Riksdagens Skrifvelse N:o 7

Riksdagsskrivelse 1892:7

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

N:o 7.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 27 februari 1892.
— — — — Andra Kammaren den 27 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af dels genom
framställning af justitieombudsmannen, dels genom motion
väckta förslag om ändrad lydelse af 102 och 140 §§
i konkurslagen den 18 september 1862.

(Lagutskottets utlåtande n:o 6).

Till Konungen.

Efter det i 101 § af konkurslagen föreskrifvits att, derest i en
konkurs framstäldt ackordsförslag vid sammanträde inför rättens ombudsman
antages af borgenärerna eller, till följd deraf, att jäf mot någon
af de röstberättigades fordringar gjorts, vid sammanträdet ej kan afgöras,
huru vida förslaget är att såsom antaget eller förkastadt anse,
förslaget skall, jemte det vid sammanträdet förda protokoll och den
upprättade förteckningen å de röstberättigade borgenärerna, sist inom
en vecka af ombudsmannen till rätten eller domaren inlemnas för att
af rätten pröfvas, stadgas i 102 §, sådant detta lagrum för närvarande
lyder:

»Då, på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordsförslag till rättens
pröfning inkommit, utsätte rätten eller domaren genast dag, då ärendet

Riksdagens Skrifvelse N:o T. 9

skall vid rätten förekomma och läte den dag kungöras, såsom i 89 §
föreskrifvet är.

Vill borgenär, på de i 104 § omförmälda grunder, fastställelse
af ackordet bestrida; göre det skriftligen hos rätten eller domaren sist
en vecka förr än ärendet skall vid rätten förekomma.»

140 § i konkurslagen har för närvarande följande lydelse:

»År gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde
hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten förordne
ock god man att hustrun biträda. Då rättegångsdag å landet ej inträffar
inom en månad före inställelsedagen; ege domaren god man
tills vidare förordna: anmäle dock förhållandet nästa rättegångsdag.))

Ändring i ofvan anförda två lagrum har vid innevarande Riksdag
föreslagits dels beträffande båda lagrummen af justitieombudsmannen
uti hans embetsberättelse, dels ock i fråga om 140 § af enskild motionär.
Till stöd för sin framställning om ändring af 102 § konkurslagen har
justitieombudsmannen anfört, hurusom ett af konkurslagens främsta
syftemål vore att åstadkomma en så skyndsam handläggning af konkursärenden
som möjligt. De i 102 § gifna bestämmelser afsåge äfven,
att ackordsförslag, som till rättens pröfning hänskjutits, måtte blifva
så snart ske kunde pröfvadt och ackordsfrågan slutligen afgjord. Men
såsom dessa bestämmelser blifvit affattade, innehölle de icke någon
ovilkorlig föreskrift derom, att domstol, när ackordsärende å derför
kungjord dag förekomme, äfven borde vid samma tillfälle så vidt möjligt
meddela hufvudsakligt beslut i ärendet. Sådant framginge ej heller
med tydlighet af öfriga bestämmelser i konkurslagen angående ackord.
Efter hvad justitieombudsmannen sport, plägade ock stundom så förfaras,
att, sedan ett till rättens pröfning hänskjutet ackordsförslag förekommit
å den för ärendet kungjorda rättegångsdag af ett lagtima ting,
domstolen icke vid samma tillfälle afkunnade hufvudsakligt beslut i
ärendet, utan i stället tillkännagåfve, att beslutet komme att meddelas
å viss dag af annat sammanträde under tinget eller å den dag, då tinget
skulle afslutas, hvilket ofta kunde medföra flera månaders uppskof med
ärendets afgörande. I ett särskildt fall hade klagomål hos justitieombudsmannen
anförts deröfver, att på sådant sätt fastställelse af ett
utaf borgenärerna antaget, till häradsrätts pröfning hänskjutet ackordsförslag
fördröjts mera än fem månader efter den dag, då ärendet enligt
utfärdad kungörelse hos rätten förekommit. Ärendet förekom nemligen
å en af rättegångsdagarne vid vintertingets början i februari, och tillsades
dervid, att yttrande skulle meddelas vid tingets slut, hvilket inträffade
den 31 juli.

Bill. till Riksd. Prof. 1892. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 1 Haft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

Tydligt vore, att allvarsamma förluster och olägenheter såväl för
gäldenärer som för borgenärer kunde uppstå, derest det slutliga åtgörande!
af ackordsfrågor, som bänskjutits till rättens pröfning, på sådant
sätt utan tvingande skäl längre tid uppehölles. Då rätten på förhand
finge kännedom såväl om sjelfva ackordsförslagets innehåll och borgenärernas
beslut som om de grunder, på hvilka borgenärer till äfventyrs
bestrede fastställelse, borde i allmänhet pröfningen af ackordsförslag
icke vara synnerligen besvärlig eller tidsödande. Rätten torde
derför vanligen kunna samma dag, då ackordsärendet hos rätten förekommit,
meddela hufvudsakligt beslut. Härifrån borde dock göras undantag
för det i 105 § konkurslagen omförmäla fall, att rätten först
måste döma öfver tvistiga fordringsanspråk i konkursen, innan afgöras
kan, huru vida ackordsförslaget må anses vara af borgenärerna antaget
eller icke, och något eller några af dessa fordringsanspråk äro, på sätt
i 75 § konkurslagen omförmäles, beroende på utredning inför rätten,
så att rätten antingen icke kan vid samma tillfälle deröfver döma eller
ock anser sig behöfva rådrum för domens afkunnande. Utom i sådant
fall borde det icke vara medgifvet för domstolen att uppskjuta meddelandet
af hufvudsakligt beslut i en till dess pröfning hänskjuten ackordsfråga
till annan dag än den, då ärendet vid rätten förekommit, eller, i
händelse domstolens tid skulle vara af andra måls och ärendens handläggning
å denna dag alltför strängt anlitad, senast nästa dag.

I fråga vidare om 140 § i konkurslagen har justitieombudsmannen
erinrat om den skiljaktighet, konkurslagen och boskilnadsförordningen
sinsemellan företedde derutinnan, att enligt konkurslagen god man nödvändigt
skulle förordnas för gäldenärens hustru, under det att boskilnadsförordningen
lemnade åt hustru att sjelf bestämma, om hon behöfver
biträde af någon god man. För denna olikhet funnes, så vidt justitieombudsmannen
kunde inse, icke någon verklig rättsgrund.

När boskilnadsansökning af hustru gjordes utan sammanhang med
konkurs, vore någon god man ännu icke förordnad för henne. Hon
kunde således dervid icke påräkna biträde af sådan, utan ansökningen
måste göras af henne på egen hand eller med den hjelp hon eljest
kunde bereda sig. Då hustru i detta fall icke hade biträde af god
man och det vidare vore öfverlemnadt åt henne att pröfva, om hon behöfde
sådant biträde för utförande af sin talan eller för att förvalta
egendom, som kunde tillfalla henne, torde det vara lämpligt att, äfven
när konkurs inträffat, frågan om förordnande af god man för henne
gjordes beroende af hennes önskan.

Under sina embetsresor hade justitieombudsmannen vid gransk -

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

ning af de hos underrätterna förda konkursförteckniugar iakttagit, att
i konkurser förordnanden vanligen utfärdas för någon person att vara
god man för gäldenärens hustru. Eu eller annan gång hade sådant
likväl icke skett. På justitieombudsmannens erinran, att bestämmelsen
i 140 § konkurslagen vore ovilkorlig, hade justitieombudsmannen då
fått till svar, att i en mängd konkurser med obetydliga eller inga tillgångar
åtgärden vore onödig, helst när det numera vore öfverlemnadt
åt hustru att i boskilnadsmål utom konkurs sjelf pröfva, om hon behöfde
god man eller icke. Vid samtal med underdomare, hvilka städse
vid konkurs förordnade god man för gäldenärens hustru, hade justitieombudsmannen
ock erfarit, att de väl gjort sådant på grund af konkurslagens
bud, men ansåge åtgärden ofta vara obehöflig.

Hvad justitieombudsmannen sålunda anfört, syntes honom ådagalägga
lämpligheten af sådan ändring i 140 § konkurslagen, att öfverensstämmelse
i berörda hänseende mellan konkurslagens och boskilnadsförordningens
föreskrifter åstadkommes.

Slutligen har i ofvan omnämnda, inom Riksdagen väckta framställning
rörande ändring af sist anförda lagrum erinrats, huru som genom konkurslagen
den 18 september 1862 den nyhet infördes, att vid handläggning
af konkurser å landet åtskilligt, som förut tillhört häradsrätten, lades
på domaren ensam. Denne hade sålunda fått befogenhet att utan biträde
af nämndemän hålla det förhör, hvarvid bouppteckningens rigtighet
skulle af gäldenären beedigas, och att dervid utfärda förordnanden
för dem, hvilka utsågos att såsom gode män förvalta gäldbundna boet,
äfvensom att nämna viss person till rättens ombudsman i konkursen.
Vid samma förhör skulle äfven, i den händelse gäldenären vore gift,
någon förordnas att såsom god man biträda gäldenärens hustru; men
af allt, som vid nämnda förhör kunde och borde förekomma, hade detta
ensamt blifvit undantaget från domarens befogenhet, och i 140 § föreskrefves,
att rätten skulle förordna god man att hustrun biträda, med
det undantag att, då rättegångsdag å landet ej inträffade inom en månad
före inställelsedagen, domaren egde att god man tills vidare förordna,
med skyldighet dock att anmäla förhållandet nästa rättegångsdag.

Underligt förefölle det i sanning, att, under det i alla de konkurser,
der rättstvister icke uppstode eller ackordsförslag ej skulle af
rätten pröfvas, domaren hade sig anförtrodd hela konkursens handläggning
i öfrig!, honom icke betroddes den enkla åtgärden att förordna
god man att gäldenärens hustru biträda, i händelse hon ville söka boskilnad.

Denna qvarlefva från ett i öfrigt öfvergifvet åskådningssätt måste

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

anses synnerligen oegentlig, och erfarenheten hade ådagalagt, att bostämmelsen
väl kunde åstadkomma besvär och oreda, men alls intet gagn.

Då nu justitieombudsmannen hemstält om den ändring i förevarande
lagrum, att god man skulle förordnas för gäldenärens hustru,
endast när hon sådant begärde, och en dylik begäran borde framställas
vid det så kallade första förhöret, hvilket å landet i de flesta fall icke
hölles af rätten, utan af domaren, torde det vara billigt, att denna enkla
sak Ange afgöras genast utan att hänskjutas till rätten.

Beträffande först justitieombudsmannens framställning i fråga om
102 § konkurslagen finner Riksdagen lika med justitieombudsmannen
och på de af honom anförda skäl önskligt, att en uppkommen ackordsfråga
snarast möjligt bringas till slut. Der ett ackordsförslag icke blifvit
i föreskrifven ordning bestrida torde i regel svårighet icke möta ätt
omedelbart efter ärendets föredragning eller åtminstone före de pågående
rättsförhandlingarnas afsilande företaga frågan till afgörande. År deremot
ackordet bestridt t. ex. på den grund, att anledning förefinnes, att
gäldenär hemligen gynnat någon borgenär vid ackordet eller att annat
svek dervid egt rum, kan rätten lätt nog blifva nödsakad att pröfva
ett mången gång inveckladt bevismaterial, och ehuru efter dettas förebringande
ärendet onekligen kan vara i det skick, att det kan företagas
till afgörande, synes likväl ärendets egen vigt bjuda, att man ej äfventyrar,
att ett hastigare afgörande deraf sker på bekostnad af pröfningens
omsorgsfullhet. Att sålunda, såsom justitieombudsmannen föreslagit,
i ämnet meddela en undantagslös föreskrift har icke synts Riksdagen
fullt lämpligt, då på sätt nyss blifvit antydt, omständigheter kunna
förefinnas, som göra ett omedelbart afgörande af ackordsfrågan omöjligt
eller åtminstone förenadt med stora svårigheter. Justitieombudsmannen
har visserligen sjelf föreslagit, att lagen borde tillåta längre
rådrum i det i konkurslagens 105 § omförmälda fall, att rätten vid
pröfning af ett ackordsförslag finner utgången af borgenärernas omröstning
öfver förslaget blifva olika, då de röster, som afgifvas för
tvistiga fordringar, inberäknas och då de icke beräknas, men det i sådant
afseende af justitieombudsmannen gjorda tillägg till det af honom
föreslagna nya momentet af 102 § har synts Riksdagen sakna egentlig
betydelse, då ju ackordsfrågan vid de i 105 § omförmälda förhållanden
svårligen kan sägas vara i det skick, som förslaget förutsätter.

Hvad härefter vidkommer justitieombudsmannens framställning
beträffande 140 § konkurslagen, torde, på sätt justitieombudsmannen
anfört, någon verklig rättsgrund icke finnas för den skiljaktighet i bestämmelserna
om godmanskap för hustru, som konkurslagen och bo -

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 7.

skilnadsförordningen för närvarande framte. Don inom Riksdagen väckta
framställningen i fråga om sistnämnda lagrum har slutligen synts Riksdagen
på ett lyckligt sätt supplera justitieombudsmannens ändringsförslag
och derjemte vara både ändamålsenlig och betryggande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, har Riksdagen för sill
del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af 102 och 140 §§ i konkurslagen den
18 september 1862.

Härigenom förordnas, att 102 och 140 §§ i konkurslagen den 18
september 1862 skola erhålla följande ändrade lydelse:

102 §.

Då, på sätt i nästföregående § sagdt är, ackordsförslag till rättens
pröfning inkommit, utsätte rätten eller domaren genast dag, då
ärendet skall vid rätten förekomma, och läte den dag kungöras, såsom
i 89 § föreskrifvet är.

Vill borgenär, på de i 104 § omförmälda grunder, fastställelse
af ackordet bestrida; göre det skriftligen hos rätten eller domaren sist
eu vecka förr än ärendet skall vid rätten förekomma.

Då ärendet är i det skick, att rätten kan ackord sförslaget till
afgörande företaga, skall rätten öfver detsamma genast eller sist nästa
dag meddela yttrande, der ej särskilda omständigheter oundgängligen
kräfva längre rådrum.

140 §.

Är gäldenär, hvars egendom till konkurs afträdes, gift; varde
hustrun kallad till det förhör, som i 39 § omförmäles. Rätten eller
domaren å landet, om förhöret hålles inför denne, förordne då, derest
hustrun det begär, god man att henne biträda.

Stockholm den 27 februari 1892.

Med undersåtlig vördnad.