Riksdagens Skrifvelse N:o 85

Riksdagsskrivelse 1902:85

Riksdagens Skrifvelse N:o 85..

1

N:o 85.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 10 maj 1902.
— — — — Andra Kammaren den 10 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående vissa förhållanden
vid Malmberget och Kiruna.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 1) utlåtande n:o 17.)
(Andra Kammarens tillfälliga utskotts (n:o 3) utlåtande n:o 18.)

Till Konungen.

Vid 1899 års riksdag beslöts att, för främjande af uppkomsten af en
sjelfständig bofast befolkning i de nordliga trakter, som beröras af den
blifvande jernvägsliuien Gellivare—riksgränsen, skulle dels vid Malmberget
i Grellivare socken, dels ock vid Luossavaara—Kiirunavaara i Juckasjärvi
socken från kronans marker afskiljas vissa områden att, fördelade i tomter,
under vissa vilkor med eganderätt upplåtas åt enskilde för bebyggande.

I två inom Riksdagen väckta motioner hafva nu framställningar gjorts
rörande förhållandena vid de sålunda afsedda nja samhällena: Malmberget
och Kiruna.

I den ena af dessa motioner, hvilken särskildt angår förhållandena vid
Kiruna, har anförts, att den omtanke om den blifvande stora arbetarebefolkningen
vid dervarande gruffält, som låg till grund för Riksdagens
berörda beslut, under nuvarande förhållanden svårligen syntes leda till sitt
mål. Bland orsaker, som härtill medverkade, borde särskildt framhållas,
Rih. till Riksd. Prof. 1002. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 16 Höft. (Ko 85). 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

att det vid upplåtandet af tomter bestämdes, att köpebref å tomterna
skulle utfärdas för tomtinuehafvarne först sedan byggnadsskyldigheten blifvit
behörigen fullgjord och köpeskillingen till fullo guldits samt att tomtegarne
ålades att bryta och underhålla en viss andel af den tomten angränsande
gata eller torg och, om dervid bankfyllnad eller skärning ifrågakomme,
verkställa sådan till 0,6 meters djup.

Motionären anför flera skäl, hvarför berörda bestämmelser borde ändras,
och .Riksdagen återkommer i det följande härtill.

Med erinran om 1899 års Riksdags beslut att köpeskillingarna för försålda
tomter skulle, efter afdrag af kostnaderna för regleringsplanernas uppgörande,
tills vidare och intill dess annorlunda kunde varda af Eders Kongl.
Maj:t bestämdt, användas till bestridande af sådana utgifter, som funnes
erforderliga för områdets behöriga ordnande, anmärker motionären, att
dessa medel ingalunda syntes vara tillräckliga för ändamålet och framställer
med anledning deraf vissa förslag.

Slutligen uttalar motionären den farhåga, att under nuvarande förhållanden
och derest ej de bostadsbehöfvande arbetarne och småfolket på ett
verksamt sätt stöddes i sträfvandet att skapa sig ett drägligt hemvist,
bvggnadsarbetet i Kiruna skulle öfvergå till rena spekulationsaffärer, dervid
arbetarne genom oskäligt höga hyror finge bidraga till spekulanternas
vinst, samt att antalet af verkliga arbetare, som derstädes kunde förvärfva
sig eget hem, komme att blifva mycket obetydligt; och föreslår motionären
derföre, att till främjande af uppkomsten af en tryggad och bofast arbetarebefolkning
å stadsplaneområdet vid Kiruna nödiga ändringar måtte vidtagas
i gällande stadga angående ordnandet och bebyggandet af nämnda
område samt att, efter företagen undersökning angående förutsättningarna
i öfrigt för vinnandet af detta mål, förslag måtte framläggas till de öfriga
åtgärder, som kunde finnas vara af behofvet påkallade.

I den andra af omförmälda motioner åberopas, hurusom åtskilliga
svårigheter mött att medla mellan å ena sidan vederbörande malmbolags
anspråk på utrymme för sina anläggningar vid Malmberget och Luossavaara—Kiiruunavaara
samt å andra sidan det allmännas intresse af att
åstadkomma sjelfständiga samhällen i närheten af arbetsplatserna. Det
hade derför varit af särskild! intresse att vid det af åtskilliga riksdagsmän
sommaren år 1900 gjorda besök å ifrågavarande platser söka erhålla kännedom
om huru förhållandena utvecklat sig. Vid detta besök hade från
arbetarnes sida framförts vissa önskemål, som enligt deras uppfattning ej
behörigen tillgodosetts.

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

3

I motionen redogöres derefter för arbetarn es klagomål i berörda hänseenden.
De afse väsentligen de i förstnämnda motion oraförmälda missförhållanden.
Dock beröras äfven åtskilliga andra angelägenheter. Af dervid
uttalade önskemål synas, enligt hvad en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
i Norrbottens län afbiten promemoria, som varit för
Riksdagen tillgänglig, utvisar, några numera vara tillfredsstälda och vissa
anmärkningar lära, jemväl att döma af samma promemoria, bero på missuppfattning.
Hvad särskilt Malmberget beträffar torde det klagomål ej
sakna fog, som går ut på att alltför höga köpeskillingar åsatts tomterna
derstädes. Dessa synas ock hafva rönt endast ringa efterfrågan.

Såsom nu förevarande motions syftemål angifves i densamma åstadkommandet
af undersökning dels af de förhållanden, öfver hvilka klagomål
anförts af arbetarebefolkningen inom nämnda samhällen samt erforderlig
rättelse genom ändring af meddelade föreskrifter eller på annat sätt, dels
ock huruvida ej denna angelägenhet borde gifva anledning till öfvervägande
af förändrade grunder för samhällenas ordnande i öfverensstämmelse
med en normalplan för nya stadssamhällens anläggning på allmän
mark, hvarigenom särskild! tomtvärdenas stegring genom spekulation kunde
för framtiden förekommas.

Med hänsyn till att den arbetande befolkningen under dess sträfvan
efter eu dräglig existens och eget hem i trakter, belägna såsom ifrågavarande
samhällen långt öfver polcirkeln, måste möta stora svårigheter af
mångahanda slag, de hårdaste naturförhållanden, stark kyla och långvarigt
vintermörker, i hög grad fördyrade lifsförnödenheter, orimligt i pris uppdrifna
byggnadsmaterial och dagsverkspriser, synes det ej vara mer än
billigt och för öfrigt ligga i statens välförstådda intresse att så mycket
som möjligt underlätta förvärfvet af egna hem derstädes.

Riksdagens afsigt med upplåtelsen af ifrågavarande områden vax i
första rummet att derå bereda plats för en sjelfständig och bofast arbetarebefolkning
och derigenom skänka stadga åt de oordnade förhållanden,
som gifvetvis måste göra sig gällande i dessa med en exempellös hastighet
uppväxande samhällen.

I likhet med motionärerna finner emellertid Riksdagen, att framför
allt den punkt i Riksdagens beslut, som föreskrifver, att köpebref å tomt
icke må utfärdas, förrän byggnadsskyldigheten behörigen fullgjorts och
köpeskillingen i sin helhet guldits, utgör ett betydande hinder särskild!
för den egentliga arbetarebefolkningen att förvärfva egna hem och är
egnad att oskäligt betunga densamma vid iordningsställandet af dessa

4

Riksdagens Skrifvelse N:o •85.

hem samt att med bestämmelser af dylik art Riksdagens afsigt sålunda
löper fara att förfelas. Arbetarebefolkningen saknar vanligen eget kapital.
De små besparingar, den möjligen kan göra, förslå helt naturligt icke i
hithörande fall att såväl inköpa tomt som äfven fullgöra byggnadsskyldigheten,
utan lånevägen måste derför anlitas. Denna är för arbetaren i
vanliga fall stängd, då han icke kan, förrän byggnadsskyldigheten fullgjorts
m. m., erhålla köpebref, vinna lagfart å tomten och lemna infeckningssäkerhet
för behöflig! byggnadslån, som nog icke från enskild! håll
torde lemnas den arbetande befolkningen utan dylik säkerhet. Frånsedt
den sålunda förefintliga svårigheten för arbetaren att anskaffa nödigt byggnadskapital
tillkommer derjemte den i många fall betungande skyldigheten
att bryta andel i gata, så mycket mer betungande, som stora kost*
nader ofta möta den enskilde redan vid schaktningen, gräfningen och planeringen
af en inköpt tomt, belägen såsom i Kiruna mestadels i stenbunden,
kuperad och med rullstenar betäckt mark.

Riksdagen förbiser icke de svårigheter, som äro förknippade med åstadkommandet
af lättnader i ofvannämnda hänseenden, men håller dock före,
att dylika lättnader skulle kunna, utan äfventyrandet af ändamålet med
ifrågavarande samhällen och deras sunda utveckling samt med tillbakahåilandet
af den osunda spekulationslustan, medgifvas efter pröfning af behofvet
i hvarje fall, hvilken pröfning ju lämpligen kunde öfverlemnas åt
Eders Kong! Maj:ts befallningshafvande.

Hvad angår den tomtegaren åliggande skyldighet att bryta gata, skulle
ju i de fall, der denna skyldighet visades vara särskild! betungande, antingen
bidrag kunna lemnas tomtegaren af tomtraedel til! fullgörande af
denna skyldighet eller också anstånd dermed honom beviljas. För att
emellertid åstadkomma ordnade samhällsförhållanden i Kiruna och Malmberget
samt eu sund och lifskraft^ utveckling af uessa samhällen och för
att göra den der bosatta befolkningens tillvaro någorlunda dräglig synas
jemväl andra och mera verksamma medel, än här ofvan föreslagits, erforderliga.
Ifrågavarande samhällen haf va grundats i ödemarken utan det fasta
underlag, som tillvaron af en omgifvande bofast befolkning alltid gifver
uppväxande samhällen, och hafva vuxit upp under exceptionella förhållanden,
hvilka icke medgifva dessa samhällen den lugna, besinningsfulla och
jemna utvecklingsperiod, hvarje organism behöfver. Under det andra samhällen
för sin nydaning och sitt ordnande till ett organiskt helt hafva
kraft många årtionden och ännu längre tid, svälla samhällena i fråga på
några få år ut till stora befolkningscentra med alla dervid uppstående

Riksdagens Skrifvelse N:o 85. 5

berättigade kraf och behof i kyrkligt, administrativt, kommunalt och judicielt
afseende. Samhällen sådana som Malmberget med omkring 7,000
invånare och Kiruna, hvithet för närvarande räknar 2- å 3,000 invånare,
men inom några år med säkerhet kan antagas hafva ett flerdubbelt invånareantal,
kunna ej längre umbära gudstjenstlokaler, skolhus, sjukhus,
domstolslokaler, häkte, brand- och polisstation, ett ordnadt brandväsen,
dränering, vattenledning, belysning, renhållning och i sammanhang härmed
hehöfliga kommunala, administrativa, kyrkliga och judiciella tjensteman
m. m.

Till de härför erforderliga utgifter kommer jemväl den andel af respektive
socknars betydande skuldbörda, som samhällena torde få ikläda
sig, för den händelse de bilda egna kommuner.

De till alla dessa olika ändamål erforderliga medel, hvilkas anskaffande
inom närmaste framtid torde vara ett oundgängligt vilkor för åvägabringande
af reda, fasthet och stadga bland den mängd derstädes vistande
lösa och oroliga element, komma med all sannolikhet att öfverstiga bärkraften
hos dessa samhällens invånare, Indika till hufvudsaklig del utgöras
af en obemedlad arbetarebefolkning; och medlens utkräfvande af denna
befolkning skulle säkerligen drifva densamma att söka sig hemvist å malmbolagen
tillhöriga områden eller annorstädes utom dessa samhällens hank
och stör, något som endast skulle bidraga att motverka statsmakternas
sträfvan att der uppe skaffa en bofast och hemegande befolkning.

Genom Eiksdagens vid särskilda tillfällen fattade beslut såväl om
inköp af bandelen Luleå—Gellivare som äfven i fråga om fortsättning af
denna bana till riksgränsen, har från statsmakternas sida möjliggjorts en
storartad grufverksamhet i Norrbotten och dermed äfven gifvits upphof åt
uppkomsten af dessa två ifrågavarande arbetaresamhällen. Derför torde
också dessa samhällen böra utgöra föremål för Riksdagens särskilda uppmärksamhet
och kraftiga medverkan till befordrande af deras sunda utveckling.
I detta afseende kan, såsom en af motionärerna äfvensom Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande i Norrbottens län framhållit, ifrågasättas,
huruvida icke staten med de medel, som af malmbolagen erhållits för försåld
mark och jemväl från dessa inflyter för åt dem utarrenderad jord,
lämpligen borde i en eller annan form understödja och underlätta genomförandet
af de samfundskraf af mångahanda slag, som, enligt hvad förut är nämndt,
ställas på dessa samhällen.

Ofvannämnda till staten influtna och inflytande medel härröra ju ytterst
från uppkomsten af grufbrytningen vid Malmberget och Luossavaara—
Bill. till Riksd. Rot. 1.002. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 10 Höft. 2

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 85.

Kiirunavaara och skulle, om de användes på nyss antydda sätt, under den
bästa formen komma det allmänna till godo.

Men då sålunda Riksdagen anser, att en verksam ekonomisk hjelp
bör från statens sida komma samhällena till godo, vill Riksdagen dervid
uttryckligt betona, att detta endast må ske i den mån man dermed kan i
främsta rummet tillgodose arbetarebefolkningens bästa, befrämja dess sträfvan
efter egna bostäder, motarbeta en osund spekulationslusta vid samhällenas
bebyggande samt verka för uppkomsten af billiga och sunda
arbetarebostäder.

I hvad mån och under hvilka former en dylik medverkan från statens
sida må anses böra ega rum bör, enligt Riksdagens åsigt, blifva beroende
på eu närmare undersökning af arten och beskaffenheten af de
allmänna behof, som kunna förefinnas i dessa samhällen, deras egen ekonomiska
bärkraft särskildt med hänsyn till Luossavaara och Kiirunavaara
malmfälts eventuella intagande inom området för Kirunasamhället och de
förutsättningar, '' hvarunder de af Riksdagen här förut framhållna statsintressen
bäst må kunna tillgodoses under dessa samhällens utveckling.
Likaså torde jemväl vid en blifvande undersökning böra tagas i noggrant
öfvervägande, huruvida och under hvilka vilkor lättnader uti förut angifna
afseenden må kunna beredas arbetarebefolkningen vid förvärfvet af egna
hem inom samhällena.

På grund af hvad nu anförts får Riksdagen anhålla, det Eders Kongl.
Maj: t täcktes låta utreda i hvad mån och under hvilka förutsättningar
åtgärder från statens sida må anses ytterligare böra vidtagas för att befrämja
uppkomsten af en bofast arbetarebefolkning i Kiruna och Malmberget
samt en sund och lifskraftig utveckling af dessa samhällen och derefter
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill denna utredning kan
gifva anledning.

Stockholm den 10 maj 1902.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm 1902. hinna Kling!. Hofboktryckeri.