Riksdagens Skrifvelse N:o 89

Riksdagsskrivelse 1894:89

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 89.

N o 89.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1894.
— — — — Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om ändring af 20 §
i förordningen angående inteckning i fast egendom
den 16 juni 1875.

(Lagutskottets utlåtande n:o 22.)

Till Konungen.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse bar justitieombudsmannen
erinrat, huru som den, hvilken ville söka inteckningsförnyelse
redan enligt förordningen den 13 juli 1818 egde att inför rätten i den ort,
hvarest han bodde, förete inteckningshandlingen, för att, såsom orden lydde,
i »dess inteckniugsprotokoll införas», hvarefter bevis öfver uppvisandet
skulle till inteckningsdomstolen ingifvas inom samma tid, som nu vore
stadgad. Dessa ord: »i dess inteckningsprotokoll införas», blefvo emellertid
af några domstolar ^å tolkade, att de ansågos utgöra binder för intecknings
förnyelse, derest inteckningshandlingen icke vid uppvisandet blifvit
in extenso i inteckningsprotokollet införd, utan endast till innehållet anmärkt.
Med anledning häraf och då den uppvisade handlingens beskrifvande i protokollet
på sådant sätt, att densamma blefve fullt individualiserad, borde
vara för ändamålet tillfyllest, men, å andra sidan, till stöd för dess fullständiga
införande i protokollet kunde åberopas förordningens ordalag, blef,

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 89.

på justitieombudsmannens framställning och i öfverensstämmelse med hvad
redan den äldre lagberedningen föreslagit, den ändring af ifrågavarande lagstadgande
vid riksdagen åren 1859 —1860 antagen, som sedermera blef lag
genom förordningen den 9 april 1861 och hvarigenom i hufvudsak samma
föreskrifter lemnades angående inteckningshandlings uppvisande och anmärkande
i inteckningsprotokollet, hvilka sedermera inkommo i förordningen
den 16 juni 1875.

Tillkomsten af stadgandena angående hvad som bör antecknas i den
rätts protokoll, der uppvisande af inteckningshandling för förnyelse vid annan
domstol eger rum, visar sålunda visserligen, att dermed afsetts, att inteekningshandlingen
icke behöfde i sin helhet i protokollet införas, men å
andra sidan borde dessa stadgan den lika litet som det förut begagnade uttrycket
»i inteckningsprotokollet införas» med nödvändighet tolkas strängt
efter bokstafven. Enligt hvad justitieombudsmannen inhemtat, förfores
emellertid vid en och annan domstol sålunda, att, då inteckningshandling
der uppvisades för ifrågavarande ändamål, anteckningarna i protokollet öfver
uppvisandet städse inskränktes till de förhållanden, som i 20 § af förordningen
den 16 juni 1875 uttryckligen nämndes och således endast angåfve
när och af hvilken rätt inteckningen vore beviljad, när och under hvilken
§ i protokollet det skedde och när inteckningen förnyades, om det skett.

Om deremot inteckningen undergått förändring i afseende på förmånsrätten,
gjordes derom ej anteckning, och följaktligen komme inteekningsdomstolens
protokoll öfver förnyelsen ej heller att innehålla något angående
en så vigtig förändring med inteckningen. Följden deraf måste blifva, att
gravationsbevis angående den intecknade fastigheten, utfärdadt med ledning
af de 10 sista årens inteckningsprotokoll, blefve origtigt i afseende å en
sådan intecknings förmånsrätt, så vida nemligen förändringen i afseende å
förmånsrätten inträffat mer än 10 år före bevisets utfärdande.

Då det måste vara af synnerlig vigt, att hvarje förhållande, som kunde
menligt inverka på fastighetskrediten, undanröjdes, ansåg justitieombudsmannen
ett stadgande vara behöfligt, som ålade domstol, der inteckningshandling
uppvisades för ifrågavarande ändamål, att i protokollet göra anteckning
angående möjligen vidtagna förändringar i fråga om inteckningen.

Det kunde invändas, att en anteckning i protokollet angående förändring
i afseende å förmånsrätten läge utom området för frågan om inteckningsförnyelsen,
men denna invändning torde sakna annan befogenhet än
den rent formella och borde derför icke tillmätas stor betydelse. Vigtigare
vore utan tvifvel den anmärkning, som äfven kunde göras, att jemväl vid

8 Riksdagens Skrifvelse N:o 89.

inteckningsförnyelse omedelbart vid inteckningsdomstolen, för hvilket fall
föreskrift saknades om hvad i protokollet borde antecknas, underlåtenhet att
anteckna förändringar i afseende å förmånsrätten kunde medföra samma olägenheter,
som då inteckningen uppvisades vid annan domstol. Men dels
torde i allmänhet i sådant fall inteckningsdomstolen af omsorg att gifva
sina inteckningsprotokoll all den fullständighet, som deras vigt kräfde, manas
att i protokollet intaga alla de omständigheter angående inteckningen, som
af handlingen utvisades, och dels förefunnes i detta fall ej samma fara för
ofullständiga anteckningar, som då en detaljerad föreskrift om hvad som
skulle antecknas kunde åberopas till stöd för uraktlåtenhet att anteckna
annat än det föreskrifna.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört finner Riksdagen ådagalägga
önskvärdheten deraf, att den af justitieombudsmannen föreslagna ändringen
vidtages, och Riksdagen har följaktligen för sin del beslutit att 20
§ i förordningen angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875
skall erhålla följande ändrade lydelse:

»Vill någon låta förnya inteckning, uppvise hos rätten i hufvudskrift
den handling, hvarå inteckningen är beviljad, och skrifve rätten inteckningsförnyelsen
derå. Stånde ock sökanden fritt att inför annan underrätt förete
inteckningshandlingen: den rätt läte, då sådant sker, i sitt inteckningsprotokoll
korteligen intagas hvad handlingen innehåller med dag och årtal då
den utgafs, af hvilken rätt inteckningen är beviljad, när och under hvilken
§ i protokollet det skedde, och när inteckningen förnyades, nedsattes eller
annorledes förändrades, om det skett; teckne ock bevis å handlingen, att
den varit företedd till vinnande af inteckningsförnyelse: sedan ingifve sökanden
protokollet deröfver .till den rätt, som inteckningen beviljat, inom
tid som i 19 § sägs; och vare detta så gildt, som om handlingen der blifva
företedd.»

Stockholm den 8 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.