Riksdagens skrivelse Nr 227

Riksdagsskrivelse 1922:227

Riksdagens skrivelse Nr 227.

1

Nr 227.

Godkänd av första kammaren den 31 maj 1922.

Godkänd av andra kammaren den 31 maj 1922.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning med särskilda
föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd
av landstingsskatt m. m. jämte en inom riksdagen
i ämnet väckt motion.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 24.)

Till Konungen.

I en till riksdagen avlåten, den 21 mars 1922 dagtecknad proposition,
nr 204, har Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen
bilagt utdrag av statsrådsprotokollet över socialärenden för samma
dag, föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen fogat förslag till
förordning med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering
och uppbörd av landstingsskatt m. m.

Samtidigt härmed har riksdagen till behandling förebaft en i
anledning av propositionen väckt motion, vari hemställts:

»att riksdagen i det uti kungl. proposition nr 204 framlagt förslag
ville besluta ändring i sådant syfte,

att ersättning för debiteringen skall såväl till häradsskrivare som
till kronouppbördstjänsteman i stad utgå med de procenttal, som av
Kungl. Maj:t föreslås för de delar av uppbörden, som icke överstiga
femhundratusen kronor, men med tre tiondels procent å den del av
uppbörden, som överstiger fembundratusen kronor,

att ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i
stad utgå med en procent å den del av uppbörden för staden, som ej
övers.tiger trehundratusen kronor, men med en halv procent å den del
av uppbörden för staden, som överstiger trehundratusen kronor,

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 14 samt. Nr 227—228. 1

2

Riksdagens skrivelse Nr 227.

att till statsverket indragna provisionsandelar och i tjänst kvarstående
lanträntmästares provisionsandelar skola utgå med hälften av
hittills för var och en av dem gällande procenttal

samt att vederbörande utskott måtte företaga de ändringar i av
Kungl. Maj:t föreslagen lagtext, som för vinnande av dessa syften erfordras».

I sin skrivelse nr 319 hemställde 1921 års riksdag »om utredning,
om och på vad sätt det i § 53 av gällande landstingsförordning stadgade
procenttal må kunna nedsättas, och att Eders Kungl. Maj:t ville
därefter för riksdagen, så vitt möjligt nästa år, framlägga det förslag,
vartill utredningen må kunna föranleda». Resultatet av den på riksdagens
begäran verkställda utredningen föreligger nu i förevarande
proposition, vari föreslås, att § 53 landstingsförordningen skall ersättas
av en provisorisk »förordning med särskilda föreskrifter angående
ersättning för debitering och uppbörd av landstingsskatt m. m.». Enligt
densamma skulle den nu utgående provisionsersättningen minskas, dels
vad beträffar ersättning för debiteringen i fråga om såväl häradsskrivare
som uppbördsmän i stad, dels i fråga om landskamrerare; för ersättningens
bestämmande skulle härvid i båda fallen en glidande skala
tillämpas. Däremot skulle ersättning för uppbörden till kronouppbördstjän8temän
i stad liksom den till staten utgående provisionsandelen för
uppbörden å landet samt i tjänst kvarstående lanträntmästares andelar förbliva
oförändrade. I ovannämnda motion föreslås härutinnan sådana ändringar,
att dels en ytterligare reduktion skulle ske i fråga om ersättning till
häradsskrivare och kronouppbördstjänstemän i stad för debiteringen,
dels en minskning av den till kronouppbördstjänstemän i stad för uppbörden
utgående ersättning skulle vid visst skattebelopp vidtagas, och
dels de till statsverket indragna provisionsandelar samt i tjänst kvarstående
lanträntmästares andelar skulle reduceras till hälften av nu gällande procenttal.

Enligt riksdagens mening tala starka skäl för att genomgående
en reduktion av de nu utgående provisionsbeloppen utöver den i propositionen
föreslagna vidtages. Riksdagen vill härvid främst erinra
om den utomordentligt kraftiga ökning, som provisionsbeloppen under
de senare åren utvisa. Såsom av den såsom bilaga till propositionen
fogade tabellen framgår, utgjorde den sammanlagda av landstingsmedel
utgående ersättningen för debitering och uppbörd för hela riket år 1914
296,972 kronor, år 1917 770,846 kronor, år 1920 2,014,090 kronor.

3

Riksdagens skrivelse Nr 227.

Detta innebär, att mellan åren 1914 och 1920 provisionsboloppen undergått
en ökning med ungefär 700 procent. Det torde vara uppenbart,
att denna ökning väsentligen beror på att landstingsskatternas belopp
tillvuxit, blott i mindre grad på att antalet skatteobjekt blivit större;
därmed är även klart, att ersättningen för landstingsskatternas indrivning
vuxit i långt högre grad än det med densamma förenade arbetet. Med
hänsyn härtill kan det knappast förnekas, att den i propositionen
föreslagna reduktionen är allt för liten. Den betyder en sänkning
av provisionen från nuvarande 3 procent till 2.6 5 procent vid de lägsta
skattebeloppen och därefter ytterligare successiv sänkning, så att t. ex.
vid ett skattebelopp av eu miljon kronor provisionen kan tänkas sjunka till
lägst 2.17 procent. 1 detta sammanhang bör framhållas, att det ej med
fog torde kunna göras gällande, att de under senare år utgående stora
landstingsskatterna och häremot svarande höga provisionerna i avsevärd
grad äro av tillfällig natur och att en återgång härutinnan alltså är att
förvänta. Ty ökningen av landstingsskatternas storlek under senare år
beror till huvudsaklig del på att landstingens arbetsuppgifter tillvuxit, och
i detta hänseende lärer, snarare än en återgång, en fortsatt utveckling
vara att antaga. Följden härav har blivit och måste även för framtiden
bliva, att landstingsskatternas storlek i förhållande till antalet skatteobjekt
blir långt mera betydande, än som vid landstingsförordningens tillkomst
och fixerandet av de nuvarande provisionsbeloppen var förhållandet.

Riksdagen, som sålunda anser större reduktioner av landstingsprovisionerna
tillbörliga än de i propositionen föreslagna, finner, vad först
beträffar frågan om ersättning för debitering till häradsskrivare och kronouppbördstjänsteman
i stad, det i den samtidigt behandlade motionen framförda
förslaget i denna del ändamålsenligt. Enligt detsamma skulle för de
delar av uppbörden, som ej överstiga femhundratusen kronor, samma
provisionsbelopp utgå som enligt propositionen, varemot för belopp,
överstigande denna summa, tre tiondels procent skulle utgå — enligt
Eders Kungl. Maj:ts förslag åter skulle provisionen för alla skattebelopp
över 300,000 kronor utgöra sex tiondels procent. Att sålunda principen
om att provisionen skall utgå med lägre procentdel ju högre skattebeloppen
äro, tillämpas i något högre grad än i propositionen föreslagits,
torde icke kunna väcka några betänkligheter. Såsom i motionen framhålles
träffar- denna reduktion väsentligen debiteringstjänstemännen i de
större städerna, beträffande vilka, såsom konstitutionsutskottet vid föregående
års riksdag framhöll, den för landstingsskatternas indrivning
utgående ersättningen stigit i alldeles särskilt hög grad.

Vad beträffar ersättningen för uppbörd till kronouppbörd stjänstemän

4

Riksdagens skrivelse Nr 227.

i stad föreslås i propositionen ingen ändring i nu gällande bestämmelser;
provisionen skulle fortfarande utgå med en procent å uppbörden för
staden. I motionen åter föreslås, att denna ersättning skulle utgå med
en procent å den del av uppbörden för staden, som ej överstiger trehundratusen
kronor, men med en halv procent å den del, som överstiger
detta belopp.

Beträffande denna fråga vill riksdagen erinra om, att konstitutionsutskottet
vid föregående års riksdag särskilt framhöll, att en
oproportionerligt stor del av landstingsprovisionen utginge till uppbördstjänstemännen
i städerna, där skatteintäkternas stegring till väsentlig
del ägt rum. Såsom skäl för att trots detta förhållande någon beskärning
av den till dessa tjänstemän utgående ersättningen ej ansetts
lämplig, har i 1902 års löneregleringskommittés till propositionen fogade
utlåtande framhållits bland annat att städernas kronouppbördstjänstemäns
inkomster till större delen bestode av omförmälda ersättning, vadan en
reduktion av densamma, innan dessa tjänstemäns ordinarie avlöning höjts,
skulle bliva mycket kännbar. Man har även gjort gällande, att ifrågavarande
tjänstemän genom en minskning av sin av landstingsskatten
utgående ersättning skulle förlora eu vid tjänstens tillträdande påräknad
inkomst. Dessa skäl för att i denna punkt ej vidtaga en reduktion av
landstingsprovisionen kunna, enligt riksdagens mening, ej anses hållbara.
Det torde ej kunna anses riktigt att, såsom nu uppenbarligen är fallet,
landstingen till en viss del bestrida städernas utgifter för det arbete,
som kronouppbördstjänstemännen i städernas tjänst utföra. I den mån
en höjning av ersättningen för detta arbete kan vara behövlig, bör den
givetvis ske genom en ökning av vederbörande tjänstemäns ordinarie,
från städerna utgående löner, icke genom bibehållande av en oproportionerligt
hög betalning för det arbete, som med uppbörden av landstingsskatten
är förenat. Vad slutligen angår påståendet, att dessa
tjänstemän genom en minskning av provisionen skulle mista en vid
tjänstens tillträdande påräknad inkomst, vill riksdagen framhålla, att detta
skäl tydligen har en mycket begränsad räckvidd, då den utomordentliga
ökningen av landstingsskatterna och därmed av landstingsprovisionerna
väsentligen inträtt under de senaste åren. Riksdagen anser sålunda, att en
reduktion av landstingsprovisionen även i denna del bör vidtagas. Riksdagen
har härvid ansett sig kunna gå något längre, än vad i motionen
föreslagits. Enligt densamma skulle nämligen ingen som helst reduktion
inträda, i den mån uppbörden icke överstege 300,000 kronor. Särskilt i de
städer, där debitering och uppbörd ombesörjas av olika tjänstemän, skulle
det emellertid te sig egendomligt att väl debiteringstjänstemannen, men

Riksdagens skrivelse Nr 227.

icke uppbördstjänstemannen får vidkännas minskning i provisionsandelen.
Du en väsentlig del av det provisionsbelopp, som utgår för uppbördens
verkställande, får anses tillmätt med hänsyn till det betydande ansvar, som
är förbundet med omhändertagande av stora penningbelopp, torde i detta
fall en i förhållande till dessa belopps storlek regressiv procentskala icke
vara motiverad på samma sätt som beträffande debiteringen, vilket icke
heller i propositionen ifrågasatts. Provisionsprocenten torde vid sådant
förhållande lämpligen kunna genomgående sättas till eu halv procent,
alltså till hälften av det nu utgående beloppet. Med hänsyn till den under
senare år inträdda starka ökning av de skattebelopp, å vilka provisionen
beräknas, torde en dylik nedsättning ej kunna anses oskälig.

I fråga om ersättningen till landskamrerare synas skäl av samma art,
som i det föregående anförts, tala för vissa mindre jämkningar i Eders
Kungl. Maj:ts förslag. Enligt detta skulle i förevarande hänseende en
glidande skala tillämpas; ersättning skulle utgå med två tiondels procent
å den del av uppbörden, som ej överstiger en miljon kronor, femton
hundradels procent å den del, som överstiger en miljon men ej tre miljoner
kronor samt en tiondels procent å den del, som överstiger tre miljoner
kronor. Enligt riksdagens mening böra i stället för de nu nämnda
procenttalen ersättningen i de olika fallen utgå med femton hundradels,
en tiondels och fem hundradels procent. Med hänsyn till de höga
belopp, på vilka provisionen i detta fall beräknas, och det föga betungande
arbete, som för landstingsskattens indrivande åligger landskamrerarna,
torde de av riksdagen sålunda godtagna grunderna för
provisionens beräknande innebära, att i varje fall eu fullt skälig ersättning
garanteras.

Ifråga om de till staten indragna provisionsandelarna, d. v. s. ersättningen
för det genom postverkets försorg utförda uppbördsarbetet
å landet, föreslås, såsom nämnt, i propositionen ingen ändring i nu
gällande bestämmelser; denna skulle fortfarande utgå med en och en
kvarts procent, utom i de län, där lanträntmästare ännu finnas, i
vilket fall den utgår med en procent; i motionen åter påyrkas, att
en nedsättning av denna ersättning till en halv procent skall ske.
Riksdagen har på denna punkt ansett sig böra antaga det i motionen
framförda förslaget. Det torde nämligen ej råda något tvivel om att
den nu utgående ersättningen till staten för uppbörd av landstingsskatt
är alltför hög. I detta hänseende bör framhållas, att år 1921 postverkets
utgifter för uppbörd av de skatter och avgifter, som debiteras
å kronodebetssedeln, å landsbygden beräknades till omkring 820,000
kronor. Därvid uppbars för statens räkning i inkomst- och förmögen -

6

Riksdagens skrivelse Nr 227.

hetsskatt samt bevillning omkring 92,290,000 kronor, för landstingens
räkning omkring 46,790,000 kronor. För sin uppbörd betalade landstingen
en procent å skattebeloppet till staten, alltså ungefär 470,000
kronor. Därtill kommer — frånsett vissa andra till staten för omhänderhavd
uppbörd inflytande provisioner — provision för uppbörd av
vägskatten, vilken provision torde kunna beräknas till minst 100,000
kronor. Detta innebär, även om hänsyn tages till att vissa utgifter —
63,400 kronor år 1920 — förorsakas landskontoren på grund av uppbördens
verkställande, att landstingen för sin uppbörd betala betydligt
mera än staten för sin, trots att landstingsskatten endast uppgår till omkring
hälften av statsskatterna. Landstingen bestrida alltså i själva verket
en väsentlig del av kostnaderna för statsskatternas uppbärande. Att ett
dylikt förhållande ej kan anses riktigt, torde vara uppenbart. Såsom av
det föregående framgår innebär en sänkning av den till staten indragna
provisionen till en halv procent, att landstingen få betala minst den del
av utgifterna för uppbörden, som med hänsyn till landstingsskattens
storlek rätteligen bör åvila dem.

Vad slutligen beträffar frågan om lanträntmästares provisionsandelar,
anser riksdagen, att de nu gällande bestämmelserna böra bibehållas. Då
ju lanträntmästaretjänsterna i det fåtal län, där de ännu finnas, efter
hand komma att indragas och därmed de till dessa tjänstemän utgående
provisionsandelarna försvinna, synes i detta hänseende något behov av
ändrade bestämmelser ej vara för handen.

I övriga delar av det i förevarande proposition framställda förslaget
har riksdagen ej funnit anledning till några ändringar.

Under åberopande av vad sålunda blivit anfört får riksdagen tillkännagiva,
att riksdagen, som icke kunnat i oförändrat skick bifalla
förevarande proposition, för sin del antagit följande

Förordning

med särskilda föreskrifter angående ersättning för debitering och uppbörd av

landstingsskatt m. m.

Härigenom förordnas, att i stället för de i § 53 i förordningen den
21 mars 1861 om landsting meddelade bestämmelser, skola angående
ersättning för upprättande av de i § 48 i nämnda förordning omförmälda
handlingar samt för debitering och uppbörd av landstingsmedel
tills vidare tillämpas följande särskilda föreskrifter:

7

Riksdagens skrivelse Nr 227.

Ersättning för debiteringen skall såväl till härad sskrivare som till
kronouppbördstjänsteman i stad utgå med en och två tiondels procent å
den del av uppbörden, som ej överstiger etthundratusen kronor, nio
tiondels procent å den del av uppbörden, som överstiger etthundratusen
men ej trehundratusen kronor, sex tiondels procent å den del av
uppbörden, som överstiger trehundratusen kronor, men ej femhundratusen
kronor, och tre tiondels procent å den del av uppbörden, som
överstiger femhundratusen kronor.

Ersättning för uppbörden skall till kronouppbördstjänsteman i stad
utgå med en halv procent å uppbörden för staden.

Ersättning till landskamrerare skall utgå med femton hundradels
procent å den del av uppbörden, som ej överstiger en miljon kronor, en
tiondels procent å den del av uppbörden, som överstiger en miljon
men ej tre miljoner kronor, och fem hundradels procent å den del av
uppbörden, som överstiger tre miljoner kronor.

Där å äldre stat kvarstående landskamrerare eller häradsskrivare
icke är skyldig att underkasta sig minskning i honom tillkommande
sportelinkomster, skall ersättning till sådan tjänsteman utgå efter hittills
gällande grunder.

De till statsverket indragna provisionsandelarna skola utgå med en
halv procent. I tjänst kvarstående lanträntmästares provisionsandelar
skola utgå efter hittills gällande grunder.

Ersättningen beräknas för varje kalenderår å det belopp, som hos
länsstyrelsen bokförts såsom under kalenderåret influtet.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1922; och skall förty
ersättning enligt de i förordningen stadgade grunder första gången beräknas
å det belopp, som influtit under tiden 1 juli—31 december 1922.

Stockholm den 31 maj 1922.

Med undersåtlig vördnad.