Riksdagens skrivelse Nr 266

Riksdagsskrivelse 1914:266 - b

Riksdagens skrivelse Nr 266.

3

Nr 266.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 14 september 1914.
* * s i andra kammaren den 14 september 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående rätt för arméns
manskap med fast anställning att åtnjuta dagavlöning
vid sjukdom.

(Särskilda utskottets nr 1 utlåtande nr 26).

Till Konungen.

Uti en inom andra kammaren avgiven motion nr 102 hava enskilda
motionärer hemställt, att riksdagen måtte hos Eders Kung!. Maj:t
anhålla . om sådana bestämmelsers utfärdande, att fast anställt manskap
måtte i likhet med vad nu sker beträffande officerare, underofficerare
och värnpliktige utfå dagavlöning under hel eller viss del av sjukdomstid.

dill stöd för sin hemställan hava motionärerna anfört följande:

»Enligt Kungl. Maj:ts nådiga reglemente för arméns avlöning under
fred av den 11 oktober 1907 får officer och underofficer, som till följd
av sjukdom är förhindrad att förrätta sin tjänst, behålla dagavlöning
under minst två manader. Räcker sjukdomen längre tid, varder i fråga
om officer pa. Kungl. Maj:ts och i fråga om underofficer på regementschefens
prövning beroende, huruvida på grund av bevekande omständigheter
dagavlöning må behållas utöver två månader.

4

Riksdagens skrivelse Nr 266.

Åven värnpliktige åtnjuta enligt en genom kungörelse av den 18
december 1908 vidtagen ändring i avlöningsreglementets § 57 dagavlöning
eller, såsom den officiellt benämnes, penningbidrag under
sjukdom.

För såväl officerare och underofficerare som värnpliktige är det
sålunda väl ställt med avseende å dagavlönings utgående under sjukdomens
dagar. Däremot har det fast anställda manskapet blottställts
genom en särskild undantagsbestämmelse — § 25 i avlöningsreglementet
— som stadgar, att detta manskap (distinktionskorpraler, korpraler, vice
korpraler och menige) förlorar hela sin dagavlöning under sjukdom.
Endast i det fall, att dylikt manskap kvarligger sjukt efter övnings eller
skolas slut, utfås dagavlöning.

Ett enda exempel torde till full evidens ådagalägga det orättvisa i
den här påpekade undantagsbestämmelsen. Anbefaller en officer under
en gymnastiklektion en volontär eller korpral, som tjänstgör såsom
instruktör för värnpliktige, att visa, hur en viss rörelse, t. ex. ett språng
över gymnastikhästen, skall utföras, och instruktören därvid bryter av
ena benet, så blir han inlagd å regementets sjukhus under kanske två
månaders tid och förlorar för hela tiden sin ■dagavlöning, fastän olyckan
skedde i tjänsten under pliktutövning. Om officeren däremot själv utfört
rörelsen och råkat ut för samma olycka, så hade han såsom löjtnant
fått 3 och såsom kapten 4 kronor om dagen och sålunda under två
månaders sjukskrivning förtjänat respektive 180 och 240 kronor. En
sådan klasslagstiftning är ovärdig svenska staten och verkar, såsom i
det här anförda fallet, hjärtlös mot det fast anställda manskapet. En
handling av pliktuppfyllelse bör ej bestraffas med ett par månaders förlust
av dagavlöningen, då redan sjukdomen är ett oförtjänt lidande.

Det fast anställda manskapet utgår icke från förmögna hem, och
den lilla dagavlöningen, som för volontär utgör 20 öre, vice korpral 30,
korpral 40 och distinktionskorpral 50 öre, är mer än väl behövlig. Två
månaders sjukskrivning gör för volontär 12, vice korpral 18, korpral 24
och distinktionskorpral 30 kronor, som avhändas dem, även om sjukdomen
ådragits i tjänsten utan eget förvållande. Det blir sålunda ett
stort avdrag i inkomsterna, helst som den fasta lönen, vilken får behållas
under sjukdom, endast utgör per år 180 kronor för volontär, 240 kronor
för vice korpral, 300 kronor för korpral och 360 kronor för distinktionskorpral.
»

I likhet med motionärerna anser riksdagen, att bestämmelsen om att
fast anställt manskap vid armén skall, i motsats till vad förhållandet

Riksdagens skrivelse Nr 266.

5

är i fråga om officerare och underofficerare samt värnpliktige, under
sjukdom avstå dagavlöningen, näppeligen kan vara med rättvisa och
billighet fullt överensstämmande. Ifrågavarande stadgande synes vara
så mycket mindre motiverat, som, enligt vad riksdagen inhämtat, reglementet
för marinen uttryckligen föreskriver, att sjukdom icke medför
förlust av dagavlöning för sjömanskårens manskap. Ehuru dylik bestämmelse
saknas i fråga om det fast anställda manskapet vid kustartilleriet,
får dock, enligt vad till riksdagens kännedom kommit, även detta
manskap vid sjukdom bibehålla ifrågavarande avlöningsförmån. Det synes
därför föreligga fullgoda skäl för att allt fast anställt manskap vid krigsmakten
likställes i förevarande hänseende.

Den tid, varunder dagavlöningen må bibehållas, torde böra bestämmas
i överensstämmelse med vad som gäller i fråga om officerare
och underofficerare.

Eiksdagen får därför anhålla om sådana bestämmelsers utfärdande,
att fast anställt manskap vid krigsmakten må vid sjukdomsfall bibehålla
dagavlöning enligt samma grunder, som gälla i fråga om officerare och
underofficerare.

Stockholm den 14 september 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 sand. 86 höft. (Nr 265—266.) 2