Riksdagens skrivelse Nr 282

Riksdagsskrivelse 1927:282

Riksdagens skrivelse Nr 282.

5

Nr 282.

Godkänd av första kammaren den 3 juni 1927.
Godkänd av andra kammaren den 3 juni 1927.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av dels
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
utlännings rätt att här i riket vistas dels ock i ämnet
väckta motioner.

(Andra lagutskottets utlåtande nr 32.)

Till Konungen.

Genom en den 11 mars 1927 dagtecknad proposition, nr 198, kar Eders
Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda i statsrådet och
lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogat förslag till lag om utlännings rätt att här i riket vistas.

I sammanhang med berörda proposition har utskottet till behandling
förehaft fem i anledning av densamma väckta motioner.

Under åberopande av vad som anförts i andra lagutskottets av riksdagen
godkända utlåtande nr 32, varav ett tryckt exemplar härvid fogas, får riksdagen
anmäla, att Eders Kungl. Maj:ts förevarande förslag icke kunnat av
riksdagen i oförändrat skick godkännas, men att riksdagen för sin del antagit
följande

Lag

om utlännings rätt att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Om utlännings inresa.

1 §•

Utlänning, som ankommer till riket, skall vara försedd med pass eller
annan legitimationshandling, som enligt Konungens förordnande må gälla
såsom pass.

1205 27

b Riksdagens skrivelse Nr 282.

Legitimation shandling skall, där Konungen det förordnar, vara försedd
med påteckning av svensk myndighet (visering).

.........2 §.

Amnar utlänning här i riket utöva verksamhet, varför jämlikt 13 eller 14 §
kan erfordras arbetstillstånd, skall bevis om sådant tillstånd finnas å legitimationshandlingen,
så framt denna icke är försedd med visering, som i 13 §
sägs.

3 §.

Utlänning skall omedelbart vid sin ankomst till riket för polismyndighet
i den ort, dit han från utlandet först anländer, uppvisa sin legitimationshandling
ävensom meddela de upplysningar polismyndigheten begär; och är
utlänning skyldig att på anfordran personligen inställa sig hos polismyndigheten.

2 KAP.

Om utlännings uppehåll i riket.

4 §•

Utlänning, som uppehåller sig här i riket, skall vara försedd med legitimationshandling,
som i 1 § sägs.

5 §•

De bestämmelser angående anmälningsskyldighet, som för utlänningars
övervakande må finnas nödiga, meddelar Konungen.

6 §•

Det åligger utlänning att på kallelse personligen inställa sig hos polismyndighet
för meddelande av upplysningar, som angå hans vistelse här i
riket, så ock att vid anfordran för polismyndighet eller underordnad polispersonal
uppvisa sin legitimationshandling.

7 §''

Över tre månader äger utlänning icke uppehålla sig här i riket utan särskilt
tillstånd (uppehållstillstånd), med mindre visering för honom fortfarande
gäller; dock må utan sådant tillstånd utlänning, som på grund av födseln
varit svensk medborgare, ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap
under tjuguett år vistas härstädes intill sex månader från ankomsten.

8 §•

Uppehållstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall yttrande avgivas av Konungens
befallningshavande i det län, där utlänningen vistas, eller, om han befinner
sig utom riket, av svensk beskickning eller konsul, vilken är behörig meddela
visering.

7

Riksdagens skrivelse Nr 282.

Uppehållstillstånd skall meddelas för viss tid.

Bevis om uppehållstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

9 §■

Yad i 8 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut
rörande förlängning av tiden för uppehållstillstånd.

10 §.

Vid bedömande såväl huruvida uppehållstillstånd skall meddelas eller
tiden därför förlängas som ock vilken tid tillståndet eller förlängningen skall
avse, skall skälig hänsyn tagas, förutom till omständigheterna i övrigt, särskilt
till längden av den tid utlänningen utan längre avbrott vistats i riket.

11 §■

Över beslut i ärende rörande uppehållstillstånd må klagan ej föras.

12 §.

Då utlänning avreser till utlandet, skall han för polismyndighet i den ort,
där han lämnar riket, uppvisa sin legitimationshandling.

3 KAP.

Om utlännings rätt till arbetsanställning.

13 §.

Utlänning äger icke utan särskilt tillstånd (arbetstillstånd) här i riket antaga
eller innehava anställning i annans tjänst (arbetsanställning), med mindre
för honom gäller visering, som innefattar tillstånd därtill.

Till arbetsanställning är ej att hänföra anställning i statens tjänst.

14 §.

Utan arbetstillstånd må utlänning ej heller här i riket utöva verksamhet,
som föranledes av tjänsteanställning utomlands i annan egenskap än såsom
handelsresande, med mindre för honom gäller visering, som i 13 § sägs.

Vad nedan i denna lag stadgas om arbetsanställning skall äga motsvarande
tillämpning i fråga om verksamhet, som nu är sagd.

15 §.

Arbetstillstånd meddelas av socialstyrelsen.

I ärende angående sådant tillstånd skall socialstyrelsen, där ej ärendet är
av synnerligen brådskande natur eller andra särskilda omständigheter föreligga,
inhämta utlåtande från offentlig arbetsförmedlingsanstalt för den ort,
där arbetsanställningen skall innehavas, ävensom bereda sammanslutningar
av arbetsgivare eller arbetare inom verksamhetsområdet i fråga tillfälle att
uttala sig.

Arbetstillstånd skall meddelas för viss tid och skall avse visst slag av
arbete.

Bevis om arbetstillstånd skall tecknas å legitimationshandlingen.

8

Riksdagens skrivelse Nr 282.

16 §.

Vad i 15 § stadgas skall äga motsvarande tillämpning i fråga om beslut
rörande förlängning av tiden för arbetstillstånd.

17 §.

Arbetstillstånd må, när särskilda skäl därtill föreligga, återkallas av socialstyrelsen.

18 §‘

Över beslut i ärende rörande arbetstillstånd må klagan ej föras.

4 KAP.

Om avvisning av utlänning, som ankommer till riket.

19 §.

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för avsikt
att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring från ort till
annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur
eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till riket eller omedelbart
därefter avvisas av polismyndighet.

Samma lag vare om annan utlänning, som ankommer till riket för att söka
sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar möjlighet att
här ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten är
känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott eller gjort
sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt övande av otukt eller
utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och kan det skäligen antagas,
att utlänningen skulle komma att här i riket fortsätta sådan brottslig eller
osedlig verksamhet, då må ock avvisning ske som nyss sagts.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å den, som varit
svensk medborgare, men vilkens medborgarskap genom vistelse utomlands
eller eljest gått förlorat; dock att den, som vunnit medborgarskap i annat
land, må avvisas på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

20 §.

Återvänder utlänning, som blivit härifrån utvisad, utan att han därtill erhållit
Konungens tillstånd, där sådant erfordras, må han vid ankomsten till
riket avvisas av polismyndighet.

21 §.

Utlänning må vid ankomsten till riket eller omedelbart därefter av polismyndighet
avvisas,

om han ej är försedd med legitimationshandling, som i 1 § sägs,

om hans legitimationshandling icke är, där så erfordras, försedd med
bevis eller visering, som i 2 § sägs, eller

9

Riksdagens skrivelse Nr 282.

om han uraktlåter vad honom enligt 3 § åligger eller, vid fullgörande
därav, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

22 §■

Finnes avvisning böra äga rum, skall till utlänningen överlämnas skriftligt
besked angående avvisningen med skälen därför; och skall beskedet jämväl
innehålla underrättelse om vad utlänningen har att iakttaga, där han vill föra
klagan över att han avvisats.

. Till utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos Konungens
befallningshavande anföra besvär, vilka vid talans förlust skola ingivas till
Konungens befallningshavande före klockan tolv å trettionde dagen efter det
besked angående avvisningen tillställdes klaganden; denne likväl obetaget att
på eget äventyr i betalt brev till Konungens befallningshavande insända besvären
så tidigt, att de dit inkomma inom nämnda tid.

23 §.

Äro besvär anförda över avvisning, skall Konungens befallningshavande
infordra polismyndighetens utlåtande så ock avskrift av protokoll vid förhör,
som må hava hållits i ärendet, samt av beskedet angående avvisningen, där
detsamma icke ingivits med besvären.

Sedan infordrade handlingar inkommit, skall Konungens befallningshavande
snarast möjligt meddela beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må klagan ej föras.

24 §.

Avvisning skall gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person skall, så snart ske kan, genom polismyndighetens försorg
föras ur riket; och bör den avvisade befordras till det land, varifrån han hit
ankommit, om ej annat föranledes av särskilda skäl, såsom att landet är avlägset
eller att han utvisats därifrån eller att han där sannolikt skulle tilltalas
eller straffas för politiskt brott.

Kan avvisning ej verkställas genast, må intill dess sadant kan ske, utlänningen
tagas i förvar av polismyndigheten.

5 KAP.

Om utlännings förpassning ur riket.

25 §.

Saknar utlänning legitimationshandling, som i 1 § sägs, eller kvarbliver
han efter utgången av den tid, han äger rätt att vistas här i riket, utan att
hava sökt förlängning av nämnda tid eller underlåter han, efter det sådan
ansökning avslagits, att lämna riket, skall polismyndigheten förelägga honom
att inom viss kortare tid avresa från riket. Efterkommer utlänningen ej
föreläggandet, skall polismyndigheten härom ofördröjligen underrätta Ko -

10

Riksdagens skrivelse Nr 282.

nungens befallningshavande, som må förordna om utlänningens förpassning
ur riket. I avvaktan på Konungens befallningsliavandes beslut äger polismyndigheten,
där särskilda skäl äro, taga utlänningen i förvar eller ställa
honom under uppsikt.

Över föreläggande, som nu nämnts, må klagan ej föras.

26 §.

Konungens befallningshavande må jämväl, då särskilda skäl därtill äro,
förordna om förpassning ur riket av utlänning, som i annat avseende än
varom i 25 § är fråga uraktlåter att ställa sig till efterrättelse vad i denna
lag eller med stöd därav är föreskrivet eller som vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende, varom i denna lag eller med
stöd därav är stadgat, mot bättre vetande lämnar oriktig uppgift.

"Vid bedömande, huruvida förpassning enligt denna paragraf bör äga rum,
skall skälig hänsyn tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden
samt till längden av den tid, han vistats här i riket.

Finner polismyndighet anledning till utlännings förpassning föreligga på
grund av stadgande i denna paragraf, skall anmälan därom göras hos Konungens
befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,
må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

27 §.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall innehålla de skäl, å vilka
beslutet grundas; och skall Konungens befallningshavande i beslutet giva
till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i beslutet,
samt tillställa honom skriftligt beslut så fort ske kan. Är utlänningen
tillstädes, skall beslutet muntligen avkunnas för honom.

28 §.

Har beslut meddelats om utlännings förpassning ur riket, må denne, där
han så önskar, dock tidigast å andra dagen efter det beslutet avkunnades
för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes delgavs honom, inför Konungens
befallningshavande eller magistrat eller i vittnens närvaro inför tillsyningsman
eller föreståndare vid häkte, ordförande i magistrat, polismästare
eller landsfogde avgiva förklaring, att han åtnöjes med beslutet. Om förklaring,
som ej avgivits inför Konungens befallningshavande, skall denne
ofördröjligen underrättas.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

29 §.

Vill den, som genom Konungens befallningsliavandes beslut förklarats
skola förpassas ur riket, överklaga beslutet, äger han sist å åttonde dagen
efter det beslutet avkunnades för honom eller, om det ej avkunnats, annorledes
delgavs honom till Konungens befallningshavande ingiva sina till

11

Riksdagens skrivelse Nr 282.

Konungen ställda besvär, dock att, där klaganden förvaras i häkte, besvären
må inom tid, som nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid häktet.
Tillsyningsmannen är pliktig att ofördröjligen insända besvären till Konungens
befallningsliavande.

"Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligger det Konungens
befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att utlänningen
därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande, så fort ske kan,
jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar insända till
justitiedepartementet.

30 §.

Har omständighet, varå beslut om utlännings förpassning ur riket grundas,
inträffat inom en månad efter det utlänningen ankom till riket, skall beslutet
gå i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Beslut om utlännings förpassning ur riket skall genom Konungens befallningshavandes
försorg bringas till verkställighet.

Utlänningen bör befordras till sitt hemland, om ej annat föranledes av
särskilda skäl, såsom att landet är avlägset eller han där sannolikt skulle
tilltalas eller straffas för politiskt brott. Kan utlänningen ej befordras till
sitt hemland eller kan detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån
han inkommit i riket, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss
nämnts, eller han utvisats från det landet.

I tvivelaktiga fall eller där svårighet möter för beslutets verkställande,
skall Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan hos Konungen.

6 KAP.

Om utlännings utvisning från riket.

31 §.

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning från
riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande, så
ock den, som under vandring från ort till annan söker sin utkomst genom
utförande av musik, förevisande av djur eller annan dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i riket
genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel eller biträdande
vid dylik handel eller för förbrytelse mot gällande bestämmelser om tillverkning
av brännvin eller försäljning av vin eller spritdrycker eller olovlig
befattning i andra fall med sådana drycker eller eljest för olovlig varuinförsel
eller för det han utan vederbörligt tillstånd här i riket under kringresande
eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit för annat

12

Riksdagens skrivelse Nr 282.

brott än ovan avses dömd till straffarbete eller ock till fängelse ej under
sex månader, så vitt brottets beskaffenhet föranleder till antagande, att fara
av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet, ordning eller sedlighet;
dock att utvisning för det brott ej må ske, där ej förhör, som i 32 §
sägs, i ärendet hållits, innan sex månader förflutit från det han efter urståndet
straff blivit frigiven;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom riket
undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför enligt gällande
lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn tagas
till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till längden av den tid,
han vistats här i riket. Har den, som gjort sig skyldig till brott, varom i
denna paragraf under 3) eller 4) är fråga, under de före brottets begående
närmast förflutna fem åren haft fast bostad här i riket, må han ej för det
brott utvisas, där ej synnerliga skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, är särskilt
stadgat.

32 §.

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 31 § sägs, skall
Konungens befallningshavande föranstalta därom, att utlänningen, så snart
ske kan, inställes till förhör inför Konungens befallningshavande; dock må,
där utlänning förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren tillsyningsmans
uppsikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes beprövande kunna
hållas av tillsyningsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äger utlänningen, där han så äskar, åtnjuta
hjälp. Är han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna anskaffa biträde,
skall Konungens befallningshavande förordna lämplig person att biträda
honom.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredning företagas
om alla de omständigheter, som kunna inverka å ärendets utgång.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas till
avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart
ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att, så framt ej särskilda hinder möta,
ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så tidigt, att,
där till utvisning dömes, densamma kan verkställas omedelbart efter strafftidens
utgång.

33 §.

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning föreligga på
grund av stadgande i 31 §, skall anmälan därom göras hos Konungens befallningshavande.
Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker, må polismyndigheten
taga honom i förvar; och skall polismyndigheten därom ofördröjligen
underrätta Konungens befallningshavande.

13

Riksdagens skrivelse Nr 282.

34 §.

Utslag, varigenom dömes till utvisning, skall innehålla förbud för utlänningen,
vid äventyr, som i 41 § sägs, att utan Konungens tillstånd återvända
till riket; och skall Konungens befallningshavande i utslaget giva till känna
vad utlänningen har att iakttaga, där han vill söka ändring i utslaget, samt
tillställa honom skriftligt utslag så fort ske kan. Är utlänningen tillstädes,
skall utslaget muntligen avkunnas för honom.

35 §.

Beträffande förklaring att utlänning åtnöjes med Konungens befallningshavandes
utslag i ärende rörande utvisning samt klagan över sådant utslag
ävensom i fråga om verkställighet av utvisning skall vad i denna lag stadgas
om utlännings förpassning ur riket äga motsvarande tillämpning; dock att
därvid ej skall gälla bestämmelsen i 30 § första stycket och att vid klagan,
som här avses, besvären skola insändas till nedre justitierevisionen.

36 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse
finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning, som i
riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt, förordnar
Konungen, att förhör i ärendet skall hållas inför Konungens befallningshavande;
och gäller i fråga om sådant förhör vad i 32 § tredje och fjärde
styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda, ma utlänningen
tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna paragraf
sägs, äger Konungen förordna efter omständigheterna; dock må ej utlänningen
befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller straffas för
politiskt brott.

37 §.

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning
jämlikt 36 § föreligga, skall Konungens befallningshavande därom göra anmälan
hos Konungen. I sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna
därtill föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att
utlänningen skall tagas i förvar.

7 KAP.

Ansvarsbestämmelser.

38 §.

Uraktlåter någon att fullgöra anmälningsskyldighet, som i denna lag eller
med stöd därav är föreskriven, straffes med böter från och med tio till och
med fem hundra kronor.

Överträder utlänning vad i 13 eller 14 § är stadgat, straffes likaledes med
böter från och med tio till och med fem hundra kronor.

Till enahanda straff är ock den förfallen, som anställer utlänning i sin
tjänst, utan att denne jämlikt 13 § är berättigad antaga anställningen.

14

Riksdagens skrivelse Nr 282.

39 §.

Uraktlåter utlänning i annat avseende än varom i 25 och 38 §§ är fråga
att ställa sig till efterrättelse vad i denna lag eller med stöd därav är föreskrivet,
straffes med böter från och med tio till och med fem tusen kronor.

Lämnar någon mot bättre vetande oriktig uppgift vid fullgörande av anmälningsskyldighet
eller eljest i ansökningsärende, varom i denna lag eller
med stöd därav är stadgat, straffes likaledes med böter från och med tio
till och med fem tusen kronor.

40 §.

Förhjälper någon utlänning att inkomma i riket, ehuru denne ej innehar
legitimationshandling, som i 1 § sägs, straffes med böter från och med tio
till och med två tusen kronor.

41 §-

Har utlänning, som blivit härifrån utvisad, återvänt utan att han därtill
erhållit Konungens tillstånd, där sådant erfordras, straffes med fängelse i
högst sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, skall han omedelbart
föras ur riket; och skall därvid förfaras enligt de i 30 § angivna grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf sägs
skall tagas i häkte. 6 ’

42 §.

... D!“’ SOm under tid’ då lian ar ställd under tilltal för förseelse, varom
förmärs i 38—40 §§, fortsätter samma förseelse, skall, när han därtill värdeligen
förvunnen, för varje gång stämning delgivits fällas till särskilt ansvar.

43 §.

Förseelse, varom i denna lag är fråga, åtalas av allmän åklagare

Åtal för förseelse, som i 38-40 §§ sägs, anhängiggöra i stad vid polisdomstol,
därest särskild sådan är inrättad, men eljest hos poliskammare
eller, dar sådan ej finnes, vid allmän domstol samt å landet vid allmän
domstol. Åtal jämlikt 41 § anhängiggöres vid allmän domstol.

44 §.

Böter, som ådömas enligt denna lag, tillfalla kronan.

Saknas tillgång till fulla gäldandet av böterna, skola de förvandlas enligt
allmän strafflag. ®

8 KAP.

Särskilda bestämmelser.

45 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 4, 5 eller 6 kap. eller 7 kap. 41 S

sags, ar han skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

46 §.

Har utlänning, varom i 19—21 §§ sägs, med fartyg ankommit till riket
och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort inse,

15

Riksdagens skrivelse Nr 282.

att utlänningen kunde komma att härifrån avvisas, är, där sådan åtgärd vidtages,
befälhavaren pliktig att Titan ersättning från statsverkets sida återföra
honom till det land, varifrån han medtagits; dock att sådan förpliktelse icke
äger rum, med mindre fartyget omedelbart eller inom närmaste tiden återvänder
till nämnda land.

47 §•

Den, som låtit till riket införskaffa utlänning för att anställa honom i sin
tjänst, är pliktig, där utlänningen avvisas eller ur riket förpassas på grund
därav att han ej jämlikt 13 § är berättigad antaga arbetsanställningen, att
ersätta statsverket kostnaden för utlänningens befordrande till den utländska
ort, dit han sändes.

48 §''

Med polismyndighet avses i denna lag för landet polischefen i orten, i
Stockholm föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt i annan stad
polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal; så ock beträffande saväl
land som stad annan myndighet eller person, vilken av Konungens befallningshavande
särskilt förordnats att granska legitimationshandlingar och
mottaga anmälningar, så vitt angår fullgörande av det lämnade uppdraget.

49 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets försvar
eller eljest på'' grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt, äger
Konungen med avseende å utlännings rätt att inkomma eller uppehålla sig
i riket eller att vistas å viss ort inom riket meddela de särskilda bestämmelser,
som må finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om utlännings
avvisning, förpassning ur riket eller utvisning förordna efter omständigheterna.

50 §.

Å främmande makters i Sverige anställda diplomatiska och avlönade
konsulära tjänstemän samt deras familjer och betjäning äga bestämmelserna
i denna lag tillämpning allenast i den mån Konungen förordnar.

Denna lag avser ej främmande makters kurirer, utan gälla om dem de
föreskrifter Konungen meddelar.

51 §.

Konungen äger att under de särskilda villkor, som prövas nödiga, i visst
fall eller mera stadigvarande för vissa grupper av utlänningar medgiva undantag
från stadgandena i 1—4, 13 och 14 §§, dock att utlänning över sexton
år städse skall vara pliktig att vid sin ankomst till riket meddela de upplysningar
polismyndigheten begär samt att arbetsanställning ej må utan
arbetstillstånd innehavas utöver tre månader från ankomsten.

Kätten att i visst fall medgiva undantag från stadgandena i 2, 13 och
14 §§ må efter Konungens bemyndigande utövas av socialstyrelsen.

52 §.

Närmare föreskrifter angående pass samt angående visering och vad därmed
äger sammanhang meddelar Konungen.

16

Riksdagens skrivelse Nr 282.

Likaledes utfärdar Konungen de närmare föreskrifter, som i övrigt erfordras
för tillämpningen av denna lag samt med avseende å verkställighet
av avvisning, förpassning ur riket eller utvisning.

Huru ersättning åt biträde, varom i 32 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,
därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1928 och gäller till och med den
31 december 1932. I fråga om sådan under tiden för lagens giltighet begången
förseelse, som i lagen avses, skall vad där är stadgat om ådömande
av ansvar fortfarande gälla.

Genom denna lag upphäves lagen den 14 september 1914 (nr 196) angående
förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas tillika med med de
stadganden, vilka utfärdats med stöd av bestämmelse i nämnda lag; dock
att samma lag och stadganden fortfarande skola tillämpas beträffande ådömande
av ansvar för förseelser, som begåtts före den 1 januari 1928. Därest
jämlikt 25 § kungörelsen den 4 september 1926 (nr 411) anledning till utlännings
utvisning uppkommit under nämnda kungörelses giltighetstid, må
i händelse av inskridande först efter den 1 januari 1928 förpassning av utlänningen
ur riket vidtagas, såvida förutsättningar, motsvarande de i 26 §
angivna, är o för handen.

Uppehållsbok och arbetstillstånd, som meddelats med stöd av äldre författning,
skola vara gällande under den tid, för vilken de utfärdas; dock att
uppehållsbok och arbetstillstånd må, när skäl därtill föreligga, återkallas av
socialstyrelsen. Över socialstyrelsens beslut i ärende, varom i detta stycke
är fråga, må klagan ej föras.

Har utlänning hit inkommit före utgången av februari månad 1927 och
erfordras enligt äldre författning för hans rätt att vistas härstädes icke
visering eller uppehållsbok, skall vad i 2 kap. stadgas om skyldighet att
vara försedd med uppehållstillstånd icke äga tillämpning i fråga om sådan
utlänning. Skedde inresan efter utgången av februari månad 1927, äger
utlänningen utan hinder av vad i 7 § stadgas uppehålla sig här i riket till
den 1 april 1928 eller, därest utlänningen på grund av födseln varit svensk
medborgare, utlänningen själv ävensom dennes make och ogifta barn i äktenskap
under tjuguett år, som åtfölja honom, till den 1 juli samma år.

Innehar utlänning vid denna lags ikraftträdande arbetsanställning utan
att enligt äldre författning visering eller arbetstillstånd erfordras, skall han
anses hava erhållit arbetstillstånd, gällande tills vidare.

Stockholm den 3 juni 1927.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1927.