Riksdagens skrifvelse Nr 34

Riksdagsskrivelse 1912:34

Riksdagens skrifvelse Nr 34.

3

Nr 34.

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 6 mars 1912.
» » » » Andra kammaren den 6 mars 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckta
motioner om ändring i lagen den 31 augusti 1907
angående stadsplan och tomtindelning.

(Lagutskottets utlåtanden nr 13 och 19).

Till Konungen.

Vid innevarande års riksdag hafva af enskilda motionärer föreslagits
vissa ändringar i lagen den 31 augusti 1907 angående stadsplan
och tomtindelning.

I eu af dessa motioner har hemställts, att Riksdagen måtte hos
Eders Kung]. Maj:t anhålla, att Eders Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
måtte utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907,
att rättsförhållandet mellan staden och tomtägare i afseende å ersättning
för värdet af gatumark blefve på ett mera ändamålsenligt sätt ordnadt,
än nu är fallet.

Enligt lagen om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907
skall mark, som erfordras för de i fastställd stadsplan upptagna gator,
torg och andra allmänna platser, afstås till staden; men den, som af
markens afträdande lider skada, åtnjuter af staden ersättning därför.
A andra sidan åtnjuter staden af tomtägare vid gata, som upplåtes för
allmänt begagnande, ersättning för värdet af gatumarken till viss utsträckning
och i viss i lagen närmare angifven ordning.

Med förevarande motion afses sådan ändring i nämnda bestämmelser,
att större trygghet vinnes för samhället att utfå sin rätt till er -

4

Riksdagens skrifvelse Nr 34.

sättning för gatumarken, samt att den osäkerhet, hvilken nu förefinnes
angående tiden för tomtägares utgörande af denna ersättning undanröjes.

Af hvad som förekommit under förarbetena för ifrågavarande lag
framgår nogsamt, att meningarna om det lämpligaste sättet att ordna
denna angelägenhet varit mycket skiftande.

Det sätt, hvarpå samhällets rätt till ersättning för gatumarken
slutligen i stadsplanelagen ordnades, synes emellertid icke tillfredsställande.
Särskildt framträder såsom en mycket allvarlig olägenhet, att tidpunkten,
då denna ersättning skall bestämmas och utgifvas, är alltför obestämd
och kan framskjutas till en aflägsen framtid. Inom de städer, som upptagit
till behandling frågan om ordnande af denna angelägenhet, har
ock önskan framträdt att få mera tillfredsställande bestämmelser härutinnan.
Och det är äfven en sådan önskan, som i motionärens hemställan
tagit sig ett uttryck.

Härjämte har svårigheten att beräkna ersättningen medfört en
motsvarande svårighet att bestämma storleken af det belopp, för hvilket
säkerhet skall affordras tomtägaren; hvarförutom olika meningar gjort
sig gällande rörande beskaffenheten af den säkerhet, som bör fordras.
Såväl i fråga om beloppets som säkerhetens bestämmande hafva därför
gällande stadganden å olika orter vunnit väsentligen olika tillämpning.

De olägenheter, som i förevarande afseenden alltså yppats, böra
enligt Riksdagens mening betinga en omarbetning af lagen i detta stycke,
hvilken det icke synes vara skäl att vidare undanskjuta.

I en annan motion har föreslagits vidtagande af sådana ändringar
i lagen om stadsplan och tomtindelning, att dels stadsplan icke finge
fastställas utan att i densamma lämpliga områden i nödig omfattning
reserverats för offentliga planteringar, och dels vid uppgörande af stadsplan
bestämmelser skulle kunna med laga verkan meddelas angående
skyldighet för tomtägare att vidtaga åtgärder äfven med afseende å sådan
del af byggnadstomt, som ej är afsedd att bebyggas.

Vikten af att vid uppgörande af stadsplan hänsyn tages till behofvet
af öppna platser och planteringar synes ligga för öppen dag. De missförhållanden
i hygieniskt afseende, som äro en följd af städernas
hastiga utveckling och däraf framkallad sammangyttring af bostäder, äro
allmänt kända.

Visserligen innehåller byggnadsstadgan för rikets städer stadgande
därom, att vid uppgörande af stadsplan bland annat bör tillses, att
esplanader dragas genom staden och att äfven andra allmänna planteringar

5

Riksdagens skrifvelse Nr 34.

i staden, större och mindre, beredas så ymnigt som möjligt. Men, därest
sådant stadgande finge plats i författning af civil lags natur, skulle
detta uppenbarligen gifva ökad styrka åt krafvet på allmänna planteringars
anordnande och gifva Eders Kungl. Maj:t en obestridlig befogenhet att
vägra fastställandet af stadsplan, i hvilken nämnda kraf icke blifvit i
erforderlig mån tillgodosedt.

Beträffande frågan om skyldighet för tomtägare att på visst sätt
anordna honom tillhörig byggnadstomt, äfven till den del denna ej är
bebyggd, innehåller stadsplanelagen allenast en bestämmelse i 3 § 2 mom.
Nämnda stadgande, som saknades i Eders Kungl. Maj:ts för 1907 års
Riksdag framlagda proposition i ämnet, tillkom i anledning af en inom
Första kammaren väckt motion, hvari bland annat framhölls, att stadsplans
helgd borde »kunna beredas för sådana sträfvanden angående förgårdar,
fristående byggnader m. m., som prägla modern planläggning
af städer».

Vid tillämpningen af nämnda lagrum lärer den tolkningen hafva
gjort sig gällande, att man visserligen skulle äga befogenhet att stadga
inskränkningar i tomtägarens förfoganderätt öfver tomten, t. ex. genom
att undantaga visst område från bebyggande såsom förgård eller dylikt,
men att tomtägaren icke kunde tvingas att vidtaga åtgärder för att försätta
och hålla obebyggdt område i sådant skick, som erfordrades för
uppnående af det åsyftade ändamålet.

Såväl med hänsyn till städernas allmänna hygien som andra för
samhällets utveckling och trefnad betydelsefulla förhållanden synes det
vara angeläget, att föreskrifter kunna meddelas om åtgärder från tomtägarens
sida äfven med afseende å den del af hans tomt, som ej är afsedd
för bebyggande, samt att tydlig bestämmelse härutinnan lämnas i lagen.

Samtliga de i förevarande motioner framlagda önskemål synas lämpligen
böra komma i öfvervägande i samband med den omarbetning af
vissa delar af stadsplanelagen, som Riksdagen förut i särskilda framställningar
begärt, och som för närvarande lära vara föremål för Eders
Kungl. Maj:ts öfvervägande.

Med stöd af hvad sålunda anförts, får Riksdagen hemställa,
dels att Eders Kungl. Maj:t efter verkställd utredning måtte låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag om sådan ändring af'' lagen
om stadsplan och tomtindelning den 31 augusti 1907, att rättsförhållandet

6

Riksdagens skrifvelse Nr 34.

mellan staden och tomtägare i afseende å ersättning för värdet af gallmark
varder på ett mera ändamålsenligt sätt ordnadt, än nu är fallet, och
dels att Eders Kung! Maj:t måtte låta utarbeta och förelägga Riksdagen
förslag till ändring i nyssnämnda lag i syfte

l:o) att vid stadsplans uppgörande och fastställande krafvet på offentliga
planteringars anordnande varder i erforderlig mån tillgodosedt, och
2:o) att möjlighet beredes för fastställande i den ordning, som gäller
för fastställande af stadsplan, af bestämmelser rörande ordnande och
underhållande af för bebyggande icke afsedd del af tomt.

Stockholm den 6 mars 1912.

Med undersåtlig vördnad.