Riksdagens Skrifvelse N:o 73

Riksdagsskrivelse 1892:73

Riksdagens Skrifvelse N:o 73

1

N:o 73.

Uppläst och godkänd i Första Kammaren den 18 maj 1892.
— — — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af 15 kap. 24 § strafflagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 20 och memorial n:o 49.)

Till Konungen.

Inom Riksdagen har enskild motionär fästat uppmärksamheten derpå,
att bland de flera oroande företeelser, som hotade att störande inverka
på samhällets lugn, de ofta förekommande strejkerna intoge ett framstående
rum. Det vore icke motionärens afsigt att klandra alla arbetsinställelser
eller att minska arbetarens frihet, men hvad motionären skarpt
klandrade vore de kränkningar af det enskilda aftalets frihet, som vid
dylika arbetsinställelser alltför ofta egde rum, i det att arbetare, som
ville fortsätta sitt arbete, med hot eller våld hindrades derifrån och tvingades
att sluta sig till de strejkande. Men vore det arbetarens rätt och
öfverensstämmande med svensk frihet och nutidens uppfattning deraf att
gent emot arbetsgifvare, och vid antagande af arbete, handla som enskild
och fri person, då borde han äfven ega samma rätt gent emot ointresserade
eller kamrater samt blifva i denna rätt skyddad af lagarne och staten.
Så vore dock icke förhållandet i verkligheten.

Bih. till Riksd, Prof. 1892. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 17 Höft. (Näs 73—78)

1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 73.

I strafflagens 15 kap. 22 § stadgades nu ansvar för förbrytelser
af ifrågavarande art, men i 24 § af samma kapitel förklarades, att sådant
brott icke finge åtalas af allmän åklagare annorledes än efter angifvelse
af målsegande. Sistnämnda föreskrifter hade efter motionärens uppfattning
haft till följd, att anstiftare och ledare af arbetsinställelser merendels
gått fria från bestraffning, enär det kunde förutsättas, att ett flertal,
af fruktan för hämnd, icke vågade till åtal anmäla dylika personer. Toge
man likväl i betraktande, att mångas fattigdom, försakelser och lidanden
uppkommit genom strejker, och att detta förhållande icke grundats på
eller förorsakats af alla i arbetsinställelser deltagandes frivilliga åtgöranden,
samt att strejkerna, vid tiden för strafflagens antagande, voro, om
icke obekanta, likväl mindre allmänna än nu, så torde det, när man såge
saken från arbetarens synpunkter, kunna sättas i fråga, om det ej vore
nödigt att antaga en ny bestämmelse, hvarigenom det mera tydligt stadgades
ansvar för den eller dem, som medelst list, lock, hot eller tvång,
i afsigt att åstadkomma skada, förmådde annan att inställa sitt arbete
och afstå sin arbetsförtjenst eller hindrade honom från att fortsätta ett
lofligt arbete.

Det vore nu enligt motionärens förmenande statens pligt att betrakta
de s. k. strejkledarne såsom brottslingar mot annans frihet och
genom deras bestraffande söka minska omfattningen af de för arbetaren
både demoraliserande och ruinerande arbetsinställelserna samt i främsta
rummet bereda verksamt skydd mot de öfverklagade öfvergreppen.

Riksdagen, som lika med motionären finner arbetarnes eget väl
kräfva, att mot de upprörande kränkningar af det enskilda aftalets frihet,
som erfarenheten från senare tiders arbetsinställelser i vårt land mera än
en gång haft att framvisa, beredes ett verksammare skydd, än gällande
lagstiftning förmår lemna, är för sin del öfvertygad, att syftemålet med
motionen säkrast och bäst kan vinnas, om, på sätt motionären ock föreslagit,
ifrågavarande art af rättskränkning ställes under allmänt åtal. Jemväl
Riksdagen håller nemligen före, att fruktan för hämnd eller andra
under trycket af ett olidligt tvång framkallade hänsyn i allmänhet förhindra
en angifvelse, som eljest icke uteblifvit, och att sålunda, derest
förbrytelser af ifrågavarande art ställas under allmänt åtal, desamma säkerligen
kunna antagas oftare än nu sker komma att erhålla välförtjent
näpst.

Riksdagens Skrifvelse N:o 73.

3

På grund häraf får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t
ville taga i öfvervägande, huruvida icke allmän åklagare må berättigas
att å tjenstens vägnar tala å sådana under 15 kap. 22 § strafflagen hänförliga
förbrytelser, som afse att genom våld eller hot hindra annan från
fortsättande af lofligt arbete, som han sig åtagit, samt derefter för Riksdagen
framlägga förslag till lagbestämmelse i ämnet.

Stockholm den 18 maj 1892.

Med undersåtlig vördnad.

ii

ImP