Riksdagens skrivelse Nr 18.5

Riksdagsskrivelse 1930:185

Riksdagens skrivelse Nr 18.5.

1

Nr 185.

Godkänd av första kammaren den 2 maj 1930.
Godkänd av andra kammaren den 2 maj 1930.

Riksdagens skrivelse till Konungen i anledning av konstitutionsutskottets
memorial med förslag till utredning angående riksdagens
arbetsformer.

4 (Konstitutionsutskottets memorial nr 21.)

Till Konungen.

Vid ett stort antal tillfällen särskilt under senare år ha förslag framställts
om utredning rörande omläggning av riksdagens arbetsformer. Beträffande
dessa förslag och särskilt det svenska utskottsväsendets utveckling under senare
tid hänvisar riksdagen till konstitutionsutskottets memorial nr 21 vid
innevarande års riksdag.

Av detta memorial har det synts riksdagen med full tydlighet framgå ej
blott, att det förefinnes ett utbrett missnöje med nuvarande anordning av
riksdagsarbetet och de för detta arbete gällande formerna, utan också att
ingen möjlighet finnes att uppnå ett bättre sakernas tillstånd, såframt ej
frågan om riksdagsarbetets lämpliga anordnande överlämnas till en av erfarna
representanter för de olika utskotten och i övrigt allsidigt sammansatt kommitté
för en förutsättningslös utredning.

Det ligger i sakens natur, att riksdagens konstitutionsutskott, som icke kan
äga tillräcklig kännedom om och erfarenhet från bland annat arbetet inom
övriga utskott, icke heller kunnat vara i stånd att uppdraga annat än helt
allmänna riktlinjer för en omläggning, men erfarenheten
till fullo, att dylika allmänna riktlinjer för frågans lösning praktiskt skulle
sakna värde och betydelse, i den mån det ej tillika vore möjligt att på förhand
i detalj påvisa, huru deras genomförande skulle komma att i olika
avseenden verka med hänsyn till frågor, som för det nuvarande utskottsarbetet
anses vara av central betydelse. Under sådana förhållanden och då
riksdagen finner det angeläget både att frågan upptages till prövning i god
tid före nästa nya ordinarie val till andra kammaren, så att dess lösning
icke uppskjutes tills missnöjet vuxit sig ännu starkare, och att redan från
utredningsarbetets början samtliga utskotts erfarenheter tillgodogöras för detta
arbete, men ingen lämplig form härför ges under pågående riksdag, återstår
efter riksdagens mening endast den utväg, varpa riksdagen ovan riktat upp Bihang

till riksdagens protokoll 1930. 14 sami. Nr 185—188.

2

Riksdagens skrivelse Nr 185.

märksamheten. Denna utväg synes vara desto lämpligare, som det kan
tänkas visa sig möjligt att utan större rubbningar åstadkomma en mera tillfredsställande
arbetsorganisation, därest målsmän för de olika utskotten samtidigt
ställas inför uppgiften ait anvisa det sätt, varpå jämkningar, som kunde
av arbetet inom utskotten eller eljest påkallas, efter deras mening bäst borde
åstadkommas. Riksdagen anser självklart, att Eders Kungl. Majit vid kommitténs
tillsättande kommer att taga skälig hänsyn även till denna synpunkt.

Riksdagen har i främsta rummet velat fästa avseende vid utskottsarbetets
planmässiga ordnande. Utredningen bör dock icke begränsas härtill utan
även omfatta andra uppslag, som äga samband med riksdagsarbetet och
kunna befinnas vara av beskaffenhet att kunna leda till större planmässighet
och effektivitet.

Med stöd av vad sålunda anförts, anhåller riksdagen, att Eders Kungl.
Majit, med beaktande av ovan angivna synpunkter, ville låta verkställa en
utredning angående de ändringar i grundlag och andra författningar, som
må finnas nödiga för ett mera ändamålsenligt anordnande av lagtima riksdags
arbeten, och före löpande andrakammarvalperiods utgång för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen må föranleda.

Stockholm den 2 maj 1930.

Med undersåtlig vördnad.

Riksdagens skrivelse Nr 186.

3

Nr 186.

Godkänd av första kammaren den 13 maj 1930.
Godkänd av andra kammaren den 13 maj 1930.

Riksdagens skrivelse till Konungen, angående åtgärder för nedbringande
av kostnaderna för skolmateriel.

(Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.)
(Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 2.)

Till Konungen.

Uti inom riksdagens båda kamrar väckta likalydande motioner har framställning
gjorts, att utredning måtte äga rum rörande på vad sätt ett förbilligande
av kostnaderna för skolmateriel må kunna åstadkommas, icke
minst genom tillämpandet av större enhetlighet och sparsamhet i val av
läroböcker.

Första kammarens vederbörande tillfälliga utskott bar över den inom denna
kammare väckta motionen i grundlagsenlig ordning inhämtat yttrande från
skolöverstyrelsen, vilket yttrande bilagts samma utskotts utlåtande.

Den för närvarande gällande grundläggande bestämmelsen angående antagandet
av läroböcker i folkskola återfinnes i § 13 av folkskolestadgan. Vidare
hava i anslutning härtill givits vissa bestämmelser i § 2 av gällande instruktion
för folkskolinspektörer.

Den fråga, som i förevarande motioner beröres, har tidigare vid flera tillfällen
varit föremål för riksdagens prövning, senast genom en inom andra
kammaren väckt motion vid 1928 års riksdag.

Andra kammarens första tillfälliga utskott, till vilket den då väckta motionen
hänvisades, inhämtade över densamma i vederbörlig ordning yttrande
av skolöverstyrelsen och dessutom bereddes Svenska landskommunernas förbund
tillfälle att uttala sig i frågan. De med anledning härav avgivna yttrandena
äro såsom bilagor fogade vid sagda utskotts utlåtande nr 8.

I sitt nämnda yttrande erinrade detta utskott i huvudsak följande: Riksdagen
hade i skrivelse 1919, nr 128, anhållit, att Kungl. Majit täcktes låta
verkställa utredning beträffande dels i vilken omfattning behov förefunnes
av lättnad i de kostnader, som dittills i regel påvilat familjeförsörjare för
anskaffande av erforderlig materiel åt deras barn i folkskolan, dels i vilken
utsträckning och på vad sätt det kunde befinnas lämpligt och möjligt att

4 Riksdagens skrivelse Nr 186.

av allmänna medel bereda lättnader i dessa kostnader, dels ock huruvida och
efter vilka grunder eu samverkan härutinnan mellan stat och kommun skulle
kunna åstadkommas. Sedan chefen för ecklesiastikdepartementet tillkallat
tre sakkunniga för att biträda med den begärda utredningen samt dessa sakkunniga
avgivit utlåtande och förslag i ämnet, hade emellertid Kungl. Majit
den 7 oktober 1927 — med hänsyn till de stora kostnader, som enligt den
sålunda verkställda utredningen skulle åsamkas statsverket genom de i förslaget
ifrågasatta åtgärderna — förklarat sig finna vad i ärendet förekommit
icke föranleda någon Kungl. Maj:ts vidare åtgärd. Redan dessförinnan hade
chefen för ecklesiastikdepartementet anmodat överstyrelsen att skvndsamt till
departementet inkomma med förslag till sådana ändrade bestämmelser, som
för ifrågavarande önskemåls vinnande kunde anses lämpliga.

I sitt med anledning därav den 28 februari 1927 avgivna utlåtande förklarade
överstyrelsen sig finna önskvärt, att i syfte att för framtiden förhindra
ett alltför ymnigt ombyte av läroböcker vissa åtgärder lämpligen vidtoges.
Dessa åtgärder syntes överstyrelsen delvis vara av beskaffenhet att
kunna genom överstyrelsens egen försorg bringas till vederbörandes beaktande,
under det andra åtgärder åter torde behöva föranleda närmare föreskrift av
Kungl. Maj:t. Beträffande dessa båda grupper av åtgärder framlade överstyrelsen
förslag i sitt utlåtande.

Då berörda riksdagsutskott hade att behandla den 1928 väckta motionen i
ämnet, hade emellertid, enligt vad utskottet inhämtade, inga åtgärder vare
sig av Kungl. Maj:t eller överstyrelsen uti ifrågavarande syfte vidtagits. Dock
förutsatte utskottet, att inom den närmaste framtiden åtgärder från Kungl.
Maj:ts sida vore att förvänta i huvudsaklig överensstämmelse med vad överstyrelsen
därom föreslagit. Utskottet, som fann de av motionärerna framförda
synpunkterna i fråga om önskvärdheten av ett förbilligande av skolmaterielen
behjärtansvärda, hemställde därför, att med ytterligare åtgärder i
ämnet borde tills vidare anstå i avvaktan på de verkningar, som kunde bliva
en följd av de i utsikt ställda bestämmelserna.

Sedan vederbörande tillfälliga utskott år 1928 stannat för avstyrkande av
den då föreliggande motionen, i förhoppning att åtminstone vissa av de i
motionen berörda missförhållandena skulle avlägsnas genom från Kungl.
Maj:ts eller skolöverstyrelsens sida förväntade åtgärder, hava, enligt vad riksdagen
inhämtat, inga andra åtgärder uti ifrågavarande avseende vidtagits än
att, på sätt framgar av skolöverstyrelsens i nu förevarande ärende avgivna
yttrande, frågan örn standardisering av läroböcker genom anordnande av
någon forin för statlig förlagsverksamhet eller genom statligt fastställande
av vissa typer för läroböcker av chefen för ecklesiastikdepartementet den 24
september 1928 hänskjutits till utredning av 1927 års sakkunniga för behandling
av vissa frågor rörande det högre skolväsendet. Såsom skolöverstyrelsen
påpekat skulle denna utredning närmast h iva avseende på de allmänna läroverken,
men i utredningsdirektivet framhålles, att densamma också bör gälla
andra, med dem jämförliga läroanstalter.

5

Riksdagens skrivelse Nr 186.

De nu rådande förhållandena i fråga om läroböcker och skolmateriel äro
icke tillfredsställande. Riksdagen bortser därvid från den omgestaltning av
den geografiska och historiska lärobokslitteraturen, som blev en ofrånkomlig
följd av världskriget. Ymnigheten av olika läroböcker i samma ämne är
enligt riksdagens mening för stor, ombyten av läroböcker och upplagor ske
för ofta, och utgifterna för det allmänna och för elevernas föräldrar bliva
till följd härav onödigt betungande. De möjligheter, som förefinnas att genom
skolråden till något reducerat pris inköpa läroböcker och skolmateriel, torde
icke i tillräcklig utsträckning utnyttjas. I många fall förekomma läroböcker
av så lokalt begränsad användning, att eleverna vid flyttning till andra
skolor av samma slag måst köpa nya böcker, och detta har även starkt bidragit
till skapandet av ett i viss mån kaotiskt tillstånd. Det vill synas,
som örn man genom standardisering och rationalisering skulle kunna göra
besparingar på detta område utan att behovet av en god lärobokslitteratur
fördenskull behövde eftersättas.

Olika vägar kunna tänkas till ett bättre sakernas tillstånd. Såväl i motionerna
som i de tidigare yttrandena i ämnet hava vissa riktlinjer givits. Riksdagen
har särskilt beaktat det uppslag, som landskommunernas förbund givit
i sitt nämnda yttrande till 1928 års riksdagsutskott och som riksdagen finner
värt att tagas under omprövning. Emellertid hava i skolöverstyrelsens uti
förevarande ärende avgivna utlåtande till Kungl. Majit närmare utformade
förslag framställts. Riksdagen betraktar för sin del dessas förverkligande
såsom en lämplig första åtgärd, ägnad att i viss mån motverka de missförhållanden,
som nu råda.

Med anledning av skolöverstyrelsens gjorda påpekande vill riksdagen framhålla,
att, ehuru den anbefallda utredningen otvivelaktigt kommer att erhålla
någon betydelse även för folkskolans läroboksfråga, önskligt synes vara, att
vid utredningen grundligt undersökas möjligheterna att lösa denna betydelsefulla
fråga även genom åtgärder, som direkt laga sikte på folkskolans och
jämförliga läroanstalters läroboksfråga. Riksdagen förutsätter, att vid denna
utredning tillbörlig hänsyn kommer att tagas till att icke det utan tvivel
önskvärda enskilda initiativet på läroboksområdet hämmas.

På grund av vad sålunda anförts får riksdagen anhålla om snar utredning
på vad sätt ett förbilligande av kostnaderna för skolmateriel må kunna
åstadkommas, icke minst genom tillämpandet av större enhetlighet och sparsamhet
i val av läroböcker; samt att Eder Kungl. Majit täcktes fortast möjligt
vidtaga de åtgärder, som av utredningen eventuellt kunna visa sig erforderliga.

Stockholm den 13 maj 1930.

Med undersåtlig vördnad.

6

''Riksdagens skrivelse Nr 187.

Nr 187.

Godkänd av första kammaren den 13 maj 1930.
Godkänd av andra kammaren den 13 maj 1930.

Riksdagens skrivelse till Konungen, rörande vissa ändringar i förordningen
den 29 november 1867 angående forntida minnesmärkens
fredande och bevarande.

(Första kammarens första tillfälliga ntskotts ntlätande nr 6.)
(Andra kammarens första tillfälliga ntskotts ntlätande nr 8.)

Till Konungen.

Inom riksdagens båda kamrar hava likalydande framställningar gjorts om
övervägande av sådan ändring av förordningen den 29 november 1867 angående
forntida minnesmärkens fredande och bevarande, att de grav- och
boplatsfynd i Skåne, som anträffades vid av Lunds universitets historiska
museum företagna grävningar och undersökningar, måtte förbliva inom
nämnda museum, att inom samma landskap påträffade fynd av guld, silver
och koppar skulle till lagstadgat inlösningsbelopp av upphittaren eller vederbörande
ortsmyndighet hembjudas Lunds universitets historiska museum —
dock att statens historiska museum skulle äga rätt att i särskilda fall och
efter inhämtande av Eders Kungl. Maj:ts tillstånd förvärva sådana föremål
av sistnämnda slag, som kunde anses oundgängligen nödvändiga för den
totalbild av de olika landskapens kulturhistoria, som ifrågavarande museum
borde kunna meddela — samt att samma bestämmelser angående avlåtande
av kyrkliga inventarier inom Skåne skulle gälla för Lunds universitets historiska
museum som för statens historiska museum.

Riksdagens vederbörande utskott hava i den ordning, 46 § riksdagsordningen
stadgar, inhämtat yttranden över motionen av vitterhets-, historieoch
antikvitetsakademien ävensom av filosofiska fakulteten vid universitetet
i Lund. Dessutom har t. f. kanslern för nämnda universitet, biskopen E.
Rodhe, avgivit utlåtande över motionen.

I sitt i ärendet avgivna utlåtande har vitterhetsakademien först erinrat
därom, att akademien med tillstyrkande skrivelse den 7 januari 1930 till
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet överlämnat riksantikvariens
i skrivelse den 2 samma januari gjorda hemställan örn tillkallande av

7

Riksdagens skrivelse Nr 187.

särskilda sakkunniga för utlåtande och förslag till åtgärder för att bringa
kulturmiunesvården i närmare överensstämmelse med de förändrade förhållanden
och krav, som utvecklingen i olika hänseenden medfört, sedan gällande
lagstiftning och organisation tingo sina nu bestående former. I riksantikvariens
skrivelse behandlas även frågan örn provinsmuseernas ställning i förhållande
till statens historiska museum. En allsidig utredning av detta spörsmål
begäres. Emellertid avstyrker akademien motionen med följande motivering:
Akademien har all anledning vitsorda, att Lunds universitets historiska
museum hör till de provinsmuseer, som böra erbjudas möjligheter att
i vidare utsträckning än hittills representera de samlingsområden, det har
gjort till sina. Huruvida det därför skulle vara riktigt att till förmån för
detta enda museum ställa övriga större och välskötta museer i Skåne i en
sämre ställning, därtill anser sig akademien för närvarande icke behöva intaga
någon ståndpunkt. Akademien anser, att det borde vara alldeles uteslutet,
att vår sedan århundraden enhetliga rikslagstiftning på fornminnesvårdens
område nu skulle sönderbrytas genom en speciallagstiftning för ett
enda landskap. Tillskapande av en dylik speciallagstiftning skulle vara i
hög grad ägnad att försvåra lösningen av det stora problemet för hela riket
och dessutom med visshet uppkalla andra partikularistiska intressen i andra
landsändar till skada för den naturliga geinensamhetskänsla, som bör vara
det bärande.

Riksantikvarien yttrade vid ifrågavarande sammanträde huvudsakligen:
Det är långt ifrån, att akademien skulle bestrida önskvärdheten av att tillgodose
Lunds universitets historiska museums utveckling till en rik och för
sitt universitet gagnelig institution. Detta museum tillhör de utom Stockholm
belägna museer, som böra erbjudas bättre tillfälle än hittills att rikt
och allsidigt representera sina naturliga samlingsområden. Och för att erhålla
lämpliga lagstadgade former härför har akademien, innan ens någon motion
i detta syfte överhuvudtaget framkommit, ingått till regeringen med en anhållan
örn en allsidig utredning om de åtgärder, som vore erforderliga för
att tillgodose icke blott Lunds universitets historiska museums utan även
andra stora och välskötta landsortsmuseers rimliga krav och intressen vid
sidan av statens historiska museum. Vad akademien vänt sig emot, är en
speciallagstiftning till förmån för ett enstaka museum.

Vid det sammanträde med akademien, där ovanberörda utlåtande beslöts,
var herr Rydbeck av skiljaktig mening och yttrade i huvudsak: Då den

ännu gällande fornminneslagen sanktionerades 1867, var det helt naturligt,
att statens historiska museum, såsom landets enda i stort verksamma fornminnesinstitution,
erhöll monopol på de grav- och boplats- samt guld- och
silverfynd, som påträffades ute i bygderna. Nu äro emellertid förhållandena
väsentligt ändrade. De museer, som uppvuxit runt om i landet, göra mer
och mer sina krav på museal decentralisation gällande. Genom sin storlek,
genom sitt läge i en skarpt avgränsad, från Stockholm långt avlägsen kulturprovins,
genom sin vetenskapliga inriktning och ledning samt genom
föreståndarens skyldighet att vid Lunds universitet utbilda arkeologer av

8

Riksdagens skrivelse Nr 187.

facket, intager nämnda universitets historiska museum en alldeles särskild
ställning. Oavsett nu gällande föråldrade lagbestämmelser kan icke detta
museum ur vare sig museal eller rent vetenskaplig synpunkt vara mera tributskyldigt
till statens historiska museum än vad universitetens övriga institutioner
kunna anses vara gentemot motsvarande institutioner i Stockholm.
Den inom akademiens majoritet förhärskande åsikten gör gällande, att alla
de vackraste och ur vetenskaplig synpunkt viktigaste förhistoriska fynden
skola förvaras i statens historiska museum. Det måste på allvar ifrågasättas,
örn det kan vara för forskningen gagneligt att till verklig skada för Lundamuseets
utveckling fortfarande fasthålla vid denna centralisationsprincip utan
att taga hänsyn till vårt lands enorma utsträckning och till den väsentliga
skillnaden mellan den äldsta kulturen i Sydsverige och den, som kännetecknar
landets övriga delar, en åtskillnad, som saknat motstycke i de övriga
nordiska länderna. De synpunkter jag framhållit få icke i någon mån betraktas
som utslag av separatistiska skånska strävanden. Det är ett verkligt
riksintresse, att de i landsorten belägna universiteten och dess olika organ
beredas de bästa tänkbara utvecklings- och arbetsmöjligheter. För en universitetsinstitution,
som lever i en atmosfär av forskningens och arbetets
frihet, inverka beroendet och tributskyldigheten till ett i Stockholm beläget
museum i hög grad hämmande.

De vid'' ifrågavarande sammanträde icke närvarande ledamöterna av akademien
A. Kock, E. Wrangel, C. M. Furst och M. P:son Nilsson hade uttalat,
att det ur såväl museal som vetenskaplig synpunkt vore synnerligen
önskvärt, om motionen kunde vinna riksdagens bifall.

Filosofiska fakulteten i Lund yttrade: Det förefaller orimligt, att enligt

gällande lag en vid Lunds universitet knuten och av detta kontrollerad institution
skall vara skyldig att till en annan statsinstitution lämna i tribut
just de värdefullaste fynden, om så påfordras. Det kan knappast anses
lämpligt, att universitetets historiska museum skall behöva som en nåd utbedja
sig att få behålla de fornsaker, vilka böra tillfalla detsamma som en
naturlig och självklar följd av dess eget arbete. Fakulteten finner det synnerligen
önskvärt, om motionen vinner riksdagens bifall.

T. f. kanslern för Lunds universitet biskopen Rodhe tillstyrker åtgärders
snara vidtagande för att tillförsäkra historiska museet i Lund en ställning,
som möjliggör, att det bättre än hittills må kunna fylla sin uppgift.

På kulturminnesvårdens område hava de senaste decennierna kunnat uppvisa
en rik och omfattande utveckling. Intresset för gångna tiders kultur
har vidgats och fördjupats samtidigt som en livlig hembygds- och ortsforskning
förbundit detta intresse med känslan för hembygdens historiska och
kulturella egenart. En av frukterna av denna verksamhet äro de flerstädes
upprättade provinsmuseerna, vilka vart på sin ort strävat efter att kunna
lämna en samlad bild av ortens liv i forntid eller nutid.

Då den gällande förordningen angående forntida minnesmärkens fredande
och bevarande bär ett sä tidigt datum som den ^9 november 1867, är det

9

Riksdagens skrivelse Nr 187.

mot bakgrunden av nyss antydda utveckling uppenbart, att dess bestämmelser
icke kunna vara på ett tillfredsställande sätt avpassade för förhållanden,
som sedan dess tillkomst undergått så betydande förändringar. Särskilt
framträder detta, då det gäller förhållandet mellan statens historiska museum
och provinsmuseerna. Den monopolställning, som statens historiska museum
av ålder intagit, har icke längre sitt ursprungligen självfallna berättigande.
Provinsmuseernas krav på en decentralisation i viss utsträckning av landets
fornminnesvård kunna icke längre rimligen tillbakavisas. Den rikedom på
fornminnen, som statens historiska museum besitter, möjliggör också hänsyn
till ortsintressen utan att riksintresset åsidosättes.

riksdagen får emellertid erinra därom, att det just är från dessa utgångspunkter,
som riksantikvarien gjort sin ovan omförmälda hemställan om tillkallande
av särskilda sakkunniga för utredning om och förslag till sådana
åtgärder, som kunna bringa kulturminnesvården i landet i närmare överensstämmelse
med de förändrade förhållandena. Frågan om provinsmuseernas
ställning till statens historiska museum är därvid också ämnad att i hela
sin vidd upptagas till behandling. Vitterhetsakademien har. såsom omförmälts
med tillstyrkande skrivelse av den 7 januari 1930 vidarebefordrat
framställningen till statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet.

Nu förevarande motioner taga sikte på ett särskilt fall av det allmänna
intresse, som provinsmuseerna på ifrågavarande område företräda gentemot
statens historiska museum. Såsom i motionerna framhålles intar dessutom
Lunds universitets historiska museum i viss mån en särställning bland provinsmuseerna
dels på grund av sin betydelse i vetenskapens och den vetenskapliga
undervisningens tjänst, dels också på grund av sin ställning som
ett statens tillhörigt museum. Riksdagen fäster därvid särskilt avseende vid
dess ställning inom den arkeologiska undervisningen vid universitetet och de
därav föranredda kraven på största möjliga fullständighet och utveckhngsduMighet.
Dessa krav bliva, då det gäller Lunds universitet, av särskild
betydelse på grund av det långa avståndet till Stockholm, som för de i
Lund studerande försvårar eller omöjliggör begagnandet av det material,
som statens historiska museum har att bjuda.

Riksdagen anser det vara av vikt, att de synpunkter, som nu framhållits
i fråga örn Lunds universitets historiska museum, vid en blivande utredning
av förevarande spörsmål bliva beaktade.

På grund härav får riksdagen anhålla, att Eders Kungl. Majit täcktes föranstalta,
att vid den utredning, som må komma till stånd med anledning
av vitterhets-, historie- och antikvitetsakademiens ovanberörda, den 7 januari
1930 hos statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet gjorda framställning
jämväl de i förevarande motioner framförda synpunkterna måtte
tågås i övervägande.

Stockholm den 13 maj 1930.

Med undersåtlig vördnad.

10

Riksdagens skrivelse Nr 188.

Nr 188.

Godkänd av första kammaren den 13 maj 1930.
Godkänd av andra kammaren den 13 maj 1930.

Riksdagens skrivelse till Konungen rörande undersökning angående
lantarbetarnas bostadsförhållanden.

(Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 6.)
(Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 3.)

Till Konungen.

Inom riksdagens båda kamrar hava likalydande framställningar gjorts, i
syfte att undersökning av lantarbetarnas bostadsförhållanden måtte äga rum
samt att snarast möjligt för riksdagen måtte framläggas förslag till åtgärder
dels för avhjälpande av nu rådande bristfälligheter och dels för tryggande
i framtiden av en bättre ordning bland annat genom en med tillräckliga
befogenheter utrustad bostadsinspektion på landsbygden.

.Riksdagens vederbörande utskott har i den ordning, 46 § riksdagsordningen
föreskriver, inhämtat yttranden över motionerna från socialstyrelsen, varjämte
Svenska lantarbetareförbundet och Svenska lantarbetsgivamas centralförening
beretts tillfälle att yttra sig i ärendet.

Frågan örn lantarbetarnas bostadsförhållanden har sedan länge uppmärksammats,
och värdefulla utredningar hava redan verkställts till belysning av
frågan. Riksdagen får härutinnan hänvisa särskilt till socialstyrelsens i ärendet
avgivna yttrande. Inom nämnda styrelse pågår jämväl för närvarande
kompletterande utredning i ämnet, och styrelsen anser, att denna utredning
bör kunna slutföras inom en nära framtid.

Av vad som blivit bekant framgår, att lantarbetarnas bostäder under senare
år rätt väsentligt förbättrats, men att fortfarande på skilda håll inom
landet brister kvarstå att avhjälpa. Omfattningen och arten av dessa brister
samt anledningen till desamma torde bliva bättre kända genom den utredning,
med vilken socialstyrelsen är sysselsatt. Härmed bör emellertid enligt
riksdagens mening utredningsarbetet icke avslutas. Goda bostäder för landsbygdsbefolkningen
äro nämligen av utomordentlig betydelse för folkhälsan i
allmänhet och bidraga därjämte verksamt till att tillräcklig och fullgod arbetskraft
stannar vid jordbruket. Landsbygdens bostadsfråga är därför ett
viktigt samhällsintresse, för vars tillgodoseende det kan finnas skäl att det
allmänna inträder. En undersökning på området synes därför icke böra stanna
med socialstyrelsens utredning, som lärer vara av rent beskrivande art. Om

11

Riksdagens skrivelse Nr 188.

ytterligare utredning ger vid handen, att bristerna hos de bostäder, som upplåtas
åt stora grupper lantarbetare, äro av den art och omfattning, att särskilda
åtgärder böra vidtagas för deras avhjälpande, bör därför undersökning ske,
om och på vad sätt det allmänna skall på annat sätt än nu gällande bestämmelser
göra möjligt ingripa reglerande eller stödjande på området.

Det synes därvid först böra prövas, huruvida icke inom nu gällande lagstiftnings
ram förbättringar kunna ernås exempelvis genom en effektivare
tillämpning av hälsovårdsstadgans bestämmelser och en fastare övervakning
av bestämmelsernas tillämpning. Genom utvidgning av dispensärverksamheten
torde även förbättrade förhållanden hunna ernås. Hemkonsulentverksamheten
synes kunna utvidgas och kraftigare ekonomiskt understödjas och
på så sätt sträcka sin rådgivande uppgift till vidare kretsar än som nu är
möjligt.

Härjämte lärer uppmärksamhet böra riktas på anordnande av en särskild
bostadsinspektion på landsbygden. Genom en sådan inspektions sakkunniga
och rådgivande verksamhet kunde säkerligen bättre förhållanden ernås i bland
annat det utan tvivel icke obetydliga antal fall, där ett avhjälpande av förefintliga
brister kunde ske utan nämnvärda kostnader. Av betydande värde
kunde även den upplysningsverksamhet i bostadshygieniskt avseende bliva,
som en sådan inspektion borde utöva.

Fordras för erhållande av tillfredsställande bostäder nya byggnader eller
större reparationsarbeten, torde man icke kunna undgå att beakta, att frågan
örn reformer rörande bostäder åt de med lantbruk arbetande, såväl självständiga
idkare som anställda, på det närmaste sammanhänger med jordbruksnäringens
allmänna ekonomi. Under nuvarande för jordbruket tryckta
förhållanden synes det ej kunna ifrågasättas, att lantarbetsgivarna skulle
kunna åläggas att för anskaffande av bostäder åt sina arbetare ikläda
sig nya kostnader av sådan omfattning, att dessa komma att kännbart öka
jordbruksnäringens ekonomiska svårigheter. En mycket viktig detalj av den
fortsatta utredningen torde därför bliva att lösa frågan, i vilken utsträckning
och på vad sätt det allmänna i dylika fall bör träda hjälpande emellan.

Med hänsyn till vad sålunda anförts får riksdagen anhålla, att Eders
Kungl. Majit täcktes föranstalta örn fortsatt undersökning rörande lantarbetarnas
bostadsförhållanden samt utredning örn och på vad sätt genom åtgärder
från det allmännas sida bristfälligheter på detta område skola avhjälpas
och för framtiden i möjligaste mån förhindras att uppstå ävensom
för riksdagen framlägga de förslag, vartill denna utredning kan föranleda.

Stockholm den 13 maj 1930.

Med undersåtlig vördnad.