Riksdagens skrivelse Nr 21

Riksdagsskrivelse 1913:21

Riksdagens skrivelse Nr 21.

1

Nr 21.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 4 mars 1913.
„ „ „ i Andra kammaren den 4 mars 1913.

Riksdagens skrivelse till Konungen, i anledning av väckt motion
om ändring i 6 kap. 4 § strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande nr 11.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har av enskild motionär hemställts, att
Riksdagen måtte för sin del besluta, att 6 kap. 4 § strafflagen erhåller
följande ändrade lydelse:

»Komma make, barn eller föräldrar efter den, som dödad blivit,
att genom hans frånfälle sakna nödigt underhåll; då skall den, efter
ty, med avseende å såväl den brottsliges tillgångar, som andra omständigheter,
skäligt prövas, tilläggas såsom skadestånd vad för dem tarvas,
till dess de sig eljest försörja kunna; och må det skadestånd, efter omständigheterna,
sättas att utgå på en gång eller å särskilda tider».

I allmänhet är i vår lagstiftning skadeståndsskyldigheten på grund
av brott principiellt inskränkt till av brottet omedelbart härflytande
skada. Sådan skada är den brottslige pliktig ersätta, vare sig brottet
skett med uppsåt eller av vållande. I ovannämnda lagrum är emellertid
skadeståndsplikten utsträckt även till medelbar skada, som genom
brott tillskyndats tredje man, nämligen i det fall make eller barn efter
den, som blivit dödad, komma att genom hans frånfälle sakna nödigt
underhåll.

Bihang till Riksdagens protokoll 1913. 14 saml. 13 käft. (Nr 21—22.)

2

Biksdagens skrivelse Nr 21.

Redan i lagkommitténs förslag till straffbalk av år 1832 hade
upptagits en bestämmelse av ungefär liknande innehåll som det nämnda
stadgandet i gällande strafflag. I motiverna härtill anförde kommittén,
att, då dödad persons make och barn kunde genom hans frånfälle
komma i saknad av nödigt underhåll, både rättvisa och billighet krävde,
att, när döden blivit genom uppsåtlig gärning eller grovt vållande
orsakad, såsom skadestånd tillädes nämnde målsägande vad för dem
skäligen tarvades, intill dess de sig eljest kunde försörja. Enahanda
stadgande upptogs sedermera även i lagberedningens år 1844 avgivna
förslag till straffbalk.

Den genom 6 kap. 4 § strafflagen såsom undantag från den allmänna
regeln medgivna rätten till skadestånd är dock väsentligen begränsad,
dels därigenom att dess inträde är bundet vid förutsättningen,
att den dödades make och barn genom hans frånfälle komma att sakna
nödigt underhåll, och dels så tillvida att skadeståndets belopp, som i
allmänhet bestämmes endast med hänsyn till skadans beskaffenhet, i
dessa fall skall beräknas med hänsyn såväl till den brottsliges tillgångar
som »andra omständigheter».

De skäl, som föranlett lagstiftningen att tillerkänna maka och
barn efter dödad person rätt att av brottslingen utbekomma skadeersättning,
måste emellertid anses i lika hög grad gälla i fråga om andra
personer, som för sin utkomst varit helt och hållit beroende av den
dödade. Den rättvisa och billighet, som av lagkommittén åberopades
såsom grund för skadeståndsrätt för dödad persons maka och barn,
synes med samma fog påkalla dylik rätt för dennes övriga närmaste,
vilka ägt att av honom komma i åtnjutande av försörjning.

Åven om man, vid en utvidgning av ifrågavarande från de allmänna
skadeståndsreglerna givna undantagsbestämmelser, bör framgå
med försiktighet, torde i allt fall en utsträckning av rätten till skadestånd
till att omfatta även föräldrar utan olägenhet kunna vidtagas.

Riksdagen vill i detta sammanhang erinra, att i den moderna utländska
lagstiftningen ifrågavarande skadeståndsrätt i allmänhet givits
en större utsträckning än hos oss. I några lagar, såsom t. ex. tyska
civillagen av år 1896, iillerkännes skadeståndsrätt åt envar, som gentemot
den dödade ägt lagstadgad rätt till understöd, under det i andra
lagar dylik rätt medgives alla, som av denne i verkligheten åtnjutit försörjning.
Bland lagar av sistnämnda slag må nämnas norska lagen av
den 22 maj 1902, som i förevarande hänseende stadgar: »Er ved den
forvoldte Död nogen berpvet sin Forsprger, bliver han på Forlangende
hos den Erstatningspliktige att tillkjende en sådan Erstatning for det

3

Riksdagens skrivelse Nr 21.

derved opstående Tab, som af Retten efter omstaendighederne findes
billig.» Endast ett fåtal främmande lagar, såsom Danmarks strafflag av
år 1866 och Finlands av år 1889, inskränka skadeståndsrätten till den
dödades maka och barn. I båda dessa länder hava emellertid röster
höjts för skadeståndsrättens utsträckning i ovan angivna riktning.

Den i svensk rätt anförvanter åliggande försörjningsplikten har i
3 § i kungl. förordningen angående fattigvården i riket bestämts sålunda:
»Envar, som är arbetsför, skall — — — — — — försörja sig

själv och sina minderåriga barn, så ock arbetsför man sin hustru; åliggande
det i övrigt föräldrar och barn att i mån av behov, å ena, och
förmåga, å andra sidan, varandra försörja.»

Därest, såsom nu ifrågasatts, skadeståndsrätten enligt 6 kap. 4 §
strafflagen utvidgas att omfatta även föräldrar, skulle sålunda denna
rätt komma att omfatta alla de fall, där försörjningsplikt inom familjen
enligt lag föreligger.

Det bör beaktas, att en utvidgning av den i förevarande lagrum
stadgade skadeståndsplikten har betydelse även med avseende på den
särskilda skadeståndsplikt, som, vid sidan om de allmänna skadeståndsreglerna,
finnes stadgad i en del särskilda lagar, såsom lag angående
ansvarighet för skada i följd av järnvägsdrift den 12 mars 1886, lag
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar den 27 juni
1902 och lag om ansvarighet för skada i följd av automobiltrafik den
8 juni 1906. Den genom dessa författningar bestämda skadeståndsplikten
är nämligen till sin omfattning bestämd genom hänvisning till de
allmänna skadeståndsreglerna i 6 kap. strafflagen. I detta förhållande
torde emellertid, enligt Riksdagens mening, icke ligga något hinder
mot den nu ifrågasatta utsträckningen. Ej heller synes något dylikt
hinder böra möta däruti, att enligt lagen den 5 juli 1901, angående
ersättning för skada till följd av olycksfall i arbete, den arbetsgivare
åliggande skyldigheten att vid inträffat olycksfall, som medfört döden,
till den dödades efterlevande utgiva viss livränta inskränkts att omfatta
allenast änka och minderåriga barn.

Det närmare övervägande, som bör föregå avfattningen av den
nu förordade utvidgningen av den i 6 kap. 4 § strafflagen stadgade skadeståndsrätten,
anser emellertid Riksdagen böra ankomma på Eders Kungl.
Maj: t.

På grund av vad sålunda anförts får Riksdagen hemställa, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring av 6 kap. 4 § strafflagen, att den skade -

4 Riksdagens skrivelse Nr 21.

ståndsrätt, som i detta lagrum är medgiven maka och barn efter dödad
person, måtte tillkomma jämväl den dödades föräldrar.

Stockholm den 4 mars 1913.

Med undersåtlig vördnad