Riksdagens skrifvelse N:o 74

Riksdagsskrivelse 1892:74

4

Riksdagens skrifvelse N:o 74.

N:o 74.

Uppläst och godkänd af Första Kammaren den 18 maj 1892.
— — — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändrad lagstiftning i fråga om skydd för hemdjur
mot skada af hundkreatur.

(Lagutskottets utlåtande n:o 12 och memorial n:o 50.)

Till Konungen.

I särskilda inom Riksdagen väckta framställningar har Riksdagens
uppmärksamhet fästats på otillräckligheten af det skydd, som gällande lagstiftning
erbjöde egare af hem djur mot skada af hundkreatur. Dessa
framställningar hafva närmast afsett fårkreaturen, såsom de der vore mest
utsatta för skada af ifrågavarande slag. Sålunda har anförts, hurusom,
särskildt med afseende å nämnda hemdjur, otillräckligheten af gällande
lagbestämmelser vore känbar inom de trakter af vårt land, der, såsom i
Norrland, fåren under sommarmånaderna vistades i skogarne eller eljest
aflägse från den befolkade bygden, och der således deras egare icke på
något verksamt sätt kunde öfvervaka och skydda sina djur. Der förhärjades
ofta fårhjordarne af hundar, utan att någon möjlighet funnes
för de förras egare att vinna ersättning för den lidna skadan, som understundom
kunde vara ganska känbar, ej blott på grund af de dödade eller
förderfvade djurens värde, utan ock i följd af den mera svårberäkneliga

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 74.

förlust, som tillskyndades egaren derigenom, att hjorden sprängdes och
förskingrades, de späda lammen skildes från mödrarna och djuren förvildades,
hvadan svårigheter, kostnader och besvär uppstode, när hjorden
på hösten skulle hemföras från sommarens betesmarker. Härtill komme
det upprörande djurplågeri, som vanligen vore förenadt med dessa i vildmarken
utkämpade strider, i det att jemväl på dessa valplatser plägade
qvarlemnas ej blott de döda, utan äfven sårade, hvilka senare ofta måste
do en långsam och qvalfull död. Redan ur sist antydda synpunkt måste
djurvännen finna det önskligt, att ett, så vidt möjligt vore, verksammare
skydd bereddes de ifrågavarande värnlösa djuren mot rofgiriga hundar, än
nu gällande lagstiftning förmådde.

Detta skydd vore, som sagdt, föga tillfredsställande. Visserligen
hette det i byggningabalken kap. 22 § 6, att »okynnes hund, som biter
folk eller fa, bör ej lös vara»; men då uraktlåtenhet att ställa sig denna
lag till efterrättelse ej vore förenad med annat äfventyr för hundens
egare, än att han möjligen finge gälda någon af hunden vållad skada,
så kunde denna bestämmelse icke anses som synnerligen effektiv. För
den, hvilkens fårkreatur blifvit dödade, sargade eller förskingrade, vore
det ock en klen tröst, att lagen tillerkände honom af egaren till den
eller de hundar, som förödt hans hjord, »halfva läkeslön och halfva skadan»;
ty utom det att half ersättning vore dålig ersättning, så måste det
naturligtvis härvidlag i de flesta fall vara mycket svårt, om ej omöjligt,
att åstadkomma den bevisning, hvarpå ersättningsanspråket borde grundas.

Det vore slutligen svårt att förstå, hvarför den ersättningsskyldige,
första gången hunden »biter eller sargar fä», endast skulle betala halfva
skadan, eller hvarför det skulle vara tillåtet för okynnes hund att tre
gånger föröfva sådan skada, hvarom fråga vore, innan han dömdes från
lifvet. Erfarenheten hade till fyllest visat, att hund, som en gång rifvit
får, vore och förblefve i detta afseende oförbätterlig, och det tycktes då
vara alldeles ändamålslöst att uppskjuta hundens dödande, till dess han
bevisligen tvenne gånger gjort sig skyldig till dylik skadegörelse. Den
skonsamhet i afseende å okynnes hund, som lagen sålunda visade, vore
i vår tid föga berättigad, då ju hunden i vårt land — frånsedt förhållandet
hos den nomadiserande lappbefolkningen — numera hufvudsakligen
vore att betrakta endast som ett lyxdjur.

Riksdagen, som erkänt det berättigade i dessa framställningar och
sålunda anser nu gällande föråldrade bestämmelser böra ersättas med andra,
hvilka bättre tillgodose anspråken på skydd mot skada af hundkreatur,

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 74.

finner hufvudvigten vid en blifvande lagstiftning i detta, ingalunda ovigtiga
ämne böra läggas derå, att i enlighet med eljest gällande allmänna
skadeståndsregler åt egare af hemdjur, som af annans huDdkreatur dödats
eller sårats, full ersättning beredes för den skada, som sålunda tillskyndats
honom. Derutöfver anser emellertid Riksdagen oundgängligt, att skyddsföreskrifter
i rent preventivt syfte meddelas, enär eljest med hänsyn till
den framhållna svårigheten att, der skada af ifrågavarande slag inträffat,
åvägabringa nöjaktig bevisning, den rätt till full ersättning, som man gifver
det dödade eller sårade hemdjurets egare, kan befaras blifva skäligen
betydelselös. Vid träffandet af dylika skyddsföreskrifter gäller det emellertid
att tillse, att dessa blifva så afvägda, att de, på samma gång de
kunna visa sig verksamma i åsyftad rigtning, icke mer än nödigt är inskränka
vederbörande hundegares rätt.

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen anhålla, att Eders
Kongl. Maj.t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
skärpta bestämmelser, åsyftande att verksamt förebygga skada å hem djur
af annans hundkreatur samt att, der sådan skada skett, egaren af det
skadade djuret må erhålla full ersättning för skadan.

Stockholm den 18 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.