Riksdagens skrifvelse Nr 132

Riksdagsskrivelse 1912:132

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

1

Nr 132,

Uppläst och godkänd i Första kammaren den 17 maj 1912.
»t »i Andra kämmaren den 17 maj 1912.

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af vädd
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om viss
ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande och
förlust af medborgarerätt.

(Konstitutionsutskottets utlåtande nr 26.)

Till Konungen.

Yid innevarande års riksdag har enskild motionär hemställt, att Kiksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Eders Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Eders Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande och förlust
af medborgarerätt, att ingen svensk statsborgare må kunna utan sin egen
vilja och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap.

Såsom af motionen framgår, afser densamma ändring af § 7 i 1894
års lag om förvärfvande och förlust af medborgarerätt. Ifrågavarande
stadgande innebär i hufvudsak, att den, som i tio år oafbrutet haft sitt
hemvist utom riket, skall anses hafva förlorat sin medborgarerätt, såframt
han icke före nämnda tids utgång och sedermera inom hvart tionde år
genom särskild förklaring förbehållit sig rättighet att fortfarande förblifva
svensk medborgare.

Före 1894 års lagstiftning saknade svensk rätt lagbestämda regler i
Bihang till Riksdagens protokoll 1912. 14 samt. 39 käft. (Nr 132—133). 1

2

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

detta afseende. Emellertid torde väl hos oss såsom annorstädes i äldre
tid den uppfattningen varit rådande, att statsborgarskapet var så att säga
knutet vid statens territorium; eller med andra ord, att endast den omständigheten,
att eu individ föddes å en viss stats territorium, förskaffade
honom medborgareskap, medan å andra sidan en bosättning utomlands,
förenad med afsikt att där förblifva, i och för sig medförde medborgarerättens
förlust. Till stöd för att detta varit den äldre svenska rättsuppfattningen,
har man åberopat särskildt stadgandet i 15 kap. 7 § ärfdabalken,
enligt hvilken den, som »öfvergifver sitt fädernesland och sätter sig alldeles
neder att bygga och bo under främmande herrskap», ej njuter större rätt
till arf, som sedermera här i riket faller, än »andre utländske» på samma ort.

Yid tiden närmast före tillkomsten af 1894 års lag torde den förenämnda
rättsuppfattningen hafva modifierats genom praxis så till vida, att
först en längre tids vistelse utomlands, regelmässigt under tio år, ansågs
innebära en giltig grund för antagandet, att vederbörande på allvar öfvergifvit
riket. Innan tioårsperioden förlupit, ansågs följaktligen den utflyttade
utan vidare hafva bibehållit sitt svenska statsborgarskap, medan han efter
samma tids förlopp, för att alltjämt få räkna sig det svenska statsborgarskapet
till godo, måste särskildt styrka sin afsikt att icke för alltid bryta
förbindelsen med hemlandet. Denna modifierade rättsuppfattning har fått
ett uttryck i ett i konsulatinstruktionen den 1 juli 1887 förefintligt stadgande
af innehåll, att vid inskrifning i den nationalitetsmatrikel, som skulle
föras vid svensk-norska konsulat, konsuln alltid borde i afseende å svenska
undersåtar, som oafbrutet vistats utomlands i tio år eller därutöfver, på
förhand göra förfrågan hos ministern för utrikes ärenden, huruvida inskrifning
finge äga rum. Berörda föreskrift grundade sig uppenbarligen
på den åskådningen, att eu tioårig bortovaro från Sverige icke i och för
sig orsakade medborgarerättens förlust.

Yid utarbetandet af 1894 års lagstiftning om förvärfvande och förlust
af medborgarerätt utgick man från här stamning sprincipen såsom grundval
för denna rätt. 1 öfverensstämmelse med denna utgångspunkt uttalades
i motiven till ifrågavarande lagstiftning, att liksom medborgarerätten icke
kan förvärfvas allenast genom invandring eller fast bosättning på statens
territorum, så bör också omvändt den eu gång förvärfvade medborgarerätten
icke kunna förloras endast genom utvandring eller fäst bosättning i utlandet.
Erfarenheten visade nämligen, att mången, som utvandrat, fortfarande
kände sig starkt fästad vid sitt fädernesland och ådagalade ett
verksamt intresse för detsamma, och äfven där detta icke vore händelsen,
vore det ofta ovisst, om viljan att bryta förhållandet vore fast och slutlig.

*

Bilisdagens skrifvelse Nr 132. 3

A andra sidan måste det tydligen, om den utvandrade icke förvärfvade
utländsk medborgarerätt, vara högst olämpligt ur statens synpunkt, att han
fortfore att för beständigt vara svensk medborgare och öfverflyttade denna
egenskap på sina efterkommande, hvarigenom skulle skapas en stor klass
personer, mot hvilka det i allmänhet blefve faktiskt omöjligt att göra
medborgarerättsliga plikter gällande, under det de efter behag kunde utkräfva
medborgarerättens förmåner. Till förekommande af dessa olägenheter
syntes en reglerande föreskrift nödvändig, och tillkom på denna
grund ifrågavarande stadgande i 7 § af lagen, innebärande statsborgarskapets
automatiska bortfallande efter tio år. Af motiven till lagen framgår,
att stadgandet om tioårsfristen tillkom med den tyska lagen som förebild,
men äfven med hänsyn till förberörda svenska praxis. Då emellertid
sådana fall kunde inträffa, att ett långt vistande i utlandet likväl icke
gjorde vederbörande främmande för Sverige, borde möjlighet gifvas den,
som så önskade, att trots utflyttningen bibehålla medborgarskapet. För
att bereda utväg härtill, men samtidigt i görligaste mån förekomma ovisshet
om hvilka personer som voro och hvilka icke voro svenska medborgare,
fäste man rätten till statsborgarskapets bevarande vid ett uttryckligt
tillkännagifvande inför offentlig myndighet.

Den föregående framställningen torde hafva gifvit vid handen, dels
att förevarande tioår sklausul, den s. k. tioårslagen, i realiteten närmast är
att betrakta såsom ett lagfästande af förut gällande praxis, dels ock att
den begränsning af den utaf lagstiftningen i princip godkända härstamningsgrundsatsen,
som densamma innebär, näppeligen tillkommit af principiella
skäl, utan snarare af rena lämplighetshänsyn.

Det starkaste skälet för tioårsklausulens bibehållande torde alltjämt
vara af öfvervägande praktisk natur. Härmed åsyftas den redan under
förarbetena till 1894 års lag uppmärksammade och jämväl af motionären
berörda roll, som ifrågavarande bestämmelse i internationellt hänseende
spelar vid behandlingen af vissa fattigvårdsärenden. Eiksdagen vill i
detta afseende påpeka, hurusom, när fråga uppstår om hemsändande af
person utaf svensk härkomst, som utomlands fallit fattigvården till last,
detta plägar ske först efter diplomatiska förhandlingar. Visar det sig därvid,
att vederbörande förlorat sitt svenska statsborgarskap, kan Sverige
vägra att mottaga honom, och i sådant fall kommer tioårslagen ofta nog
till användning.

Tioårsklausulen har sålunda en viss betydelse för Sverige i internationellt
hänseende, men värdet af densamma för dock efter utskottets mening
icke öfverskattas. Hvad den kommunala fattigvårdstungan angår,

4

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

kan sålunda erinras, att enligt fattigvårdsförordningens 31 § 2 mom. fattigvårdssamhälle,
som fått utgifva fattigvård för person, hvilken under fem
års tid oafbrutet vistats utom riket, må kunna erhålla understöd af staten,
i den mån för sådant ändamål anslagna medel lämna tillgång och Kung!.
Maj: t prof var skäligt. Ett upphäfvande af tioårsklausulen skulle följaktligen
näppeligen leda därhän, att den kommunala fattigvårdstungan stegrades.
Vidare förtjänar det påpekas, att af de länder, hvilkas nationalitetslagar i
ifrågavarande afseende innehållit eller innehålla bestämmelser af liknande
slag som den svenska, några antingen redan upphäft eller stå i begrepp att
upphäfva desamma, hvadan sålunda internationella reciprocitetshänsyn, hvilka
beträffande frågor af föreliggande slag kräfva stort beaktande, icke numera
torde vara af samma betydelse som förr. Slutligen tillåter sig Eiksdagen
framhålla, att fattigvårdsförhållandena de olika staterna emellan, enligt hvad
erfarenheten gifver vid handen, låta sig ordnas på de mellanfolkliga
öfverenskommelsernas väg. Så har exempelvis, om än ofullständigt, skett
emellan Sverige och Danmark genom deklarationerna af den 13 och den
26 juli 1888, hvarjämte mellan Sverige och Norge motsvarande förhållanden
äro genom särskilda bestämmelser reglerade.

Med hänsyn till dessa omständigheter kunna därför vid bedömandet
af fiågan om tioåi''sklausuIens upphäfvande de ur fattigvårdssynpunkt
anförda betänkligheterna näppeligen tillmätas så stor betydelse som de
tungt vägande skäl i motsatt riktning, hvilka af motionären blifvit framförda.
Särskildt synes det Eiksdagen böra understrykas, att den uppfattning
numera måste anses föråldrad, enligt hvilken enhvar medborgare,
hvilken ur riket utflyttar, därmed är för landet förlorad. Tydligt är nämligen,
att med våra dagars vidtutgrenade kulturella och ekonomiska förbindelser
på det mellanfolkliga området kunna utflyttade statsborgare vara
hemlandet till afsevärdt gagn, och detta gäller icke minst i fråga om
de mindre nationerna. Framför allt förefaller det Eiksdagen, som om en
stat, hvilken äger en så betydande emigration som Sverige, borde låta
sig anläget vara att söka upprätthålla förbindelsen med sina emigranter.
TJr denna synpunkt är tioårslågen, hvilken, i stället för att stärka och
återknyta, tvärtom afskär bandet mellan hemlandet och de utvandrade,
efter Eiksdagens mening föga lämplig.

Gällande lag bereder visserligen möjlighet för den, som så önskar,
att varda bibehållen vid sitt svenska statsborgarskap, för hvilket ändamål
han, såsom förut nämnts, allenast har att i föreskrifven ordning göra
skriftlig anmälan hos svensk beskickning eller svenskt konsulat. Men
anlitandet af denna utväg medför eu del omgång och besvär, äfvensom

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

5

åtskillig kostnad, hvilken likväl mången gång för vederbörande torde
kännas betungande nog. Enligt hvad erfarenheten visat, har jämväl berörda
möjlighet till statsborgarskapets bevarande i stor utsträckning faktiskt
lämnats obegagnad.

Såsom af motionären påpekats, hafva också några främmande stater
redan frångått eller stå i begrepp att frångå den rättsuppfattning, som
fått ett uttryck i förevarande bestämmelse af den svenska lagen om medborgarerätt.
I stället upptages den moderna principen, att, såsom regel,
ingen person utan sin egen vilja och vetskap bör frånhändas sitt statsborgarskap.
Så har redan delvis skett i Holland, och hvad Tyskland beträffar,
är förslag i nämnda riktning för närvarande beroende på tyska
riksdagens pröfning. Vinner förslaget bifall, torde därefter Danmark och
Ungern jämte Sverige vara de enda europeiska länder, h vilkas medborgarerättslagar
ansluta sig till principen om statsborgarskapets automatiska bortfallande
efter viss tids oafbruten bortovaro från hemlandet.

Ytterligare vill Riksdagen framhålla, att den allmänna mening om
tioårslagens olämplighet, som synes råda bland utlandets svenskar, torde
vara ännu ett skäl för en ändring i gällande bestämmelser.

Riksdagen delar sålunda i princip motionärens uppfattning om önskvärdheten
och lämpligheten af ifrågavarande lagändring, men anser sig icke
kunna tillstyrka motionärens hemställan oförändrad. Det lärer nämligen
knappast vara lämpligt att i den omfattning, som de i densamma använda
ordalagen gifva vid handen, införa principen, att ingen svensk statsborgare
må kunna utan sin egen vilja och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap.
Riksdagen vill i detta afseende allenast erinra om exempelvis
den allmänt vedertagna inskränkning i nämnda regel, som betingas af, att
samma person ej bör tillåtas att samtidigt vara medborgare i mer än eu
stat, äfvensom därom, att enligt gällande bestämmelser hustru eller omyndigt
barn i statsborgerligt hänseende i åtskilliga fall följer sin man, respektive
sin fader eller moder.

Slutligen anser sig Riksdagen böra framhålla, att det förevarande
spörsmålet är af ömtålig natur, då jämväl åtskilliga internationella reciprocitetshänsyn
påkalla uppmärksamhet. Riksdagen är också förvissad
därom, att Eders Kungl. Maj:t icke skall underlåta att taga under öfvervägande
alla på frågan inverkande omständigheter samt särskildt fästa
behörigt afseende vid motsvarande lagstiftning utomlands, framför allt i
de länder, med hvilka Sverige står i en lifligare beröring. Att sistnämnda
omständigheter beaktas är så mycket angelägnare, då, som bekant,
vår nuvarande lagstiftning tillkommit efter samarbete med Danmark
och Norge.

6

Riksdagens skrifvelse Nr 132.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, det täcktes
Eders Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i hvad mån sådan ändring
i gällande lagstiftning om förvärfvande och förlust af medborgarerätt må
vidtagas, att såsom regel svensk statsborgare ej må utan sin egen vilja
och vetskap förlora sitt svenska statsborgarskap, samt för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill denna utredning må föranleda.

Stockholm den 17 maj 1912.

Med undersåtlig vördnad.