Riksdagens Skrifvelse N:o 86

Riksdagsskrivelse 1893:86

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

5

N:o 86.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 maj 1893.
— — — — Andra Kammaren den 2 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, om undersökning och förslag,
åsyftande ett bättre ordnande af förhållandet mellan lappar
och jordegare i vissa trakter nedanför lappmarksgränsen.

(l:a Kammarens tillf, utskotta [n:o 1] utlåt. n:o 10.)
(2:a » d d [n:o 2] d n:o 13.)

Till Konungen.

Uti lagen angående de svenske lapparnes rätt till renbete i Sverige
den 4 juni 1886, § 1, stadgas, att lapparne äro berättigade att,
under iakttagande af de i nämnda lag meddelade föreskrifter, uppehålla
sig med sina renar icke allenast inom Norrbottens och Vesterbottens
läns lappmarker och å de för dem inom Jemtlands län afsätta
land, utan äfven å de trakter i öfrigt, hvilka de efter gammal sedvana
intill lagens utfärdande besökt, och att der betjena sig af land och
vatten till underhåll för sig och sina renar. På enskildes egor, belägna
utom Norrbottens och Vesterbottens läns lappmarker eller inom de delar
af dessa lappmarker, som vid redan förrättad eller framdeles skeende
afvittring förklarats tjenliga för odling, må dock lapparne utan
vederbörande jordegares eller brukares samtycke uppehålla sig en -

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

däst under oktober—april månader, der ej sådana egor vid afvittringen
bibehållits jemväl såsom renbetesland eller ovanliga väderleksförhållanden
utgöra hinder för flyttningen. Föreskrifter angående renmärken,
hvarigenom lapps renar skola kunna från annans åtskiljas, hafva lemnats
i en särskild, jemväl under den 4 juni 1886 utfärdad lag.

I en vid innevarande Riksdag väckt motion har föreslagits, att Riksdagen
måtte hos Eders Kongl. Maj:t anhålla om undersökning och utredning
rörande de missförhållanden, som skulle förefinnas mellan lapparne och
jordegarne i de trakter nedanför lappmarksgränsen, der lapparne ega
att uppehålla sig under vintermånaderna, samt om framläggande för
Riksdagen af förslag till de åtgöranden, som kunde erfordras till ett
bättre ordnande af förhållandet derstädes mellan jordegare, å ena, samt
lappar och renegare, å andra sidan.

_I motionen har hufvudsakligen anförts, att den skada, lapparnes
flyttningar åstadkommit före utfärdandet af lagen om de svenske lapparnes
rätt till renbete i Sverige den 4 juni 1886, varit jemförelsevis
ringa, och att högst sällan renar qvarlemnats vid återflyttningen från
nedre landet, men att detta förändrat sig efter lagens utfärdande, i ty
att den lagstadgade rätten för lapparne att för renbete uppehålla sig i
de trakter, som de efter gammal sedvana hade besökt, syntes i deras
uppfattning utsträcka sig ej blott till vintermånaderna, utan till hela
året, hvarför de under senaste åren vid återflyttningen till lappmarken
i nedre landet qvarlemnat ett icke ringa antal renar helt och hållet
utan vård, och då inga vanliga stängsel hindrade renkreaturen, så utöfvade
dessa stor skada dels å ängar, dels å rågåkrar och lindor, samt
uppväckte stort missnöje hos den bofasta befolkningen. Mot denna
ölversvämning af renar stode den bofasta befolkningen så godt som
rådlös, ty då renarne ej kunde såsom tama djur fångas och deras märken
undersökas, vore det så godt som omöjligt att bevisa, hvilken renegares
djur förorsakat skadan, och äfven om bevisning kunde åstadkommas,
skulle i de flesta fall de sakfälde, som ofta endast voro vårdare
af andras egendom, sakna tillgång till skadans ersättande.

Till följd af denna lapparnes stegrade försumlighet i vården om
sina renar hade en annan förut mer sällsynt lagöfverträdelse uppkommit,
i det att brotten mot 17 § i renbeteslagen ökats, i hvilken paragraf
bland annat stadgas straff för den, som olofligen fäller eller misshandlar
lapparnes renar eller fördrifver eller ofredar dem på tillåtna
uppehållsställen. Antalet af de renar, som olofligen dödades, vore icke
ringa. Ehuru lapparne i icke obetydlig grad lede af dessa missförhål -

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 86.

landeri, kunde dock ifrågasättas, om icke den skada, som den bofasta
befolkningen lede, och den demoralisation, hvilken möjligen genom otydliga
eller ofullständiga lagbestämmelser uppkomme, vore än svårare.
För afhjelpande af nämnda missförhållanden borde lapparne strängare
tillhållas att under våren, medan det lättast läte sig göra, medtaga renarne
från kustlandet till lappmarken, hvilket ändamål kunde vinnas
antingen derigenom, att nedre delen af landet t. ex. kommunvis delades
i vissa beteskretsar, inom hvilka lapparne gemensamt ålades ansvara
för den skada, hvilken under sommaren vållades af renar, som
qvarlemnats inom området, eller ock genom föreskrift derom, att alla
renar, hvilka under sommaren qvarlemnades i nedre landet, skulle under
vederbörlig kontroll för egarens räkning dödas.

Enligt hvad Riksdagen erfarit, har Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Jemtlands län till Eders Kongl. Maj:t inkommit med
förslag till lag angående de till nämnda län hörande lappars rätt till
renbete, och lärer Eders Kongl. Maj:t den 11 sistlidne februari anbefalt
dess bemälde befallningshafvande att, sedan inom de socknar af
länet, som af samma lagförslag hufvudsakligen beröras, såväl den bofasta
befolkningen som lappbefolkningen lemnats tillfälle att deröfver
sig yttra, till Eders Kongl. Maj:t inkomma med de vid sammanträdena
förda protokoll samt vederbörande kyrkoherdars och kronobetjenings
yttranden och dervid jemväl afgifva det underdåniga utlåtande, hvartill
förenämnda yttranden kunna föranleda. Förhållandet mellan lapparne
och de bofaste kommer således i vissa delar att, efter en omfattande
utredning, varda föremål för Eders Kongl. Maj:ts förnyade pröfning,
och det synes då önskligt, att denna pröfning samtidigt kommer att
omfatta alla de anledningar till missförhållanden och tvistigheter, som
förefinnas mellan lapparne och de bofaste. Utan att ingå i en närmare
granskning, vare sig af befogenheten utaf de anmärkningar, som, på
sätt ofvan förmäles, förekommit mot de den 4 juni 1886 utfärdade lagar
dels angående de svenska lapparnes rätt till renbete i Sverige och dels
angående renmärken, eller utaf ändamålsenligheten af de förslag, hvilka
framställe i syfte af missförhållandenas afhjelpande, får Riksdagen, som
anser de anförda anmärkningarna utgöra ett uttryck för ett inom vissa
delar af de nordligaste länen rådande missnöje med nuvarande förhållanden
mellan lapparne och de bofaste, fästa Eders Kongl. Maj:ts uppmärksamhet
å hvad, på sätt ofvan blifvit angifvet, i detta ärende hos
Riksdagen förekommit och anhålla, det Eders Kongl. Maj:ts täcktes låta
anställa undersökning om de missförhållanden, som förefinnas mellan
lappar och jordegare å de trakter nedanför lappmarksgränsen, der lap -

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 87.

parne ega att uppehålla sig under vintermånaderna, samt för Riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, som pröfvas erforderliga till undanrödjande
af nämnda missförhållanden.

Stockholm den 2 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

N:o 87.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 1 maj 1893.
— — — — Andra Kammaren den 2 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående ändring i §§ 13 och
17 af lagen om rikets mynt den 30 maj 1873.

(Sammansätta Banko- och Lagutskottets utlåtande n:o 3).

Till Konungen.

I en till Riksdagen aflåten proposition har Eders Kongl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att för sin del besluta, att §§ 13 och 17 i lagen om
rikets mynt den 30 maj 1873, sistnämnda paragraf sådan den lyder
enligt kongl. kungörelsen den 17 mars 1876, skola erhålla följande
förändrade lydelse: