Riksdagens Skrifvelse N:o 72

Riksdagsskrivelse 1895:72

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

.1? 0 Yi

N:o 72.

järn ri KO''! ,.V :U. J

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 13 maj 1895.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —-

''Vv ''V, . '' ..«* :i iVu-: >• , ''.Vi ■ \ \;-T,''\S ''fr .

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med anhållan om uppsägning
af förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890
samt om inledande af underhandlingar med norska regeringen
angående liga bestämmelser i ämnet.

(Bevillningsutskottets betänkande n:o 15 och memorial n:o 26.)

. i i :ij '' 4 « * '' - .'' , i ■ ■ i .

Till Konungen.

I särskilda framställningar hafva inom Riksdagen förslag väckts om
vidtagande af åtgärder i anledning af de betydande olägenheter i afseende
å Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden, öfver
hvilka från svensk sida klagan under senare tider försports, och hvilka redan
sistlidet år föranledde Riksdagen att i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t
anhålla om erforderlig utredning i ämnet.

Vid behandlingen af dessa framställningar har jemväl till Riksdagens
öfvervägande förelegat det numera i tryck tillgängliga resultatet af den utredning,
hvarom Eders Kongl. Maj:t till följd af 1894 års Riksdags nyssberörda
skrifvelse föranstaltat, nemligen kommerskollegii och generaltullstyrelsens
gemensamma underdåniga utlåtande af den 28 december 1894 angående
Sveriges och Norges ömsesidiga handels- och sjöfartsförhållanden

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 72,

samt ländtbruksstyrelsens underdåniga utlåtande af den 21 samma månad
och år angående vissa delar af nämnda ämne.

Den sålunda föreliggande utredningen bestyrker visserligen det af
ingen betviflade förhållande, att mellanrikslagen medfört fördelar för Sverige
likaväl som för Norge; men Riksdagen har af samma utredning tillika
vunnit bekräftelse å rigtigheten af den inom vårt land numera allmänt
gängse uppfattningen, att Sveriges fördelar af gällande mellanrikslag icke
uppväga de olägenheter för vårt näringslif, som berörda lagstiftning medför,
och den uppoffring af inkomst, som svenska statsverket genom densamma
vidkännes. Äfven kommerskollegium och generaltullstyrelsen hafva,
oaktadt de funnit de mot mellanrikslagen anförda klagomålen, såvidt de
blifvit på faktiska förhållanden grundade, i allmänhet, särskildt hvad beträffar
den egentliga fabriksindustrien, ega mindre både omfattning och
innebörd, än embetsverken, med afseende å den allmänna meningen rörande
mellanrikslagen, väntat, likväl uttalat det omdöme, att de i ämnet nu gällande
bestämmelser i vissa afseenden äro mindre tillfredsställande och
tarfva ändring. Härmed är å ena sidan uttryckt, att en mellanrikslag fortfarande
bör finnas, och å andra sidan erkändt, att den nuvarande lagstiftningen
i ämnet icke är tillfredsställande. I begge dessa hänseenden instämmer
Riksdagen i det anförda omdömet.

Enligt Riksdagens åsigt måste det, från hvarje synpunkt sedt, befinnas
öfverensstämma med de förenade rikenas ömsesidiga fördel att ordna sina
inbördes handels- och sjöfartsförhållanden på grundval af en i möjligaste
män ömsesidigt gynnad behandling'', så att afsättningen af hvardera landets
produkter och industrialster bland de båda folken underlättas och befordras.
Den omständighet, att Sverige dervid erbjuder en större utvidgning af det
inhemska afsättningsområdet än Norge, måste visserligen under alla förhållanden
bereda Norge en större fördel af mellanrikslagstiftningen än
Sverige, hvilken fördel i beaktansvärd grad ökas derigenom, att Sverige till
följd af sina högre tullsatser har att upplåta en bättre skyddad marknad
än Norge, på samma gong de högre tullarne i Sverige å råämnen och halffabrikat
bidraga till att minska den svenska konkurrensen å den norska
marknaden. Detta oaktadt kan det icke betviflas, att en på rigtiga grunder
ordnad mellanrikslagstiftning länder äfven Sverige till gagn genom ökade
afsättningstillfällen för dess näringar. Men för att kunna verka till ömsesidig
föi-del för båda länderna måste mellanrikslagstiftningen, som nyss antydts,
hvila på rigtiga grunder. I sådant afseende gäller, att. mellanrikslagen icke
får motverka de bestämmelser, som hvardera landet för sin del kan hafva

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

funnit nödigt att antaga till skydd mot konkurrensen från utlandet, samt
att lagen måste ordna rikenas inbördes förhållanden i möjligaste mån på
likställighetens grund, så att icke det ena landet otillbörligt gynnas på det
andras bekostnad.

Att dessa fordringar å en tillfredsställande mellanrikslagstiftning emellertid
icke äro tillräckligt tillgodosedda genom nu gällande bestämmelser,
har den föreliggande utredningen till fullo bekräftat. Orsakerna till detta
missförhållande få visserligen till eu del sökas i en oegentlig tillämpning
af bestämmelser i lagen. Riksdagen behöfver såsom exempel härpå endast
erinra om det kända förhållande, att, ehuru, såsom ock betonats af samtliga
de svenska myndigheter, som i frågan sig yttrat, mellanrikslagen icke
tillstädja!* andra begränsningar i den fria kreaturstillförseln från det ena
riket till det andra än sådana, som hafva till ändamål att skydda mot kreaturssmitta,
man i Norge ansett sig oförhindrad att under åratal upprätthålla
ett förbud mot kreatursinförsel från Sverige, för hvilket man sedan
lång tid tillbaka från norsk sida icke kan förebära annat skäl än angelägenheten
att bevara rättigheten att till England försända lefvande kreatur.
Att verkningarna af denna från norsk sida gjorda förtolkning af lagen ansenligt
skadat svenska intressen både direkt och indirekt är alltför väl
kändt, och förhållandet har i landtbruksstyrelsens underdåniga utlåtande
erhållit ytteriigare utledning. Förklarligt torde vara, att man från svensk
sida anser mellanrikslagen allt annat än tillfredsställande, så länge densamma
icke förtydligats så, att möjlighet ej längre står det ena landet öppen
att genom ett dylikt förfaringssätt förskaffa sig- otillbörlig fördel på det
andras bekostnad.

De olägenheter i afseende å handelsgemenskapen med Norge, öfver
hvilka klagan försports här i landet, hafva emellertid, i den mån de äro
föranledda af verkliga missförhållanden, i allmänhet sin grund deri, att
man vid aflättandet af melianrikslagens bestämmelser icke tagit eller kunnat
taga erforderlig hänsyn till den numera bestående olikheten i de båda ländernas
tullpolitik gent emot utlandet.

Mellanrikslagstiftningen qvarstå!* ännu i hufvudsakliga delar på den
ståndpunkt, som genom 1874 års lag intogs. Den ledande principen i
nämnda lag var ömsesidig tullfrihet för inhemska och full tull för utländska
varor, hvarvid begreppet inhemska varor omfattade icke allenast svenska
och norska naturalster och tillverkningar deraf, utan tillika alla varor, som
i Sverige eller Norge undergått något slag af industriel bearbetning eller
förädling.

5

, Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

Förutsättning för att mellanrikslagstiftningen skulle kunna tillfredsställande
ordnas på grundval af en så vidt utsträckt gynnad behandling
var, att båda de förenade rikena fullföljde samma handelspolitik med låga
och sjunkande tullar som den, hvilken de under närmaste tiden förut omfattat,
samt att de dervid sökte att åvägabringa allt större likhet i sina respektive
tulltariffer. Då emellertid denna förutsättning icke inträffat, utan
tvärtom de begge ländernas tulltariffer allt mera aflägsnats ifrån hvarandra,
sedan Sverige genom förhöjda tullsatser sökt skydda så väl sin jordbruksnäring
som sin industri, hafva de grundsatser, som vunnit tillämpning i
1874 års lag, visat sig i allt högre grad lända vårt land till förfång och
förty icke kunna utan väsentlig modifikation fortfarande upprätthållas.

Grundsatsen, att i det ena riket alstrade naturaprodukter och tillverkningar
deraf skola åtnjuta tullfrihet vid införsel till det andra riket, är visserligen
af beskaffenhet att i regeln allt fortfarande böra vinna tillämpning,
men ett undantag från denna regel måste dock göras i fråga om spanmål,
omalen och malen, samt bröd och andra tillverkningar af spanmål. I afseende
å nödvändigheten att träffa anstalter för att dessa varuslag icke
vidare må under några omständigheter få tullfritt införas från Norge, utom
då fråga är om sådana mindre, icke i handelsafsigt införda qvantiteter, som
i 4 § mellanriksiagen afsetts, lärer Riksdagen endast behöfva hänvisa till
den utredning, landtbruksstyrelsen lemna! i detta ämne, samt kommerskollegii
och generaltullstyrelsens utan meningsskiljaktighet atgifna yttrande
i frågan. Kunde eu sådan åtgärd anses erforderlig redan på grund af de
förhållanden, som egde rum före den innevarande år vidtagna förhöjning
i tullen å nämnda artiklar, måste naturligtvis behofvct deraf nu göra sig
vida mera känbart. Också torde man med visshet kunna förutse, att så
vida ändring af lagen i angifna syfte icke i den allra närmaste framtiden
vidtages, det med nyssberörda tulIförböjning afsedda skydd för jordbruksnäringen
kommer att högst väsentligt försvagas, synneHigast i provinserna
vid gränsen mot Norge. Svenska statskassans förlust på en ohämmad
spanmålsimport från Norge bör för visso icke heller lemnas ur sigte. Det
kan förtjena erinras, att vid de underhandlingar, som föregingo antagandet
af 1874 års mellanrikslag, man af statsfinansiella hänsyn från norsk sida
bestämdt fasthöll vid den fordran, att svensk spannmål, som sjövägen infördes
till Norge, skulle draga half tull.

Kunna grundsatserna i 1874 års lag, för så vidt de röra jordbrukets
produkter, numero icke gerna oförändrade godkännas från svensk sida, är
detta i ännu högre grad förhållandet med afseende å industriens alster.

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

Redan innan den svenska tulltaxan med år 1888 börjat förändras i skyddsvänlig
Vigtiiing, hade man ju med afseende å varor af s. k. blandad! ursprung
funnit nödigt att inskränka begreppet inhemsk tillverkning, enär den vidsträckta
omfattning af detta begrepp, lagen medgaf, föranledde en med densamma
ej afsedd vinst på olikheten i de begge ländernas tullar å råämnen
och halffabrikat. Gifvet var emellertid, att efter den reform af vår tullagstiftning,
som vid 1888 års riksdag påbörjades, ytterligare ändringar i mellanrikslagén
erfordrades för att med hänsyn till omsättningen på den svenska
marknaden likställa produktionsvillkoren för svenska och norska industriidkare
i fråga om tillverkningar, för hvilka sådana råämnen eller halffabrikat
erfordrades, som drabbats af de nya eller förhöjda tullarne. Eu
del sådana ändringar blefvo visserligen år 1890 vidtagna, men dessa kunde
dock, naturligt nog, icke göra tillfyllest, sedan Riksdagen, efter det våra med
vissa främmande magter ingångna tarifftraktater utgått, år 1892 fullständigt
genomfört den år 1888 och 1889 påbörjade revisionen af industritullarne.
Oafsedt de olägenheter i andra afseenden, som nu gällande mellanrikslag
föranleder, har densamma efter nyssberörda tullreform lemnat Norge nya
tillfällen till vinst på skilnaden mellan de begge ländernas tullar å råämnen
och halffabrikat; och påtagligt är, att, derest sådant icke genom ändrade
bestämmelser förebvgges, Norge allt mera skall komma att tillgodogöra
sig dessa tillfällen, i den mån industrien utvecklas, likasom äfven att de
nuvarande mellanrikslagsbestämmelserna, bibehållna oförändrade, skulle
kunna på många områden just framkalla en sådan utveckling. Detta bestyrkes
äfven af erfarenheten, enligt hvad den af embetsverken åvägabragta
utredningen gifver vid handen. Särdeles belysande i detta hänseende är
förhållandet med artiklarne jäst och margarin, hvilka, oaktadt de invändningar,
som de svenska tillverkarne sökt göra gällande gent emot en sådan
tolkning af gällande bestämmelser, i hvarje fall, då de varit i Norge tillverkade,
fått åtnjuta tullfrihet här i landet.

Skilnaden mellan de begge rikenas tullsatser för de vid jästtillverkningen
erforderliga råämnen, spanmål och potatismjöl, har äfven före den
senaste tullförhöjningen för spanmål varit ganska betydlig. Äfven om man
lemriar å sido potatismjölet och endast beaktar spanmålen, har — enligt
den utredning, landtbruksstyrelsen i sitt ofvannämnda underdåniga utlåtande
lemnat i detta ämne — endast genom tullskilnaden för sistnämnda råämne
under senare tid hvarje kilogram ren brännerijäst kunnat tillverkas för 8,o
öre och luftjäst för 4,3 öre billigare pris i Norge än hos oss. Eu sådan
skilnad i produktionsvilkor i fråga om eu vara, som betingar ett pris af

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

ungefär 45 öre pr kg., måsté naturligtvis ställa den svenska jästtillverkningen
synnerligen ogynsamt i konkurrensen med den norska; och verkningarna
deraf hafva äfven visat sig i minskad export från Sverige till Norge
och ökad import från sistnämnda land till Sverige. Huru mycket ogvnsammare
förhållandena numera gestalta sig för de svenska jästfabrikerna,
sedan spanmålstullen sfi väsentligt höjts vid innevarande riksdag, inses
lätteligen.

Vidkommande åter margarin, har i den föreliggande utredningen visats,
hurusom tullen å de flesta derför erforderliga råämnen i Norge är betydligt
lägre än i Sverige. Det bör vid sådant förhållande icke väcka förvåning,
att från de svenska margarinfabrikerna så lifliga klagomål försports öfver
konkurrensen från de norska fabrikerna, hvilkas gynnade ställning på den
svenska marknaden ingalunda minskas genom den oegentlighet, att, under
det de svenska fabrikerna måste underkasta sig särskilda utgifter för stadgad
kontroll å tillverkningen, de norska äro från hvarje sådan utgift befriade.

Äfven inom flera grenar af jernindustrien intager Norge, tack vare mellanrikslagens
bestämmelser, en liknande gynnad ställning å den svenska
marknaden. I främsta rummet är detta förhållandet med tillverkningen af
spik, hvilken varas införsel från Norge gynnas på dubbelt sätt, dels genom
tullfrihet för all norsk spik, tillverkad af i Norge fallet skrot, oafsedt huruvida
skrotet erhållits af inhemska eller utländska jernpjeser, dels ock derigenom,
att, då sjelfva skrotet hit till riket införes, detta icke åtnjuter tullfrihet,
med mindre än att det kan styrkas vara fallet efter svenskt eller norskt
fabrikat. Också skall, enligt uppgift, den svenska spiktillverkningen hafva
under de senare åren nedgått med ungefär 40 procent; och af den å sid. 30
i kommerskollegii och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande intagna
tabellariska öfversigt af införseln från och utförseln till Norge af åtskilliga
jernfabrikat inhemtas, hvad spik beträffar, att införseln under de senaste
åren varit ungefär 4 å 5 gånger större än utförseln.

Sistberörda förhållande synes gifva vid handen, att under nuvarande
omständigheter gällande mellanrikslag ej ens är tillfredsställande för de
svenska industrier, hvilkas intressen 1890 års revision af nämnda lag afsag
att tillgodose. Icke minst torde detta gälla i fråga om sådana varor, som
framställas genom sammansättning af färdiga delar af dels inhemsk och
dels utländsk tillverkning. Visserligen innehåller mellanrikslagen det stadgande,
att sammansättning icke naturaliserar varan, hvaraf följer, att, då
samtliga de i varan ingående delar äro i utlandet tillverkade, varan i sin

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

helhet skull anses såsom utländsk tillverkning; men för bedömandet åt'' de
fall, då vissa af delande äro af utländsk, ändra af inhemsk tillverkning, lemnar
lagen egentligen icke någon ledning. I praxis har ju frågan afgjorts
så, att, då varan »hufvudsakligen» varit af inhemsk tillverkning, tullfrihet
medgifvits. Men oafsedt att uttryckligt stadgande i ämnet saknas, torde
det mången gång möta afsevörd svårighet att bestämma, hvilken del af tillverkningen
som är den hufvudsakliga. Ett belysande exempel härå erbjuder,
enligt den redogörelse, som förekommer å sid. 24 och 25 i kommerskollegii
och generaltullstyrelsens underdåniga utlåtande, lampfabrikationen; och såsom
ett exempel på, till hvilka betänkliga följder bristen på noggranna bestämmelser
i ämnet kan leda, har Riksdagen inhemtat, att man vid leverans
från Norge hit till riket af ett maskineri, påyrkat tullfrihet för maskineriet,
enligt uppgift, tillhörande men särskildt för sig inkommande plåtar
och jernbalkar, hvilka, tillverkade i utlandet, i Norge undergått så obetydlig
bearbetning, att t. ex. balkarne endast afklippts till lämpliga längder och
sedermera försetts med hål, ja, att anspråk på tullfrihet framställs äfven
för sådana artiklar som blyhvitt, linolja, tågvirke och smergelduk endast
på den grund, att de voro ämnade att användas vid uppsättning här i landet
af berörda maskineri. Tilläggas bör, att yrkandet beträffande plåtarnc
och balkarne lärer hafva vunnit understöd af Norges högsta tullmyndighet.
I Norge synes dock, att döma af de i embetsverkens utlåtande anförda
uppgifter om de norska myndigheternas tullbehandling af paraplyer, sammansatta
af dels utländska, dels inhemska materialier, eu vida strängare
uppfattning hafva gjort sig gällande i afseende å införseln från Sverige.

I sammanhang med hvad ofvan anförts om lagens tolkning förtjenar
att erinras, hurusom mellanrikslagen saknar bestämmelser för reglerande
af de fall, då de bägge rikenas högsta tullmyndigheter icke kunna enas i
afseende å lagens tillämpning. Denna uti embetsverkens underdåniga utlåtande
af generaltullstyrelsen särskildt påpekade brist i lagen har, enligt
hvad Riksdagen försport, vid flera tillfällen gjort sig känbart gällande; och
befaras kan, att detta framdeles kommer att blifva förhållandet ännu mera,
i den mån nya tillverkningar uppstå och påkalla lagens tillämpning.

Många och välgrundade anledningar till klagomål från svensk sida
har ock tillämpningen af de upprepade gånger och senast år 1890 ändrade
bestämmelserna i lagens 4 § rörande gränstrafiken lemnat, i tv att medgifvande!
af tullfrihet enligt ifrågavarande § visat sig kunna, trots lagens uttryckliga
förbud, i stor utsträckning tillgodogöras för införsel i handelsafsigt.
Sådana missbruk, befordrade genom den i hög grad utvecklade landthan -

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

deln vid gränsen, måste naturligtvis komma att ökas i samma mån, som
de svenska tullsatserna höjas utöfver de norska och införseln följaktligen
lemnar tillfälle till vinst på tulldifferensen. Också har, efter den i början af
innevarande år vidtagna tullförhöjning för malen och omalen spanmål, den
tullfria importen af mjöl från Norge jemlikt ifrågavarande 4 § i anmärkningsvärd
grad tilltagit. Enligt införskaffade uppgifter från gränsbevakningen
öfverfördes sålunda tullfritt jemlikt ifrågavarande paragraf ensamt
på gränsen till Elfsborgs, Vermlands och Kopparbergs län under månaderna
januari—mars innevarande år 677,866 kilogram malen spanmål, under
det att motsvarande import för samma månader år 1894 icke uppgick
till mera än 181,888 kilogram. Uppenbart är, att det kringgående af lagen,
som sålunda eger rum, måste, oafsedt dess demoraliserande inverkan på
gränsbefolkningen, ganska menligt återverka på vissa grenar af svenskt
näringslif, särskild! på jordbruksnäringen i gränstrakterna, och jemväl medföra
afsevärd förlust för svenska statskassan.

Flera andra bestämmelser i gällande mellanrikslag hafva jemväl visat
sig sakna tillräcklig effektivitet. Särskilt har man i detta hänseende försport
klagan öfver bestämmelserna angående produktionsbevisen. De upplysningar,
som framkommit om omöjligheten att noggrant kontrollera bevisens
tillförlitlighet och på ett verksamt sätt beifra deri meddelade origtiga
uppgifter, samt den omständighet, att lagens bestämmelser visat sig medgifva
en mot dess anda uppenbarligen stridande attestering af utländska
varor såsom norska tillverkningar, ådagalägga ock oförtydbart befogenheten
af denna klagan.

Af hvad nu anförts framgår, att Riksdagen anser den förebragta utredningen
i ämnet gifva vid handen, att de bestämmelser, hvilka för närvarade
ordna de förenade rikenas inbördes handels- och sjöfartsförhållanden, på
samma gång de äro vissa af vårt lands näringar till fördel, lända mera
betydande och vigtigare sådana likasom ock det svenska statsverket till
skada. I berörda hänseende tilldrager sig för närvarande, förutom flera
här ofvan angifna industrier, jordbruksnäringen uppmärksamhet, då det
med de nyligen åsätta högre spanmålstullarne för denna näring afsedda
skydd betänkligt hotas genom bestämmelserna i gällande mellanrikslag.
Men, såsom ock af kommerskollegii chef i hans vid embetsverkens underdåniga
utlåtande fogade reservation betonats, är det otvifvelaktigt, att den
skada och förlust, som of nämnda lag förorsakas det svenska naringslifvet
i allmänhet och den svenska statskassan, skola i framtiden blifva ännu
större, allt efter som verkningarne af de i Sverige år 1892 höjda industriBih.
till Riksd. Prof. 189~>. 10 Smal. 1 Afl. 1 Band. IT Höft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

tullarne hinna att till fullo framträda. Vid sådant förhållande kan enligt
Riksdagens åsigt knappast någon allmän angelägenhet för närvarande anses
i högre grad påkalla en skyndsam lösning än frågan om ett ändamålsenligare
och rättvisare ordnande af de förenade rikenas inbördes handelsförhållanden;
och då Riksdagen håller före, att denna fråga bör kunna lösas
genom eu mellanrikslagstiftning, byggd på rättvisare och billigare grunder
än den nuvarande, synes det Riksdagen högst angeläget, att erforderliga
åtgärder för åvägabringande, af eu sådan lagstiftning oförtöfvadt vidtagas.
Att nu bestämdt angifva alla de förändrade bestämmelser i gällande mellanrikslag,
som må anses påkallade, skulle tydligen vara en ganska vansklig
uppgift. Sfi mycket torde dock framgå af hvad här ofvan anförts, att,
enligt Riksdagens åsigt, antalet af de naturalster och tillverkningar, som
enligt 3 § skola oafsedt sitt ursprung draga hel tull, bör ökas med åtminstone
artiklarne spanmål, omalen och malen, bröd och andra tillverkningar
af spanmål, jäst, margarin och spik; att väsentligt förändrade bestämmelser
erfordras rörande varor af s. k. blandadt ursprung, vid hvilka bestämmelser
vederbörlig hänsyn bör tagas till skilnaden i tullar ä råämnen och halffabrikat
enligt de respektive ländernas tulltåriffer; att angående de s. k.
produktionsbevisen väsentligen skärpta föreskrifter äro af nöden, för att
dessa bevis må kunna uppfylla sitt ändamål; att möjligheten af ett sådant
åsidosättande af Sveriges rätt, som det norska förbudet mot kreatursimport
från Sverige länge inneburit, måste för framtiden förebyggas genom förtydligande
stadganden i ämnet; att bestämmelser erfordras för reglerande
af de fall, då de begge rikenas högsta tullmyndigheter stannat i olika
mening beträffande lagens tillämpning; samt att föreskrifterna om den
s. k. formansforslingen måste ändras till förekommande af sådana missbruk,
som dem, hvartill nu gällande stadganden i detta ämne gifvit anledning.
Äfvenledes anser Riksdagen, med afseende å hvad här nedan
anföres, att lagens uppsägningstid bör förkortas till ett år, i likhet med
hvad förhållandet var före år 1887.

De förändrade förhållanden i afseende å Sveriges och Norges inbördes
handel och sjöfart, som sålunda måste vidtagas, afse visserligen äfven ett
mera utsträckt och skärpt öfvervakande af samfärdseln de båda rikena
emellan; och Riksdagen förbiser ingalunda, att detta måste medföra ökade
kostnader för statsverket, men Riksdagen är förvissad om, att dessa skola
mer än uppvägas genom ett bättre tillvaratagande af statens rätt än hittills
skett eller kunnat ske.

Med afseende å de betydande intressen inoni vårt land, hvilka lida

Riksdagens Skrifvelse N:o 72. 11

men af nu gällande mellanrikslag, och vådan af hvarje uppskof med de
erforderliga förändringarnes åvägabringande, anser Riksdagen sig emellertid
nu icke böra inskränka sig till vidtagande af åtgärd i syfte att underhandlingar
om en ny lag må komma till stånd.

Den omständighet, att lagens uppsägningstid sedan år 1887 är tvåårig
i stället för den förutvarande ettåriga, ett förhållande, som jemväl måste
anses för Sverige i hög grad menligt, manar nemligen till särskildt beaktande
äfven af den möjlighet, att sådana svårigheter vid underhandlingarne
om en ny mellanrikslag kunde yppa sig, att eu uppsägning af den nuvarande
i allt fall förr eller senare blefve nödvändig. För att i sådant fall
landets näringslif icke allt för länge må komma att tyngas af de olägenheter
och missförhållanden, hvilkäs afhjelpande befunnits nödigt, har Riksdagen
funnit det vara angeläget, att lagen redan under den närmaste tiden
uppsäges. En sådan åtgärd har Riksdagen dessutom trott kunna antagas
i sin mån påskynda fortgången af underhandlingarne om nödiga rättelser
i de nuvarande missförhållandena och sålunda verka till ett både snabbt
och säkert ernående af det åsyftade målet. Riksdagen har derför för sin
del beslutit, att förordningen angående Sveriges och Norges ömsesidiga
handels- och sjöfartsförhållanden den 30 maj 1890 skall upphäfvas och
upphöra att gälla, när två förflutit från den dag, lagen varder genom Eders
Kongl. Maj:ts försorg uppsagd; och får Riksdagen härmed hos Eders Kongl.
Maj:t anhålla, ej mindre att sådan uppsägning varder före den 1 nästkommande
augusti verkstäld, än äfven att — för åvägabringande af en ny öfverenskommelse
i ämnet de förenade rikena emellan, genom hvilken deras
ekonomiska intressen varda på ett rättvisare sätt än genom den nu gällande
förordningen tillgodosedda och hvilken för tv är egnad att afhjelpa
såväl de olägenheter för det svenska närings!ifvet, som på grund af de
båda ländernas nu från hvarandra så betydligt afvikande tullsatser förefinnas,
som ock öfriga öfverklagade missförhållanden — Eders Kongl.
Maj:t täcktes inleda underhandlingar med norska regeringen och så skyndsamt
bedrifva dessa underhandlingar, att, så vidt ske kan, fullständigt förslag
till ny mellanrikslag redan år 1896 förelägges Sveriges Riksdag och
Norges Storting, eller, om detta icke låter sig göra, meddela nästkommande
Riksdag kännedom om underhandlingarnes fortgång och det resultat, till
hvilket de kunna hafva ledt.

Stockholm den 13 maj 1895.

Med undersåtlig vördnad.