Riksdagens Skrifvelse N:o il

Riksdagsskrivelse 1888:41

4

Riksdagens Skrifvelse N:o il.

N:o 41.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 maj 1888.
— — — — Andra Kammaren den 2

Riksdagens skrifvelse: till Konungen, angående ändringar i skiftesstadgan
den .9 november 1886.

(Lagutskottets utlåtande n:o 37.)

Till Konungen.

En ganska omfattande och vigtig del af de vid laga skifte förekommande
åtgärder utgöres af de så kallade laga skiftesliq vid ernå,
hvil kas ändamål är att mellan delegarne i skifteslaget genom bestämda
ersättningar fördela utflyttningskostnaderna samt utjemna olikheterna
mellan alträd da och tilldelade egor i afseende å odling, häfd, skogsbestånd
m. m. Med hänsyn till detta skiftesliqvidernas ändamål är tydligt, att
detsamma bäst uppnås, ju närmare tillträdestiden de i och för dessa
liqvider erforderliga besigtningar och värderingar verkställas, och att
flere oegentlighet^ måste uppstå ju längre före denna tid de ske.
Detta åskådningssätt af liqvidernas art och ändamål har gjort, att
landtmätare länge låtit skiftesdelegarne förena sig om att tillåta skiftet
i öfriga delar afslutas och uppskjuta behandlingen af liqvid erna, till
dess det vigtigaste af skiftet eller skiftesläggningen vunnit laga kraft.

Med stöd af gällande skiftesstadga hafva dock i senare tider så
väl högsta domstolen som egodelningsrätterna vid pröfning af besvär
angående afslutade skiften, der liqvidsfrågorna varit uppskjutna, förklarat
förrättningarna oafslutade och återförvisat dem, likasom rörande
besvär angående laga skiftesliqvider, verkställa särskilt efter egen t -

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

liga skifte!, förklarats, att besvären ej kunnat upptagas till pröfning,
enär delegarne genom föreningen om liqvidernas uppskjutande frånsåg!
sig rätten att få tvisterna om dom pröfvade i den ordning, som
för egodelningsmål är stadgad.

Olägenheterna häraf äro: att i händelse ändringar uti skiftesläggningen
genom utslag bestämmas, tid och kostnad för första behandlingen
af liqvidsfrågorna i vanligaste fall äro förspika, enär de
måste omarbetas; att sålunda, hvithet vid större skiften betyder
mycket, längre tid kommer att för skiftet åtgå än som annars fordras;
att skifteskostnaderna ökas och slutligen att verkliga orättvisor kunna
uppstå i det fall, då skiftet med sina liqvider efter långvarig rättegång
lemnas orubbadt i alla delar, enär åbyggnadernas beskaffenhet och
inegojordens häfd samt växande skogen kan till följd af brandskada,
försummad! eller förbättradt bruk, skogens användande, om ock endast
till husbehof eller hvad do! vara må, vid tiden för skiftenas tillträdande
vara helt annan än den i liqvidshandlingarne beskrifna, så att
den delegare, som deruti tillerkänts ersättning, möjligen på skiftet i
dessa fall blifvit vinnande och förty bör gifva, ej få ersättning, likasom
ock på samma sätt motsatsen kan inträffa. Ganska lätt kan under
några år eu välhäfdad åker blifva väsentligt försämrad, och då äfven
en ringa skogsareal kan vara beväxt med skog af högt värde, kan eu
jordegarc under rättegången hinna sjelf till husbehof använda skogsprodukter,
för hvilka ersättning blifvit honom tillerkänd.

Då orsakerna till klagomål torde lika ofta uteslutande bero af
skiftesläggningsåtgärderna som af liqvidsfrågorna, är ej att befara, det
tvistemålen rörande skiften skulle ökas, om den förändring skedde,
att skiftesliqvidsfrågorna enligt regel skulle behandlas särskild! efter
skiftesläggningen och i skiftesstadgan infördes föreskrifter om sådant
behandlingssätt, der ej delegarne, som bäst äro i tillfälle bedöma, huru
vida tvister äro att motse eller ej, sjelfva förena sig om att låta liqvidsfrågorna
omedelbart i sammanhang med skiftesläggningen behandlas.

På sålunda anförda skäl får Riksdagen, hos hvilken framställning
i ämnet blifvit gjord, anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i
skiftesstadgan den 9 november 1866, att de s. k. skiftosliqviderna skola,
der ej delegarne annorlunda öfverenskomma, upprättas efter det skiftesförrättningen
i öfrigt vunnit laga kraft, och talan i fråga om samma
liqvider särskild! fullföljas.

Enligt 3 § i skiftesstadgan, sådant detta lagrum ursprungligen
lydde, kunde enskifte, som vunnit laga kraft eller blifvit faststäldt, eller
laga skifte, hvarå fastställelse meddelats, icke i något fall genom nytt

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

skifte rubbas utan samtycke af alla dem, hvilkas rätt var af frågan
beroende. I skrifvelse den 17 maj 1882 fäste emellertid Riksdagen
Eders Kong], Maj:ts uppmärksamhet på de olägenheter, som af bestämmelsen
om fastst äldt skiftes orubblighet kunde uppstå i de fall,
då mark, till följd af verksfäld sjösänkning eller annat större vattenafleduingsföretag
undergått sådan förändring till sin natur, att densamma
i sitt förändrade skick icke kunde utan omskifte med fördel
brukas; och anhöll Riksdagen, i anledning häraf, att Eders Kong!
Maj:t ville taga i öfvervägande, huru vida, der genom verkstäld sjösänkning
eller annat större vattenafledningsföretag tillförene sänka
egor undergått sådan förändring, att de kunna häfdas som åker, men
hinder för deras ändamålsenliga brukande mötte deraf, att vid förut
verk stål dt laga skifte ogerna erhållit en för markens häfdande såsom
åker olämplig indelning eller delvis lemnats oskiftade, nytt skifte finge,
utan hinder af fastställelse å det förra laga skiftet, å dessa egor verkställas,
samt att, derest sådan rätt till omskifte funnes böra medgifvas,
Eders Kongl. Maj:t måtte låta utarbeta och till Riksdagen framlägga
förslag till de ändringar i gällande skiftesstadga, som för sådant ändamål
vore af nöden.

i anledning af Riksdagens berörda skrifvelse framlade Eders
Kongl. Maj:t för 1884 års Riksdag förslag till åtskilliga ändringar i
skiftesstadgan, hvilka af Riksdagen godkändes; hvarefter utfärdades
förordningen i ämnet den 21 mars samma år.

Men äfven i ett annat afseende, nemligen i fråga om mark, som
vid skifte undantagits för delegares gemensamma behof, kunna förhållanden
inträffa, Indika göra ett afvikande från den ofvannämnda i
lagstiftningen antagna grundsatsen i hög grad ensidig och nödig. I
sådant afseende har erinrats, att för något mera än ett årtionde tillbaka,
synnerligast inom de norrländska länen, stora egovidder blifvit
afsätta till gemensam mark, som då haft ett jemförelsevis ringa värde,
men hvilkas värde genom ökad kultur och förbättrade kommunikationer
sedermera undergått eu så betydlig förändring, att det syntes
vara skäl att medgifva omskifte af sådana samfälligheter. Jemväl
har framhållits, att erfarenheten visat, huru som i fall, der mark,
som, på sätt nämnd t är, vid skifte undantagits, icke vidare erfordrades
för det afsedda ändamålet, men kunde användas på ett för delegarne
fördelaktigt sätt, sådant kunnat af eu enda delegare eller af ett fåtal
delegare förhindras.

På grund häraf bär Riksdagen ansett att delning af mark, som
blifvit utsatt för skifteslags gemensamma behof, bör kunna, der omständigheterna
dertill föranleda, skiftas, utan att samtlige rättsegares

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 41.

samtycke dertill erfordras; och får Riksdagen, i anledning af gjord
framställning i ämnet, anhålla, att Eders Kong], Maj:t täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring, af skiftesstadgan
den 9 november 1866, att mark, som vid skifte undantagits
för delegarnes gemensamma behof, må, på derom af delegare framstäld
begäran, skiftas, så vida sådant utan öfrige delegares förfång
kan ske. Stockholm den 2 maj 1888.

Med undersåtlig vördnad: