Riksdagens skrivelse Nr 223

Riksdagsskrivelse 1914:223 - b

4

Riksdagens skrivelse Nr 223.

Nr 223.

Uppläst och godkänd i första kammaren den 28 augusti 1914.
» » »i andra kammaren den 29 augusti 1914.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag angående förbud
för vissa utlänningar att här i riket vistas.

(Lagutskottets utlåtande nr 17 och memorial nr 23.)

Till Konungen.

Genom en den 23 maj 1914 dagtecknad proposition, nr 55, har
Eders Kungl. Maj:t, under åberopande av propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit riksdagen att antaga vid
propositionen fogat förslag till lag angående förbud för vissa utlänningar
att bär i riket vistas.

Riksdagen bar i huvudsak biträtt förslaget. Beträffande de särskilda
bestämmelserna i förslaget har ‘dock riksdageh funnit här nedan angivna
ändringar och erinringar påkallade.

I 5 § andra stycket har riksdagen bland de omständigheter, som
föranleda, att avvisad person ej må befordras till det land, varifrån lian
bit ankommit, ansett böra upptagas jämväl, att den avvisade i nämnda
land sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt brott.

Beträffande stadgandet i 6 § under 4) bar riksdagen ansett, att
detsamma såsom det i förslaget affattats skulle innebära eu onödig
strängbet. Utvisningsförfarandets tillämpning har synts riksdagen skä -

5

Riksdagens skrivelse Nr 223.

ligen kunna begränsas därhän, att ifrågavarande påföljd bindes vid
sådant brott, varför dömts antingen till straffarbete eller ock till fängelse
i minst sex månader. Åt bestämmelsen i paragrafens sista stycke har
givits en något förändrad avfattning.

Enligt 11 § i förslaget skola besvär över Eders Kungl. Maj:ts befallningshavandes
utslag, varigenom till utvisning dömts, avgöras av
Eders Kungl. Maj:t i statsrådet. Riksdagen har icke kunnat biträda
förslaget i detta avseende. Då det ju bär föreligger en fråga om rättstillämpning,
torde enligt allmänna grunder ifrågavarande besvärsmål
prövning böra tillkomma annan myndighet. Därigenom skapas ock
förutsättningen för önskvärd enhetlighet och kontinuitet vid målens
bedömande. Eftersom berörda mål äro av administrativ art, vore det
ju naturligast, att de överlämnades i sista instans åt regeringsrätten.
Men då regeringsrättens arbete icke fortgår under hela året, skulle
detta för vissa tider leda till ett fördröjt avgörande av förevarande mål,
en olägenhet desto kännbarare, som det i dessa mål ofta lärer bliva
fallet, att klaganden icke vistas på fri fot. Vid sådant förhållande
synes någon annan lösning icke stå till buds, än att prövningen av
ifrågavarande besvärsmål — i analogi med vad som gäller enligt 6 §
av 1885 års lag angående lösdrivares behandling — överlämnas till
högsta domstolen. Denna utväg skulle visserligen medföra en ytterligare
ökning av högsta domstolens arbetsbörda, men då ifrågavarande
besvärsmål icke torde bli många om året och således icke kunna i
nämnvärd grad inverka på högsta domstolens arbetsprestation i övrigt,
har riksdagen så mycket mindre kunnat tillerkänna berörda förhållande
avgörande betydelse, som rättssäkerheten i detta fall synts påfordra
den anordning, riksdagen förordat.

I sammanhang med denna förändring har paragrafens första stycke
av riksdagen omformulerats i nära överensstämmelse med 6 § i lagen
om lösdrivares behandling.

De två första ordeö i 12 § hava synis riksdagen böra utgå.

Till andra stycket i 13 § har riksdagen fogat orden: »dock må ej
utlänningen befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller
straffas för politiskt brott».

Beträffande 17 § första stycket har riksdagen funnit en jämkning
påkallad. Enligt förslagets ordalydelse skulle nämligen polismästaren
i Stockholm kunna komma att dels, å ena sidan, jämlikt Ingens 1 §
besluta om avvisning och dels, å andra sidan, enligt 4 § avgöra besvär
över samma avvisningsåtgärd. Till vinnande av rättelse härutinnan
torde befogenheten att avvisa utlänning böra i Stockholm tillkomma

6

Riksdagens skrivelse Nr 223.

annan Händighet än polismästaren, ocli har nämnda befogenhet synts
riksdagen lämpligen böra uppdragas åt föreståndaren för detektiva polisavdelningen.

I fråga om bestämmelsen angående lagens trädande i kraft hava
likaledes ändringar av riksdagen vidtagits.

Riksdagen, som alltså icke kunnat i oförändrat skick antaga Eders
Kungl. Maj:ts genom ifrågavarande proposition framlagda förslag till
lag angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas, får
härmed hos Eders Kungl. Maj:t anmäla, att riksdagen för sin del antagit
följande

LAG

angående förbud för vissa utlänningar att här i riket vistas.

Härigenom förordnas som följer:

1 kap.

Om avvisning av utlänning, som till riket ankommer.

1 §•

Utländsk zigenare ävensom utlänning, som uppenbarligen har för
avsikt att söka sitt uppehälle genom bettlande eller att under vandring
från ort till annan vinna sin utkomst genom utförande av musik, förevisande
av djur eller annan dylik sysselsättning, må vid ankomsten till
riket eller omedelbart därefter av polismyndighet avvisas.

Samma lag vare om annan utlänning, som till riket ankommer för
att söka sitt uppehälle, där det skäligen bör antagas, att han saknar
möjlighet att här ärligen vinna sin försörjning.

Har till riket ankommande utlänning, enligt vad för polismyndigheten
är känt, varit dömd för förfalsknings-, tjuvnads- eller bedrägeribrott
eller gjort sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt, och
kan det skäligen antagas, att utlänningen skulle komma att här i riket
fortsätta sådan brottslig eller osedlig verksamhet, då må ock avvisning ske.

Vad i denna paragraf är stadgat äger ej tillämpning å invandrare,
som varit svensk medborgare, men vilkens medborgarrätt genom vistelse
utomlands eller eljest gått förlorad; dock att den, som vunnit medborgarrätt
i annat land, må avvisas på sådan grund, som i tredje stycket sägs.

Riksdagens skrivelse Nr 223.

7

2 §•

Finnes avvisning höra äga rum, skall till utlänningen överlämnas
skriftligt besked angående avvisningen med skälen därför; och skall
beskedet jämväl innehålla underrättelse om vad utlänningen har att
iakttaga, där han vill föra klagan över att han avvisats.

3 §•

Vill utlänning klaga däröver, att han avvisats, äger han hos
Konungens befallningshavande anföra besvär, vilka, vid talans förlust,
skola ingivas till Konungens befallningshavande före klockan tolv å
trettionde dagen, efter det besked angående avvisningen blev klaganden
tillställt; klaganden likväl obetaget att, på eget äventyr, i betalt brev
med allmänna posten till Konungens befalluingshavaude insända besvären
så tidigt, att de inom nämnda tid dit inkomma.

4 §•

Aro besvär över avvisning anförda, skall Konungens befallningshavande
infordra polismyndighetens utlåtande, så ock avskrift av protokoll
vid förhör, som må hava i ärendet hållits, samt av beskedet, där detsamma
icke med besvären ingivits.

Sedan infordrade handlingar inkommit, meddele Konungens befallningshavande
snarast möjligt beslut i ärendet.

Över Konungens befallningshavandes beslut må ej klagan föras.

5 §.

Avvisning gånge i verkställighet utan hinder av anförda besvär.

Avvisad person varde, så snart ske kan, genom polismyndighetens
försorg förd ur riket; och bör den avvisade befordras till det land,
varifrån han hit ankommit, där ej särskilda omständigheter däremot
föreligga, såsom att landet är avlägset beläget eller att han därifrån
utvisats eller att han där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för
politiskt brott.

Kan avvisning ej genast verkställas, må, intill dess sådant kan ske,
utlänningen av polismyndigheten tagas i förvar.

8

Riksdagens skrivelse Nr 223.

2 kap.

Om utlännings utvisning från riket.

6 §•

Konungens befallningshavande må meddela förordnande om utvisning
från riket av följande utlänningar, nämligen:

1) zigenare ävensom den, som beträdes med lösdriveri eller bettlande,
så ock den, som under vandring från ort till annan söker sin
utkomst genom utförande av musik, förevisande av djur eller annan
dylik sysselsättning;

2) den, som gör sig skyldig till yrkesmässigt hasardspel, yrkesmässigt
övande av otukt eller utnyttjande av annans otuktiga levnadssätt;

3) den, som inom loppet av de närmast förflutna två åren här i
riket genom utslag, som äger laga kraft, dömts för gårdfarihandel
eller biträdande vid dylik handel eller för olovlig brännvinsförsäljning
eller för det han, utan vederbörligt tillstånd, bär i riket under kringresande
eller kringvandrande idkat hantverk eller annan hantering;

4) den, som här i riket genom utslag, som äger laga kraft, blivit,
för annat brott än ovan avses, dömd till straffarbete eller ock till fängelse,
ej under sex månader, för såvitt brottets beskaffenhet föranleder till
antagande, att fara av hans vistelse i riket kan uppstå för allmän säkerhet,
ordning eller sedlighet; dock att utvisning för det brott ej må
ske, där ej förhör, som i 7 § sägs, före straffets slutliga avtjänande
blivit i ärendet hållet;

5) den, som inom loppet av de närmast förflutna fem åren utom
riket undergått honom omedelbart ådömt frihetsstraff för brott, varför
enligt gällande lag om utlämning av förbrytare utlämning må ske.

Vid bedömande, huruvida utvisning bör äga rum, skall skälig hänsyn
tagas till utlännings levnads- och familjeförhållanden samt till
längden av den tid, han vistats här i riket. Har den, som gjort
sig skyldig till brott, varom i denna paragraf under 3) eller 4) är fråga,
under de före brottets begående närmast förflutna fem åren haft
fast bostad här i riket, må han ej för det brott utvisas, där ej synnerliga
skäl därtill äro.

Om hemsändande av utlänning, som faller fattigvården till last, är
särskilt stadgat.

Riksdagens skrivelse Nr 223.

9

7 §•

Uppstår fråga om utlännings utvisning av anledning, som i 6 §
sägs, föranstalte Konungens befallningshavande därom, att utlänningen
så snart ske kan inställes till förhör inför Konungens befallningshavande;
dock må, där utlänningen förvaras i kronohäkte, som står under lagfaren
tillsyningsman uppsikt, förhöret efter Konungens befallningshavandes
beprövande kunna hållas av tillsyflingsmannen.

När omständigheterna därtill föranleda, må Konungens befallningshavande
förordna, att utlänningen skall tagas i förvar.

Vid förhör, varom nu är sagt, äge utlänningen, där han så äskar,
åtnjuta hjälp. År han icke på fri fot och säger han sig ej själv kunna
anskaffa biträde, förordne Konungens befallningshavande lämplig person
att honom biträda.

Över förhöret skall föras protokoll; och skall noggrann utredningföretagas
om alla de omständigheter, som kunna å ärendets utgånginverka.

Ärende angående utlännings utvisning skall utan dröjsmål företagas
till avgörande. Där fråga är om utlänning, som undergår honom omedelbart
ådömt frihetsstraff, skall iakttagas, att, såframt ej särskilda hinder
möta, ärendet hos Konungens befallningshavande bringas till slut så
tidigt, att, där till utvisning dömes, densamma kan omedelbart efter
strafftidens utgång verkställas.

8 §■

Finner polismyndighet anledning till utlännings utvisning på grund
av stadgande i 6 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungens
befallningshavande. Kan det skäligen befaras, att utlänningen avviker,
då må polismyndigheten taga honom i förvar; och skall polismyndigheten
därom ofördröjligen underrätta Konungens befallningshavande.

9 §•

Utslag, varigenom till utvisning dömes, skall innehålla förbud för
utlänningen, vid äventyr, som i 15 § sägs, att utan Konungens tillstånd
återvända till riket; och give Konungens befallningshavande i utslaget
till känna vad utlänningen har att iakttaga, där han vill i utslaget söka
ändring, samt tillställe honom så fort ske kan skriftligt utslag. År
utlänningen tillstädes, skall utslaget för honom muntligen avkunnas.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1!> I t. 14 sand. <ishaf I. (Kr 222 — 223.) 2

10

Riksdagens skrivelse Nr 223.

10 §.

Har utslag meddelats, varigenom utlänning förklarats skola utvisas,
må denne, där han så önskar, dock tidigast å andra dagen, efter det
utslaget för honom avkunnades eller, om det ej avkunnats, blev honom
annorledes delgivet, inför Konungens befallningshavande avgiva förklaring,
att han åtnöjes med utslaget. Där utlänningen förvaras i häkte,
må förklaringen i vittnens närvaro upptagas av tillsyningsmannen eller
föreståndaren vid häktet; och åligge den myndighet, inför vilken förklaringen
avgivits, att ofördröjligen insända underrättelse därom till
Konungens befallningshavande.

Förklaring, varom nu är sagt, må ej återtagas.

11 §•

Vill den, som genom Konungens befallningshavandes utslag förklarats
skola utvisas, överklaga utslaget, äger han sist å åttonde dagen,
efter det utslaget för honom avkunnades eller, om det ej avkunnats, blev
honom annorledes delgivet, till Konungens befallningshavande ingiva sina
till Konungen ställda besvär; dock att, där klaganden i häkte förvaras,
besvären må inom tid, som nyss är sagd, ingivas till tillsyningsmannen vid
häktet. Tillsyningsmannen vare pliktig ofördröjligen insända besvären till
Konungens befallningshavande.

Vill utlänning, som icke är på fri fot, anföra besvär, åligge Konungens
befallningshavande eller tillsyningsman vid häkte att tillse, att
utlänningen därvid ej saknar nödigt biträde.

Inkomna besvär skall Konungens befallningshavande så fort ske
kan, jämte eget utlåtande och övriga till ärendet hörande handlingar,
insända till nedre justitierevisionen.

12 §.

Utslag, varigenom till utvisning dömts, varde genom Konungens
befallningsbavandes försorg bragt till verkställighet.

Den utvisade bör befordras till sitt hemland, där ej särskilda omständigheter
däremot förekomma, såsom att landet är avlägset beläget
eller den utvisade där sannolikt skulle tilltalas eller straffas för politiskt
brott. Kan den utvisade ej befordras till sitt hemland eller kan
detta ej utrönas, bör han befordras till det land, varifrån han i riket

Riksdagens skrivelse Nr 233.

11

inkommit, såvitt ej sådana skäl däremot föreligga, som nyss nämnts,
eller han från det landet utvisats.

I tvivelaktiga fall, eller där svårighet möter för utslagets verkställande,
skall Konungens befallningshavande i ärendet göra anmälan
hos Konungen.

13 §.

Där sådant av hänsyn till rikets säkerhet eller eljest i statens intresse
finnes påkallat, må Konungen förordna om utvisning av utlänning,
som i riket vistas. Uppstår fråga om utvisning efter ty nu är sagt,
förordne Konungen, att förhör skall i ärendet hållas inför Konungens
befallningshavande; och galle i fråga om sådant förhör vad i 7 § tredje
och fjärde styckena är stadgat. När omständigheterna därtill föranleda,
må utlänningen tagas i förvar.

I fråga om verkställighet av beslut om utvisning, varom i denna
paragraf sägs, förordne Konungen efter omständigheterna; dock må ej
utlänningen befordras till land, varest han sannolikt skulle tilltalas eller
straffas för politiskt brott.

§ 14-

Finner Konungens befallningshavande anledning till utlännings utvisning
jämlikt 13 § föreligga, göre därom anmälan hos Konungen. I
sammanhang med sådan anmälan äger, när omständigheterna därtill
föranleda, Konungens befallningshavande förordna, att utlänningen skall
tagas i förvar.

§ 15.

Har utlänning, som jämlikt denna lag blivit härifrån utvisad, till
riket återvänt utan tillstånd av Konungen., straffes med fängelse i högst
sex månader. Sedan utlänningen undergått straff, värde han omedelbart
förd ut riket; och förfares därvid enligt de i 12 § angivna
grunder.

Den, som skäligen misstänkes för brott, varom i denna paragraf
sägs, skall i häkte tagas.

12

Riksdagens skrivelse Nr 223.

3 kap.

Särskilda bestämmelser.

16 §.

Vidtages mot utlänning åtgärd, varom i 1 eller 2 kap. sägs, vare
lian skyldig gälda kostnaden för sitt befordrande till den utländska ort,
dit lian sändes.

Har utlänning, varom i 1 § sägs, med fartyg till riket ankommit
och voro omständigheterna uppenbarligen sådana, att befälhavaren bort
inse, att utlänningen skulle komma att härifrån avvisas, vare, där sådan
åtgärd vidtages, befälhavaren pliktig att, utan ersättning från statsverkets
sida, återföra honom till det land, varifrån han medtagits; dock
att sådan förpliktelse icke äger rum, med mindre fartyget omedelbart
eller inom rimlig tid återvänder till nämnda land.

o i Med

polismyndighet avses i denna lag för landet kronofogde eller
länsman, i Stockholm föreståndaren för detektiva polisavdelningen samt
i annan stad polismästare eller, där sådan ej finnes, stadsfiskal.

För köping eller annat område å landet, för vilket ordningsstadgan
för rikets städer är i tillämpliga delar gällande, må Konungens befallningshavande
kunna förordna polisman, som äger behörighet till läusmanstjänst,
att fullgöra vad enligt denna lag åligger polismyndighet.

18 §.

I händelse av krig eller fara för krig eller där sådant för rikets
försvar eller eljest på grund av särskilda omständigheter prövas erforderligt,
äge Konungen ej mindre förordna, att utlänning, som till riket
ankommer, skall i enlighet med de närmare föreskrifter, som av Konugen
meddelas, hos polismyndighet göra anmälan om sin ankomst, än
även utfärda de särskilda bestämmelser, som eljest, med avseende å
riket i dess helhet eller beträffande viss ort, må för utlänningars övervakande
finnas nödiga.

I fall, varom i denna paragraf sägs, må Konungen i fråga om
utlännings avvisning eller utvisning förordna efter omständigheterna.

Riksdagens skrivelse Nr 223.

13

19 §.

De närmare föreskrifter, som, utöver vad ovan stadgats, må erfordras
med avseende å verkställighet av avvisning eller utvisning, meddelas
av Konungen.

Huru ersättning åt biträde, varom i 7 § sägs, eller åt tolk må bestämmas,
därom förordnar ock Konungen.

Denna lag träder i kraft: 18 § å den dag Konungen förordnar samt
lagen i övrigt den 1 maj 1915. Ej må dock utvisning ske för brott,
som i 6 § under 3) sägs, där detsamma blivit begånget före lagens
ikraftträdande.

Stockholm den 29 augusti 1914.

Med undersåtlig vördnad.

Bihang till senare riksdagens protokoll 1914. 14 saml. 68 käft. (Nr 222—223.) 3