Riksdagens skrivelse Nr 292

Riksdagsskrivelse 1922:292

Riksdagens skrivelse Nr 292.

1

Nr 292.

Godkänd av första kammaren den 7 juni 1922.
Godkänd av andra kammaren den 7 juni 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj ds
proposition angående låneunderstöd åt Ostkustbanans
aktiebolag.

(Statsutskottets utlåtande nr 119.)

Till Konungen.

Uti en till riksdagen den 31 mars 1922 avlåten proposition (nr 244)
har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagt utdrag
av statsrådsprotokollet över kommunikationsärenden för samma dag, föreslagit
riksdagen

dels medgiva, att Ostkustbanans aktiebolag må, under villkor i
huvudsaklig överensstämmelse med vad i statsrådsprotokollet angivits,
utöver tidigare av riksdagen beviljat låneunderstöd av 3,000,000 kronor,
åtnjuta ytterligare ett sådant understöd av likaledes 3,000,000 kronor
eller sålunda tillhopa 6,000,000 kronor;

dels ock bemyndiga Eders Kungl. Maj:t godkänna det i statsrådsprotokollet
omförmälda förslag till avtal mellan svenska staten, å ena, och
Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag, å andra sidan, angående statsinlösen
av Uppsala—Gävle järnväg.

Riksdagen vill till en början erinra, hurusom redan vid beslutet om
norra stambanans byggande i mitten på 1870-talet en kustbana genom de
trakter, varom här är fråga, betraktades såsom en naturlig kommunikationsBihang
till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 292. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 292.

led vid sidan av och jämte norra stambanan, vars anläggande emellertid
bland annat av strategiska skäl borde föregå ett beslut om en bana genom
kustbygden. Då sedermera det i början av 1900-talet lyckades att ena de
då föreliggande planerna å vissa lokala kustbanor kring förslaget om en
genomgående bana, vann också detta förslag gillande av bland annat järnvägsstyrelsen,
som uttalade, att banan hade så stora förutsättningar att
få karaktären av statsbana, att ett statsinköp av densamma — jämte
anslutande järnvägar i norr och söder — förr eller senare bleve oundgängligt.
I enlighet med järnvägsstyrelsens förslag och i avsikt att anläggningen
skulle bliva av statsbanetyp, gåvos vid koncessionens beviljande
år 1903 de tekniska bestämmelserna en häremot svarande utformning,
varjämte inlösningsbestämmelserna i viss mån skärptes utöver vad
som eljest var brukligt. Nämnda synpunkter om den särställning, som
banan i viss mån intoge i förhållande till privata järnvägar i allmänhet,
hava också kommit till uttryck i» de sedermera vid olika tillfällen föreliggande
framställningarna om statens hjälp vid banbyggets finansiering,
vilka framställningar alltid upptagits välvilligt av statsmakterna. I detta
hänseende vill riksdagen nu endast erinra om 1920 års riksdags i ämnet
gjorda uttalanden, som inneburo, att riksdagen funne Ostkustbanan i hög
grad förtjänt av statens medverkan till företagets förverkligande, men
att frågan tarvade närmare utredning såväl beträffande den allmänna
planen för järnvägsanläggningen som ock särskilt om sättet för nämnda
medverkan.

Den sålunda begärda utredningen, vilken riksdagen förutsatte komma
att slutföras så snart ské kunde, har verkställts genom en särskilt för
ändamålet tillsatt kommitté, vilken numera i avgivet betänkande framlagt
resultaten av sitt utredningsarbete. Nämnda kommitté har kommit till
den uppfattningen att den enda rationella lösningen av Ostkustbanefrågan
är, att de redan pågående arbetena utan avbrott fortsättas och att banan
fullbordas i hela dess sträckning från Gävle till Härnösand. Företagna
undersökningar rörande andra projekt, avseende banans utbyggande
endast utmed vissa sträckor, har kommittén ansett giva vid handen, att
ett förverkligande av dylika projekt skulle medföra förhållandevis så stora
kostnader för staten och bliva så föga ekonomiskt bärkraftiga, att de
måste förkastas.

I sitt yttrande över kommitténs betänkande har järnvägsstyrelsen,
efter att hava riktat en kritik mot kommitténs enligt styrelsens förmenande
för banan alltför gynnsamma räntabilitetsberäkningar, dels ifrågasatt
ett uppskjutande av tidpunkten för avgörandena beträffande Ostkustbanans
slutfinansiering i avvaktan såväl på att avtalet om inlösningsvillkor

3

Riksdagens skrivelse Nr 292.

beträffande Uppsala—Gävle järnväg vunne laga kraft, som ock på de
ekonomiska konjunkturernas utveckling såväl för landet i dess helhet
som för statens järnvägar, dels, under förutsättning av sådant uppskov,
hemställt att till prövning upptoges utvägen att i första hand genom
erforderliga statsåtgärder möjliggöra utbyggande inom den närmaste framtiden
av bandelarna Härnösand—Sundsvall, Hudiksvall—Iggesund och
Stugsund—Ljusne.

Såsom av propositionen framgår, har departementschefen i huvudsak
anslutit sig till järnvägsstyrelsens förslag om att statslån bör beviljas
för banbyggets bedrivande allenast å nyssnämnda delsträckor. Med
hänsyn till rådande arbetslöshet förutsättes emellertid, att arbetena icke
helt nedläggas å övriga delar av banan — med undantag dock tillsvidare
för sträckan Ljusne—Gävle — varvid utförandet av vissa arbeten tänkts
kunna komma att ske genom ^rbetslöshetskommissionens bemedling.

Riksdagen vill icke förneka, att skäl kunna anföras för departementschefens
sålunda föreliggande tvekan att under för handen varande krisförhållanden
och i ärendets nuvarande, i vissa av departementschefen
anmärkta hänseenden icke fullt klargjorda läge fatta slutlig ståndpunkt
till frågan om i vilken utsträckning och under vilka former staten skall
medverka till Ostkustbanans tillkomst. Med hänsyn till det läge, vari
förevarande fråga nu kommit, har det emellertid synts riksdagen nödvändigt,
att från statsmakternas sida tages en mera bestämd ställning till
denna fråga än ett bifall till Eders Kungl. Maj:ts förslag skulle innebära.

Vid sin omprövning av ärendet har riksdagen kommit till den uppfattningen,
att staten ej torde kunna undgå att lämna ifrågavarande företag sitt
ekonomiska understöd på ett sådant sätt, att dess tillkomst i hela dess koncessionerade
omfattning från Gävle till Härnösand redan inom den närmaste
tiden kan bliva tryggad. Genom de av Ostkustbanekommittén verkställda
utredningarna av olika slag, torde vara ådagalagt, att endast på detta
sätt kan vinnas en lösning, som motsvarar de anspråk i kommunikationshänseende,
som kunna uppställas från ifrågavarande bygd, och de förväntningar,
. som staten framkallat genom sin tidigare ståndpunkt till företaget.

Även med erkännande härav har riksdagen dock icke kunnat undgå
att fästa stort avseende vid de betänkligheter, som från järnvägsstyrelsens
sida framförts mot att staten på det sätt, varom här är fråga, utan särskilda
garantier befrämjar tillkomsten av ett järnvägsföretag, som kan
komma att ingå som ett led i ett med statens järnvägar konkurrerande
järnvägssystem och som i varje fall skulle kunna komma att genom trafikavledning
tillskynda statens järnvägar vissa förluster. Det har därför

4

Riksdagens skrivelse Nr 292.

synts riksdagen nödigt att söka finna en form för Ostkustbanans understödjande,
varigenom trygghet kunde vinnas för att, samtidigt som befolkningens
krav i kommunikationshänseende tillgodosåges, detta dock skedde
på ett sådant sätt, .att vådorna av konkurrensen med statens järnvägar i
möjligaste mån minskades. Givetvis måste det emellertid därvid anses
önskligt, att företaget kan fullbordas i samförstånd med det nuvarande
bolaget, varigenom ur byggnadskostnadssynpunkt bästa möjliga garantier
synas kunna vinnas och tillika möjlighet öppnas till erhållande av ytterligare
kapitalinsatser från vederbörande kommuners och andra av företaget
intresserades sida.

Flera former för statens medverkan till företagets förverkligande
kunna ur nu angivna synpunkter tänkas ifrågakomma. Bland sålunda övervägda
förslag har riksdagen ansett i främsta rummet böra tagas under omprövning
ett som innebär, att det kapital, som komme att åtgå för banföretagets
finansiering utöver bolagets eget i utsikt ställda kapital av 19,000,000
kronor, helt skulle bestridas av staten, dels i form av tecknade aktier,
beträffande vilka staten i frågans nuvarande läge lärer kunna påfordra,
att de med avseende å utdelning och andel i bolagets tillgångar komme
att äga bättre rätt än ovannämnda av intressenterna anskaffade kapital
å minst 19,000,000 kronor, dels ock i form av lån på de villkor i fråga
om ränta och amortering samt säkerhet,* som i allmänhet gälla för lån
ur allmänna järn vägslånefonden. Proportionen mellan statens insats i
aktier och i form av lån torde i huvudsak böra avvägas ur synpunkten
av att åstadkomma ett skäligt förhållande mellan det av staten och övriga
intressenter tecknade aktiekapitalet. Under alla förhållanden måste emellertid
påfordras att den av intressenterna gjorda insatsen kommer att
uppgå till minst 19,000,000 kronor.

Under antagande av eu byggnadskostnad av 47,000,000 kronor
skulle alltså staten hava att räkna- med en sammanlagd kapitalinsats av
28,000,000 kronor. Nämnda av Ostkustbanekommittén angivna byggnadskostnad
måste emellertid, såsom kommittén själv antytt, anses högt räknad
och bör enligt riksdagens mening kunna icke oväsentligt nedbringas
i vilket fall statens insats i motsvarande mån bör komma att reduceras.

Otvivelaktigt innebure i varje fall ett godtagande av nu antydda
plan betydande kapitalutlägg från statens sida. Emellertid bör det ihågkommas,
att med dessa utlägg avses att möjliggöra förverkligandet av
ett stort banföretag, genomlöpande en bygd, som är rikt befolkad och utmärkes
av en i förhållande till landet i övrigt synnerligen stor produktionsförmåga,
men som hittills i kommunikationshänseende icke varit så
tillgodosedd, som dess utvecklingsmöjligheter bort föranleda. Genom att

Riksdagens skrivelse AV 292.

5

det ifrågasatta beloppet, komme att fördelas på ett flertal år eller, enligt
deri uppgjorda byggnadsplan, under tiden fram till och med år 1927,
torde detta icke alltför kårt komina att belasta budgeten.

Förbises må ej heller, hurusom ett ordnande av Ostkustbanans
finansieringsfråga efter ovan angivna riktlinjer öppnar möjlighet till fortsatt
arbete för eu betydande arbetsstyrka, medan äter ett uppskov därmed,
troligen, på sätt bolaget gjort sannolikt, komme att medföra banbyggets
inställande tillsvidare, vilket torde komma att föranleda stora utgifter
för staten i form av arbetslöshetshjälp.

På detta sätt kunde bolaget också undgå de svårigheter, som måhända
bleve förbundna med anskaffandet av ett banklån. I detta hänseende
bör beaktas, att enligt kommitténs finansplan statslånet med avseende
å inteckningssäkerheten skulle bliva placerat efter banklånet. I sista hand
bleve det alltså alltid staten, som, därest eu realisation av panten komme
i fråga, hade att taga risken för det i banklån beviljade beloppet, för så
vitt icke hela säkerheten för statslånet skulle gå om intet. Givetvis måste
också lånevillkoren för en bankkredit komma att ställa sig ogynnsammare
än om staten själv upplånade motsvarande belopp och insatte detta i företaget.
Också ur synpunkten av att kunna åstadkomma ett företag, som
med avseende å räntabilitetsutsikterna bleve så stark som möjligt, ligger
det alltså i statens intresse att undvika att banklån behöver ifrågakomma.

Huvudskälet för ordnandet av Ostkustbanans finansieringsfråga efter
ovan angivna riktlinjer är emellertid, att staten på detta sätt skäligen
skulle kunna tillförsäkra sig ett medinflytande över banans förvaltning,
som tryggade staten mot de alltför stora olägenheter, som banans karaktär
av konkurentbana eljest kunde medföra, och varigenom staten, utan att
företagets karaktär av ett från statens järnvägar fristående företag även- ’
tyrades, dock kunde erhålla säkerhet för att driften av banan komme att
ske i samförstånd med statens järnvägar. Särskilt torde därvid böra
tillses, att åt staten tillförsäkras övervägande inflytande i bolagets styrelse,
på det att de intressen av olika slag, som det kan ankomma på
staten att i detta fall tillvarataga, må bliva behörigen beaktade.

Givetvis hade det varit önskvärt, att ovannämnda riktlinjer redan
vid innevarande riksdag kunnat vinna en sådan utformning, att Ostkustbanefragan
vid densamma vunnit sin definitiva lösning. Emellertid synes
en sådan detalj behandling icke kunna medhinnas, utan torde det höra
ankomma på Eders Ivungl. Maj:t att, efter förhandling med banbolagets
styrelse, lata utarbeta förslag i enlighet med de riktlinjer, riksdagen här
ovan angivit, och förutsätter riksdagen, att detta så skyndsamt verk -

6

Riksdagens skrivelse Kr £92.

ställes, att definitivt förslag i ärendet innefattande de villkor och bestämmelser,
som från statens sida böra uppställas för dess medverkan,
kan framläggas redan i början av nästkommande års riksdag. I sammanhang
därmed torde tagas under övervägande, huruvida icke vissa
jämkningar i avseende å de för Ostkustbanan för närvarande gällande, i
koncessionen intagna inlösningsbestämmelserna kunna anses påkallade,
varvid riksdagen särskilt åsyftar att, på sätt järnvägsstyrelsen framhållit
som önskvärt, åt det så kallade a-villkoret icke må kunna givas
den tolkning, att ränta må räknas å nedlagt kapital under själva byggnadstiden.

En ytterligare förutsättning för statens understödjande av Ostkustbanan
är givetvis, att den rättstvist, som öppnats rörande giltigheten av
det av Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag lämnade godkännandet av det
mellan Ostkustbanekommittén och detta bolag uppgjorda avtalet om inlösen
av sistnämnda järnväg, bliver slutligen avgjord och deras talan,
som yrkat på avtalets hävande, ogillad. Underrättens och Svea hovrätts
dom hava redan gått i sådan riktning. Talan har fullföljts hos Kungl.
Maj:t, men hava, enligt vad som uppgivits, klagandena förklarat sig beredda
att nedlägga sin talan för att icke förhindra Ostkustbanans fullbordande,
för den händelse detta i övrigt kunde nöjaktigt tryggas.

För att emellertid det nuvarande''bolaget skall kunna äga trygghet
för arbetenas bedrivande under den närmaste tiden, torde det vara nödvändigt,
att bolaget redan nu tillförsäkras ett ytterligare lån å 3,000,000
kronor. Beträffande villkoren för detta lån får riksdagen hänvisa till de
bestämmelser, som äro fastställda för bolagets redan tidigare provisoriskt
beviljade statslån å 3,000,000 kronor, vilka bestämmelser, torde kunna
tjäna till förebild jämväl för utbetalandet av det nu ifrågasatta ytterligare
lånebeloppet. Dock torde ingen begränsning i fråga om den sträcka av
banan, där det nya lånebeloppet må användas, behöva ifrågakomma, i
vidare mån än att någon del av lånebeloppet icke må nedläggas å bandelen
Ljusne—Gävle, förr än avtalet om inlösen av Uppsala—Gävle järnväg
vunnit definitiv giltighet. När så skett, torde högst en tredjedel av
beloppet få nedläggas å nämnda handel. Härav bör dock följa, att
hela banan och icke allenast viss del av densamma skall utgöra realsäkerhet
för det nya lånet. Då beloppet redan inom närmaste tiden
bör stå till disposition, torde medel för ändamålet — att utgå av lånemedel
— böra anvisas å tilläggsstaten för innevarande år, och bör lånet,
i den mån så för arbetenas bedrivande erfordras, få lyftas, så snart bolagsstämma
beslutat vidtaga åtgärder för uppfyllande av de villkor beträffande
säkerheten in. in., som i övrigt enligt ovanstående skall gälla för lånet.

Riksdagens skrivelse Nr 292.

7

Under åberopande av vad riksdagen sålunda anfört och med förmälan
därjämte att riksdagen i likhet med Eders Kungl. Maj:t funnit det
i statsrådsprotokollet omförmälda förslaget till avtal angående statsinlösen
av Uppsala—Gävle järnväg vara av beskaffenhet att kunna från statens
sida godtagas, får riksdagen ej mindre anmäla, att riksdagen i anledning
av förevarande proposition,

dels såsom statslån åt Ostkustbanans aktiebolag, att utgå på villkor,
som Eders Kungl. Maj:t äger fastställa, under utgifter för kapitalökning:
låneunderstöd, å tilläggsstat för år 1922 såsom reservationsanslag anvisat
ett belopp av 3,000,000 kronor, att utgå av lånemedel;

dels ock bemyndigat Eders Kungl. Maj:t godkänna det i statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden den 31 mars 1922 omförmälda
förslag till avtal mellan svenska staten, å ena, och Uppsala—Gävle järnvägsaktiebolag,
å andra sidan, angående statsinlösen av Uppsala—Gävle
järnväg;

än även anhålla, att Eders Kungl. Maj:t måtte ^föranstalta om upprättande
av förslag rörande statens medverkan till en finansiering av
Ostkustbanan i enlighet med ovan angivna riktlinjer.

Stockholm den 7 juni 1922.

Med undersåtlig vördnad.