om fortsatt tillämpning
av lagen den 28 juni 1918 med vissa bestämmelser mot oskälig
arrendestegring.

I samband med propositionen har riksdagen till behandling förehaft
två i samma ämne väckta motioner.

Under hänvisning till vad som anförts i andra lagutskottets, av
riksdagen godkända utlåtande nr 37, varav ett tryckt exemplar härvid
fogas, får riksdagen anmäla, att riksdagen i anledning av propositionen
och i ämnet väckta motioner för sin del antagit följande lagar, nämligen
Bihang till riksdagens ''protokoll 1921. 14 samt. Nr 342—345. 1

2

Biksdagens skrivelse Nr 342.

Å) Lag

med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''. Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1
oktober 1917, är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende
genom avlämnande av mjölk, smör, fisk eller annat naturalster, å dylikt
vederlag efter avtalets ingående inträtt sådan prisstegring, som därvid
icke lät sig beräkna, och finnes den utfästa legan i följd härav uppenbart
oskälig; äge arrendatorn rätt att, såvitt angår vederlag, förfallet
under tiden från och med den 1 oktober 1917 till den 1 juni 1922,
påfordra, att skälig andel i prisstegringen kommer honom till godo.
Där ej annorlunda åsämjes, må denna andel ej överstiga hälften av prisstegringen.

2 §. Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om storleken
av den andel i prisstegringen, som, efter vad i 1 § säges, må tillkomma
arrendatorn, eller om sättet för dess tillgodonjutande, skall saken avgöras
av en nämnd, bestående av tre personer, av vilka parterna välja
var sin och Konungens befallningshavande i det län, där fastigheten är
belägen, utser den tredje, vilken tillika skall vara ordförande. Tredskas
part att utse ledamot i nämnden, äge domaren eller utmätningsmannen
i orten att förordna om valet. Beträffande jäv emot ledamot i sådan
nämnd gälle vad lagen om skiljemän den 28 oktober 1887 stadgar angående
jäv mot skiljemän.

3 §. Nämnden sammanträder å tid och ort, som av ordföranden
bestämmes. Ej må nämnden till avgörande företaga ärende, där ej
parterna beretts tillfälle att yttra sig inför nämnden. Denna må ej fatta
beslut med mindre den är fulltalig. Har var röstande sin mening, och
kunna ej två meningar sammanjämkas, gäller ordförandens.

4 §• År jordägaren eller arrendatorn missnöjd med nämndens
beslut, äge efter stämning klandra detsamma vid domstol; instämme
dock sin talan inom trettio dagar från det beslutet i huvudskrift eller
styrkt avskrift delgavs honom.

5 §. Nämndens beslut gånge efter överexekutors förordnande i
verket lika som domstols laga kraft ägande dom, där ej av domstol
annorlunda förordnas.

Riksdagens skrivelse Nr 342. 3

6 §. Ersättning till nämndens ordförande skall enligt av Konungen
fastställa grunder utgivas av allmänna medel.

7 §. De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av
donna lag, meddelas av Konungen.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, från trycket utkommit i Svensk författningssamling,
och gäller till den 1 juni 1922; dock skall beträffande beslut, som av
nämnd fattats före nämnda dag, vad i 4 och 5 §§ är stadgat fortfarande
gälla.

B) Lag

om jämkning i vissa fall av arrendator åliggande dagsverksskyldighet.

Härigenom förordnas som följer:

Har i fall, då arrendator enligt avtal, slutet före den 1 januari
1918, är pliktig att helt eller huvudsakligen utgöra arrende genom
fullgörande av dagsverken, körslor eller andra arbetsprestationer eller
att mot ersättning utgöra visst antal prestationer av nyssnämnda slag,
å dylika prestationer efter avtalets ingående inträtt, sådan prisstegring,
som därvid icke lät sig beräkna, och finnes i följd härav, att värdet
av vad arrendatorn enligt avtalet har att utgöra står i uppenbart
missförhållande till de honom genom avtalet tillförsäkrade förmaner,
äge arrendatorn rätt att, såvitt angår arbetsprestationer, vilka skola
fullgöras under tiden från och med den 14 mars 1921 till den 1 juni
1922, påfordra, att skälig andel i prisstegringen kommer honom till
godo. Där ej annorlunda åsämjes, må denna andel ej överstiga hälften
av prisstegringen.

Kunna jordägaren och arrendatorn icke enas om storleken av den
andel i prisstegringen, som efter vad ovan sägs må tillkomma arrendatorn,
skall vad i 2—6 §§ i lagen med vissa bestämmelser mot oskälig arrendestegring
för där avsett fall stadgas äga motsvarande tillämpning.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen, enligt därå
meddelad uppgift, utkommit från trycket i Svensk författningssamling
och gäller till den 1 juni 1922; dock skall beträffande beslut, som av

4 Riksdagens skrivelse Nr 342.

sådan nämnd, som avses i ovannämnda lag med
mot oskälig arrendestegring, fattats före den 1 juni
5 §§ i samma lag är stadgat aga motsvarande
efter den 31 maj 1922.

Stockholm den 15 juni 1921.

vissa bestämmelser
1922, vad i 4 och
tillämpning jämväl

Med undersåtlig vördnad.