Fredagen 20 november klockan 21 till och med söndagen 22 november kommer sidan Lediga jobb och annonserna inte kunna visas på grund av tekniskt arbete. Inga sista datum för ansökningar kommer inträffa under denna period.
Riksdagens skrivelse Nr 312
Riksdagsskrivelse 1920:312
- kammare
- riksdag
- tvåkammaren
- session
- lagtima
- Antal sidor
- 6
Riksdagens skrivelse Nr 312.
o
Nr 312.
Godkänd av första kammaren den 2 juni 1920.
Godkänd av andra kammaren den 2 juni 1920.
Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt motion om
vidtagande av åtgärder för åstadkommande av samarbete
emellan Sverige och Finland i fråga om rättegångsordningen
m. m.
(Första lagutskottets utlåtande nr 19).
Till Konungen.
I en inom riksdagen väckt motion har framställning gjorts, att riksdagen
ville anhålla, att regeringen måtte taga initiativ till samförstånd med
Finland om ett gemensamt arbete för en i största möjliga omfattning likartad
rättegångsform.
Beträffande de skäl motionären anfört till stöd för sin ifrågavarande
hemställan hänvisar riksdagen till motionen.
över detta yrkande har yttrande av vederbörande utskott inhämtats
av processkommissionen.
I berörda yttrande, som bifogas riksdagens skrivelse, uttalar processkommissionen
på skäl, vartill riksdagen hänvisar, att det ifrågasatta samarbetet
med Finland enligt kommissionens mening kan åvägabringas utan
att försena uppnåendet av ett resultat av det på rättegångsreformen hittills
nedlagda arbetet och att kommissionen håller före, att ett dylikt samarbete
skulle för Sverige vara av det gagn, att Eders Kungl. Maj:t genom hänvändelse
i saken till Finlands regering bör taga initiativet till dess upptagande.
6
Riksdagens skrivelse Nr 312.
Lika med motionären anser riksdagen det vara angeläget att i möjligaste
mån söka åstadkomma gemensamma rättsnormer för de nordiska
länderna och detta även på processlagstiftningens område. Att ett samarbete
på sistnämnda område särskilt med Finland skulle, i betraktande
av de för Sverige och Finland i stort sett för närvarande överensstämmande,
på rättegångsbalken i 1734 års lag grundade reglerna i fråga om
rättegången och domstolsorganisationen, vara av stor vikt, anser riksdagen
uppenbart. Då nu den svenska processkommissionen, som har frågan om
vårt rättegångsväsens omdaning under behandling, vid sin prövning av
förevarande spörsmål framhållit önskvärdheten av, att ett samarbete med
Finland på ifrågavarande område måtte komma till stånd, anser riksdagen
det böra av Eders Kungl. Maj:t tagas under övervägande, i vad mån arbetet
på den svenska rättegångsreformen lämpligen kan, för vinnande av överensstämmelse
med Finland på detta område, bedrivas på grundvalen av samverkan
mellan Sverige och Finland.
På grund av vad sålunda anförts hemställer riksdagen, att Eders Kungl.
Maj:t måtte taga under övervägande, i vad mån arbetet på den svenska
rättegångsreformen lämpligen kan, för vinnande av överensstämmelse med
Finland på detta område, bedrivas på grundvalen av samarbete mellan
Sverige och Finland.
Stockholm den 2 juni 1920.
Med undersåtlig vördnad.
Bilaga.
Till Riksdagens Första Lagutskott.
Sedan Kungl. Maj:t den 23 mars 1920 på framställning av första lagutskottet
anbefallt processkommissionen att avgiva utlåtande över det i motion
nr 143 i första kammaren av herr Lindhagen framställda yrkande, att riksdagen
ville anhålla, att regeringen måtte taga initiativ till samförstånd med Finland
om ett gemensamt arbete för en i största möjliga omfattning likartad rättegångsreform,
får processkommissionen efter samråd med de för överläggningar med
kommissionen tillkallade sakkunniga härmed avgiva följande yttrande.
Arbetet på en reform av Finlands rättegångsväsen tog sin början 1892, då
genom kejserlig förordning en kommitté tillsattes för revision av lagstiftningen
Riksdagens skrivelse Nr 312. 1
i ämnet. Denna kommitté avgav år 1900 tre särskilda lagförslag, av vilka ett
behandlade domstolarnas inrättning och andra därmed sammanhängande ämnen,
det andra rättegången i tvistemål och det tredje rättegången i brottmål. Sedan
landets hovrätter och andra myndigheter ävensom juridiska fakulteten vid universitetet
i Helsingfors avgivit yttranden över lagförslagen, uppdrogs år 1904 åt
lagberedningen att verkställa en granskning och överarbetning av samma förslag.
Till förstärkning av lagberedningen tillkallades ett antal underrättsdomare för
att uttala sig om de frågor i förslagen, som voro av allmännare intresse. Lagberedningens
reviderade förslag till reform av rättegångsväsendet avgavs åren
1908 och 1909 i tre delar, som 1911 och 1912 efterföljdes av vissa förslag till
följdförfattningar.
Arbetet på rättegångsreformen låg härefter nere, tills efter Finlands skilsmässa
från Ryssland tre sakkunniga — nuvarande justitieministern K. Söderholm, justitierådet
Ö. Hj. Granfelt och docenten B. Sjöström — år 1918 erhöllo i uppdrag att på
grundvalen av lagberedningens nyssnämnda förslag utarbeta proposition i ämnet till
lantdagen. Dessa sakkunniga framlade på våren 1919 sitt förslag i tryck. Inträdda
förändrade politiska förhållanden hade emellertid ansetts göra en mera
omfattande omarbetning önskvärd, särskilt beträffande domstolsorganisationen
och det därmed sammanhängande rättsmedelssystemet, varför planen på propositionens
framläggande redan vid 1919 års lantdag övergavs. Härefter erhöllo
tvenne sakkunniga, justitierådet Granfelt och hovrättsassessorn Heinankoski, i
uppdrag att utarbeta förslag till en partiell reform beträffande förfarandet med
bibehållande av nuvarande domstolsorganisation. Enligt förljudande lära dessa
sakkunniga nu hava utarbetat ett provisoriskt lagförslag angående ändringar i förfarandet,
men förorda återupptagande av frågan om en reform jämväl av domstolsorganisationen
och uttala önskvärdheten av samarbete med Sverige på detta
område.
Den sedan 1912 här i Sverige pågående utredningen angående grunderna
för en ny rättegångsordning, vilken utredning till en början var anförtrodd åt
eu enda man med viss biträdeshjälp, men i september 1919 uppdrogs åt den
kollegialt sammansatta processkommissionen under samarbete med tillkallade
sakkunniga från underrätterna och riksdagen, skall som bekant enligt kommissionen
given instruktion icke utmynna i ett utarbetat förslag till lagtext; dess
syfte skall allenast vara att lämna‘en allsidig belysning av de särskilda proces
suella frågor, vilka måste upptagas till övervägande, ävensom att anvisa den
eller de möjliga utvägarna för dessa frågors lösande under de i vårt land givna
förhållandena. Efter åtskilliga avbrott under åreus lopp hade denna utredning
före processkommissionens inrättande förlidet år fortskridit så långt, att då i
korrektur förelåg ett preliminärt utkast rörande domstolsorganisationen och rättegången
i tvistemål. Kommissionens under hösten 1919 bedrivna arbete på den
närmare utformningen av principerna för domstolsorganisationen avbröts genom
ordförandens, regeringsrådet Herman Falks, den 24 december 1919 inträffade
död. Därefter bar kommissionen i avvaktan på ny ordförandes förordnande
huvudsakligen ägnat sig åt utredning rörande främmande rätt.
När det nu i herr Lindhagens motion ifrågasatts, att ett samarbete på rätte -
8
Riksdagens sh-ivelse Nr 312.
gångsreformens område skulle bringas till stånd mellan Sverige och Finland, synes
det till eu början vara uppenbart, att ett dylikt samarbete icke lämpligen bör utsträckas
utöver de gränser, som äro uppdragna för den i Sverige pågående utredningen.
Samarbetet kan sålunda icke på nuvarande stadium gå ut på att åvägabringa
ett fullständigt lagförslag, utan allenast att verkställa eu utredning angående
de grunder, varå en ny processlag bör vila. Vidare framstår det såsom ett bestämt
önskemål, att den genom allehanda vidriga öden redan i allt för hög grad
fördröjda rättegångsreformeu här i landet icke måtte ytterligare försenas genom
upptagande av samarbete med aunat land. De frågor, kommissionen i anledning
av remissen av herr Lindhagens motion har att besvara, torde alltså kunna
formuleras sålunda: Kan ett samarbete mellan Sverige och Finland med uppgift
att åstadkomma enhetliga grundlinjer för eu rättegångsreform i de båda länderna
åvägabringas utan att försena uppnåendet av ett resultat av det på den
svenska reformen hittills nedlagda arbetet, och kan av ett dylikt samarbete väntas
sådant gagn, att Sverige bör taga initiativ till detsamma?
Enligt processkommissionens mening skulle rättegångsväsendet synnerligen
väl hava ägnat sig för gemensam nordisk lagstiftning. Även om vissa skiljaktigheter
i fråga om domstolsorganisationen de olika länderna emellan varit betingade
av historiska och geografiska skäl, skulle flertalet bestämmelser rörande själva rättegångssättet
med fördel kunnat göras gemensamma. Nu har emellertid Danmark
genom Lov om Rettens Pleje den 11 april 1916, som trätt i kraft den
1 oktober 1919, genomfört sin under decennier förberedda rättegångsreform, och
. Norge, vars straffprocesslag av den 1 juli 1887 trädde i kraft den 1 januari
1890, har genom de ännu icke i kraft trädda civilprocesslagarna av den 13
augusti 1915 bragt sin rättegångsreform till avslutning.
Självfallet strävar processkommissionen att i sitt arbete på bästa sätt tillgodogöra
sig de lagstiftningsresultat, som sålunda uppnåtts i våra grannländer,
liksom kommissionen ock haft gagn av de förberedande arbeten, som utförts i
Finland. På tidigare stadium av det här i Sverige bedrivna utredningsarbetet
rörande rättegångsreformeu, dä det ännu såg osäkert ut, huruvida de danska
och norska lagförslagen skulle komma att antagas, hade man från svensk sida
sin uppmärksamhet riktad på frågan huruvida icke ett samarbete borde upptagas
med det land, där reformen eventuellt icke bleve genomförd. Sedan tan
ken på ett dylikt samarbete till följd av de danska och norska lagarnas antagande
förfallit, har däremot Finlands reformfråga, såsom av den ovan lämnade redogörelsen
framgår, kommit i sådant läge, att förutsättningarna för upptagande av
ett samarbete med detta land synas vara för handen.
Kommissionen skall här icke ingå på de allmänna synpunkter, som tala
för ett samarbete på lagstiftningens område i vidaste möjliga omfång de nordiska
länderna emellan. I denna fråga kan hänvisas till den mellan auktoritativa
representanter för de olika länderna vid elfte nordiska juristmötet i Stockholm
förliden höst förda diskussionen. De synpunkter, som där framfördes till
förmån för sådant samarbete, äga sin fulla tillämpning även i fråga om rättegångsordningen
och jämväl för det fall, att samarbetet på detta område begränsas
till Sverige och Finland.
Riksdagens skrivelse Nr 312. 9
Till dessa allmänna synpunkter komma beträffande rättegångsväsendet alldeles
särskilda skäl, som tala för upptagande av samarbete. Den alltjämt med föga
väsentliga ändringar gällande rättegångsbalken i 1734 års lag har allt sedan sin tillkomst
varit för Sverige och Finland gemensam. Eu hundraårig skilsmässa har icke
förmått upphäva denna gemenskap. Under likartade förhållanden fortleva i
Finland alltjämt häradsrätter, rådhusrätter och hovrätter med enahanda sammansättning
och under enahanda rättegångsregler som de svenska. Partiella reformer
hava i båda länderna plägat gå parallellt med varandra, och nu efter skilsmässan
från Ryssland har Finland även erhållit en högsta domstol efter svenskt
mönster. Den under en gemensam tradition fortlevande gemensamma lagstiftningen
har på båda sidor om Bottniska viken vunnit en rättsvetenskaplig bearbetning,
som Kommit båda länderna till godo. De enda iullstäudiga, moderna
framställningar av civil- och straffprocessrätten på svenskt språk härstamma från
Finland men värdesättas i vårt land lika högt som där. Det är sålunda uppenbart,
att förutsättningarna för eu fortsatt gemenskap mellan Sverige och Finland
måste i alldeles särskilt hög grad anses vara för handen på rättegångsväsendets
område.
Man frågar sig emellertid: kan Finland, som kommit så långt, att det haft
lagtext utarbetad till en proposition om rättegåugsreformen, vara benäget att
nu inlåta sig med Sverige i diskussion om grundlinjerna för eu sådan? Processkommissionen
håller detta för antagligt. Att man på finländskt håll hyser
intresse för deltagande i gemensam nordisk lagstiftning, framgår bl. a. därav,
att efter Finlands självständighetsförklaring detta land redan anslutit sig till
de två stora nu pågående internordiska lagstiftningsarbetena på försäkringsoch
sjölagstiftningens områden. För Sveriges del kan, bortsett från gagnet i
allmänhet av gemenskap i fråga om processlagstiftningen, åberopas det särskilda
skäl för samarbetets upptagande, att då Finland har mera detaljarbete
för rättegångsreformens genomförande undangjort än Sverige, åtskilligt härav
skulle kunna mera direkt tillgodogöras i händelse av samarbete, än om Sverige
skulle "å sin egen väg. För båda länderna skulle säkerligen ett samarbete
vara av stor betydelse" med hänsyn till de därigenom yppade möjligheterna
att erhålla de svåra grundläggande problemen på ett allsidigare sätt belysta
och dryftade. Vartdera landet skulle från det andra mottaga ett direkt
tillskott i fråga om arbetskrafter för reformens genomförande. Nya, fruktbärande
uppslag kunde förväntas och ensidiga fördomar lättare tillbakavisas. Från ett
tidigare, kortvarigt samarbete av icke officiell natur med de ovannämnda, år 1918
i Finland tillkallade trenne sakkunniga hava processkommissionens ledamöter
redan vunnit den bästa erfarenhet av ett dylikt samarbetes fördelar.
Då det svenska utredningsarbetet under den allra närmaste tiden torde
komma att läggas under ny ledning, vilket uppenbarligen medför, att alla principfrågor
måste upptagas till förnyad behandling, synes det nuvarande ögonblicket
vara särskilt väl ägnat för upptagande av samarbete med Finland, under förutsättning
att detta land befiunes villigt att tills vidare begränsa samarbetet till
gemensamma överläggningar angående grunderna för rättegångsreformen. Med
hänsyn härtill och på övriga här ovan anförda skäl anser sig kommissionen
ltihang till riksdagens protokoll 1320. 14 sand. Nr 311 313. 2
10
Riksdagens skrivelse Nr 312.
kunna jakande besvara det i början av detta utlåtande uppställda spörsmålet,
huruvida det ifrågasatta samarbetet kan åvägabringas utan att försena uppnåendet
av ett resultat av det på reformen hittills nedlagda arbetet; och håller
kommissionen före, att ett dylikt samarbete skulle för Sverige vara av det gagn,
att Kungl. Maj:t genom hänvändelse i saken till Finlands regering bör taga
initiativ därtill.
Stockholm den 11 maj 1920.
K. Schlyter. Henrik Almstrand. Thore Engströmer.
Det här är en riksdagsskrivelse
En riksdagsskrivelse är ett meddelande från riksdagen till regeringen om vilket beslut som riksdagen har fattat om ett ärende. Vill du läsa mer om beslutet och förslaget som är kopplade till riksdagsskrivelsen hittar du det i betänkanden längre ner på sidan.
Många äldre dokument finns inte digitalt. Behöver du hjälp att hitta äldre dokument kan du vända dig till Riksdagsbiblioteket