Riksdagens skrivelse Nr 222

Riksdagsskrivelse 1925:222

Riksdagens skrivelse Nr 222.

1

Nr 222.

Godkänd av första kammaren den 25 mai 1925,
Godkänd av andra kammaren den 25 maj 1926.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av väckt
motion angående beräknandet av tjänstetid i lönehänseende
för de officerare och underofficerare, som
fullgjort uppdrag att organiseraPersiens gendarmeri.

(Statsutskottets utlåtande nr 89.)

Till Konungen.

Uti en inom riksdagen väckt motion (nr II: 210) har hemställts, att riksdagen
ville medgiva, att de officerare och underofficerare, som fullgjort
uppdrag att organisera Persiens gendarmeri, och som nu äro på aktiv stat
vid svenska armén må för beräknande av tjänstetid i lönehänseende få tillgodoräkna
sig den tid de haft tillstånd att såsom lönlösa kvarstå i respektive
regementen och kårer.

Motionären har till stöd för sin framställning anfört följande:

ȁr 1911 meddelades genom utrikesdepartementet, att Persien med stormakternas
medgivande givit Sverige det ärofulla uppdraget att ställa officerare
till persiska regeringens förfogande för att organisera Persiens gendarmeri.

Detta uppdrag åtog sig också Sverige. Och genom lantförsvarsdepartementet
utvaldes 15 officerare samt en bataljonsveterinär på aktiv stat,
vilka för fullgörande av detta uppdrag i olika omgångar under åren 1911
—1912 avreste till Persien.

Dessutom vunno en del svenska f. d. officerare samt reservofficerare anställning
i Persien. Deras anställning skedde emellertid icke genom de
svenska myndigheternas förmedling.

Bihang till riksdagens protokoll 1925. 11 samt. Nr 222.

1

2

Riksdagens skrivelse Nr 222.

De officerare på aktiv stat, som i de första omgångarna, juli 1911, november
1911 och juli 1912, reste till Persien, hade aldrig begärt avsked
från sina beställningar i svenska armén. De redovisades här såsom varande
»över stat». År 1914 avreste en fjärde omgång. De till denna hörande
officerarna begärde däremot avsked med tillstånd att som lönlösa kvarstå i
respektive regementen. Till den senaste omgången hörde även två underofficerare,
vilka voro avsedda för tjänstgöring som kartografer.

Med anledning av världskriget blevo emellertid de på aktiv stat varande
officerarne och underofficerarne hemkallade av svenska regeringen och inträdde
i tjänstgöring vid sina regementen, där de, i den mån lönerna blevo
lediga vid de olika regementena, insattes i de med deras beställningar
förenade löneförmånerna.

Så kom 1918 års riksdagsbeslut angående »grunder för tillfällig löneförbättring
under åren 1918 och 1919 för viss personal vid armén», vilka
grunder sedan dess alltjämt varit gällande.

I dessa »grunder» finnes en så lydande bestämmelse (Sv. förf. sand. 1918
nr 407 § 1 mom. 9): »Den tid, varunder officer eller underofficer, efter
erhållet avsked, med bibehållen befordringsrätt såsom lönlös kvarstått i regemente
(kår), intill dess beställning på stat åter vunnits, får icke inräknas
vid tjänsteårsberäkning enligt dessa grunder; och gäller vad sålunda stadgats
jämväl beträffande tid, varunder officer eller underofficer åtnjutit
tjänstledighet med frånträdande av samtliga löneförmåner.»

Denna bestämmelse kom således att tillämpas icke allenast på dem, som
efter dess ikraftträdande (1 juli 1918) begagnade sig av rätten att taga
avsked från lön, utan även på dem, som tidigare tagit sådant avsked.
Enligt förut gällande lönebestämmelser skulle ett sådant avskedstagande icke
medföra några som helst ekonomiska konsekvenser för vederbörande efter
återinträdet i tjänst. Men genom 1918 års bestämmelser har detta för dem
blivit en opåräknad följd därav. Det torde med fog kunna sägas, att en del
av dem, som före 1918 års bestämmelser togo »avsked från lön», icke skulle
hava gjort det, om de då vetat, att det skulle få sådana ekonomiska konsekvenser
i en framtid.

Eu hava, som nyss nämnts, flertalet av de officerare på aktiv stat, som
togo anställning i Persien, aldrig begärt avsked. Men då diskussion möjligen
kan uppstå beträffande det formella och sakliga i detta förhållande, har
jag ansett mig böra lämna denna redogörelse för lönebestämmelserna.

\ id tre regementen har ifrågavarande officerares frånvaro från eget regemente
för tjänstgöring i Persien, när det gällt deras uppflyttning i högre
löneklass, icke betraktats såsom »avsked från lön». Detta har man givetvis
grundat pa flera olika förhållanden, främst då det, att de aldrig begärt
och erhållit avsked. Men även en del andra omständigheter tala för en
sådan uppfattning. I tjänstgöringsreglementet för armén stadgas att »avsked
från lön» kan beviljas under högst 2 år. Den genom lantförsvars -

Riksdagens skrivelse Nr 222. 8

departementet förmedlade kontraktstiden för tjänstgöringen i Persien var
3 år. I tjänstgöringsreglementet stadgas vidare att »avsked från lön» icke
kan beviljas en och samma officer mer än en gång. Efter återkomsten från
Persien och återinträdet å aktiv stat hava emellertid några av de här
ifrågavarande officerarne beviljats »avsked från lön», varigenom deras
vistelse i Persien sålunda av Kungl. Maj:t icke betraktats som »avsked
från lön».

Vid andra regementen har man däremot bedömt saken så, att dessa officerare
på grund av ovan omtalade lönebestämmelse av år 1918 icke få
räkna tjänstgöring i Persien sig till godo för uppflyttning i löneklasser.
Och de hava sålunda i lönehänseende blivit ställda 3 å 4 år efter yngre officerare
vid samma regemente. Vissa av dessa officerare hava hos Kungl.
Maj:t sökt rättelse i detta. Men Kungl. Maj:t har icke bifallit deras framställning.
Om detta Kungl. Majrts beslut torde kunna sägas detsamma som
anfördes i den av föregående års riksdag bifallna motionen beträffande
tjänsteårsberäkning för den personal, som deltagit i yachten Fidras världsomsegling.
I denna motion heter det, sedan det nämnts, att en anhållan
blivit av Kungl. Maj:t avslagen: »Anledning saknas emellertid icke till det
antagandet, att endast formella skäl varit avgörande för Kungl. Maj:ts beslut
i frågan.»

Följande exempel visar till vilket påtagligt oriktigt, ja, orättfärdigt förhållande
en formell tillämpning av ifrågavarande lönebestämmelse kan leda.
Löjtnant Carlberg vid I. 26 återkom i april 1915 från Persien i enlighet
med nyss nämnda hemkallelseorder och inställde sig till tjänstgöring vid
sitt regemente. Då ingen officerslön vid regementet var ledig fick Carlberg
inträda i regementet som lönlös. Först den 1 januari 1916 blev lön
ledig, som Carlberg fick tillträda. Under den tid av omkring sex månader,
varunder Carlberg som lönlös tjänstgjort vid regementet, innehade han befattning
som kompanichef. Löjtnant Carlberg ingav 1923 till Kungl. Maj:t
anhållan att åtminstone få räkna denna tid som tjänstgöringstid i lönehänseende.
Denna anhållan avslogs av Kungl. Maj:t. Man får härav en uppfattning
om hur den formella tillämpningen av lönebestämmelserna verkar,
då inte ens tjänstgöring vid eget regemente i egen tjänstebefattning, ehuru
utan lön, kan få räknas som tjänstgöringstid.

Riksdagen har senast föregående år, då riksdagen medgav att deltagarna
i Fidras världsomsegling skulle få räkna sig denna tid till godo för uppflyttning
i högre löneklass, gjort avsteg från den rent formella tolkningen
av lönebestämmelserna.

De skäl, som lågo till grund för detta riksdagens beslut, synas i minst
lika hög grad föreligga beträffande de officerare, som tjänstgjort i Persien.

Som främsta och kanske ensamt bärande skäl härför må framhållas, att
ifrågavarande officerare, utan att hava begärt avsked, fullgjort sitt uppdrag
såsom officiellt på grund av persiska regeringens framställning och seder -

4

Riksdagens skrivelse Nr 222.

mera på svenska statens initiativ och under dess medverkan. I det kontrakt
med persiska regeringen, som de fingo underteckna, hette det: »N. N.
i aktiv tjänst i svenska armén och ställd till kejserliga persiska regeringens
förfogande av Hans Maj:t Konungens av Sveriges regering--».

De krav, som från svenska myndigheternas sida ställdes på de officerare,
som skulle uttagas för uppdraget, voro enligt en departementschefsskrivelse
till arméfördelningscheferna: »a) mångsidig militär duglighet, b) god hälsa
och stark kroppsbyggnad, c) språkkunskap i främsta rummet franska och
därefter engelska, tyska o. s. v. samt d) allmän lämplighet i övrigt».

För att belysa arten av dessa officerares verksamhet i Persien får jag
anföra följande.

Det »Svenska gendarmeriet», som det i dagligt tal kallades i Persien,
ägde efter tre års organisationsarbete en fast anställd styrka på över 7,000
man, varav huvuddelen var beriden. Gendarmeriet var uppdelat på sju regementen,
två förlagda i Tehéran, och ett i vardera av orterna Ispahan,
Schiraz, Kazvin, Broudjerd och Kerman. Dess uppgift var att pacificera
de stora persiska handelsvägarna, den över 100 svenska mil långa vägen
från Kaspiska havet till Persiska viken, den persiska delen av vägen mot
Bagdad över Kazvin, Kerman till Persiska viken etc.

Svenskarna lyckades också, trots många svårigheter och motstånd, att
skapa trygghet åt Persiens handelsvägar. Därom vittna de uttalanden, som
kommit dem till del från persernas sida. De hälsades av den fredliga befolkningen
såsom befriare, under vilkas skydd mot de fullt organiserade
rövarhanden fredlig handel och näring kunde utövas.

Att företaget avstannade berodde på förhållanden, varöver dessa officerare
icke rådde. Det var världskriget, som bröt ut.

Arten av dessa officerares tjänstgöring framgår kanske bäst av deras
tjänsgöringsbetyg. Jag anhåller få anföra utdrag ur ett par, vilka icke äro
särskilt utvalda, utan av mig åberopas endast därför att de tillhöra två officerare,
med vilka jag kommit i beröring.

I det ena betyget heter det bl. a.: »Under denna sin tjänstgöring har han
i Tehéran utbildat nuvarande femte regementet i Kazvin, vilken han sedermera
organiserat och installerat i dess område Kazvin—Hamadan—Recht,
ofta invecklad i strid med där då befintliga talrika rövareband. Under och
efter denna organisation och installation har han haft att göra med inom
området befintliga ryska myndigheter i och för spörsmål av ofta delikat
natur. De uppdrag, major Carlberg under denna sin tjänstgöring i Persien
haft sig anförtrodda, har han städse utfört med största intresse, förtjänstfullhet
och takt, därjämte skickligt skött sitt regementes ekonomi och vid
deltagandet i striderna ådagalagt ett oförskräckt mod.»

I ett tjänstgöringsbetyg för en annan officer heter det: »Under denna tid
har bemälde löjtnant lett utbildningsarbete, deltagit år 1913 i hjälpexpeditioner
från Tehéran till Schiraz, år 1914 under februari, mars och april

Riksdagens skrivelse Nr 222.

5

deltagit i Broudjerdexpoditioner och därunder lett och deltagit i en mångfald
strider. Sedan april månad 1914 har han tjänstgjort som t. f. chef och
sedan november månad samma år som chef för i Tehéran förlagda 2. gendarmeriregementet.
Denna sin tjänstgöring med dess olika uppdrag har
löjtnant Möller städse fullgjort med nit, plikttrohet och största förtjänstfullhet,
noggrant vårdat sig om sig underställt truppförhands ekonomi samt
vid upprepade tillfällen ådagalagt oförskräckt mannamod.»

Må härtill endast erinras om, att för detta svenska åtagande i främmande
land svenska officerare under tapper pliktuppfyllelse icke endast låtit sitt
blod flyta. Några stupade i striderna.

De, som gåvo sina liv för sin sak där nere, kunna nu endast med aktning
nämnas för vackra svenskmannabragder. De, som med livet återvänt, flertalet
efter att i striderna hava blivit sårade, och samtliga prydda med persiska
tapperhetsmedaljen, böra åtminstone av Sveriges riksdag erhålla medgivande
att få räkna sig sin tjänstgöring i Persien till godo. Att deras
tjänstgöring där måste vara av utomordentligt stor betydelse för dem i
deras nuvarande befattningar som officerare i svenska armén, behöver väl
icke särskilt framhållas. Ja, det torde icke vara för mycket sagt, att denna
deras tjänstgöring måste hava givit dem större militära erfarenheter än vad
de skulle kunnat få under den fredliga tjänstgöringen här hemma under
motsvarande tid. I svenska arméns rulla står för ifrågavarande officerare
beteckningen »— — — månaders utrikes krigstjänst».

De officerare och underofficerare, som nu äro på aktiv stat och vilka
min motion sålunda gäller, äro:

1) Majoren vid I. 2 H. O. Skjöldebrand, som avreste med första omgången,
i juli 1911,

2) Regementsintendenten vid I. 11 A. R. Nicotin, som avreste med andra
omgången, i november 1911,

3) Majoren vid I. 24 A. R. Uggla samt kaptenerna vid I. 26 G. E. Carlberg,
vid I. 16 R. F. G. Möller och vid A. 2 E. F. Thorell, vilka avreste
med tredje omgången i juli 1912,

4) Majoren vid I. 26 K. F. Klingberg och vid I. 8 A. H. Andén, regementsintendenten
vid A. 1 T. Lychnell samt fanjunkaren vid I. 15 TF. Zettergren,
som avreste med fjärde omgången år 1914.

De, som tillhörde den senaste omgången, vilken avreste under år 1914,
kommo sålunda att vara ute endast omkring ett år, varför de ekonomiska
följderna för dessa icke blivit så svåra, som för dem, som varit ute i 3 ä
4 år. Men de böra givetvis i rättvisans namn även få gottgörelse.

Som i motionen redan nämnts, har till tre officerare lön utbetalts enligt
sådana grunder, att deras tjänstgöring i Persien icke betraktats som »avsked
från lön». Dessa officerare äro emellertid för fullständighetens skull
medtagna i ovanstående förteckning.»

6

Riksdagens skrivelse Nr 222.

Riksdagen får anmäla, att riksdagen i anledning av förevarande motion
medgivit, att de officerare och underofficerare, som fullgjort uppdrag att
organisera Persiens gendarmeri, och som äro på aktiv stat vid svenska
armén, må i lönehänseende få tillgodoräkna sig den tid, de med vederbörligt
tillstånd på grund av detta uppdrag såsom lönlösa kvarstått i respektive
regementen och kårer.

Stockholm den 25 maj 1925.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm, Svenska Tryckeriaktiebolaget 1925.