Riksdagens Skrifvelse N:o 72

Riksdagsskrivelse 1893:72

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

N:o 72.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 29 april 1893.
— — — — Andra Kammaren den 29 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om lagbestämmelser i syfte atl bereda vissa enskilda
tjensteman samma skydd som statens mot förnärmelser i
deras tjensteutöfning.

(Lagutskottets utlåtande n:o 44.)

Till Konungen.

Sedan uti 19 kap. 11 och 12 §§ strafflagen stadgats ansvar för
skadegörelse å statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller jernvägsanläggning, som i 14 § samma kap. föreskrifvits,
att hvad enligt förstberörda lagrum gäller om statens deri nämnda
anläggningar också må tillämpas å dylik anläggning, den der tillhör
enskilda personer, menigheter eller bolag, derest Eders Kongl. Maj:t.
förordnat, att sådan anläggning skall njuta lika skydd som statens, så
stadgas i 25 kap. 22 § 2 mom. strafflagen, att de vid dylika enskilda
anläggningar anstälda personer äro, i förhållande till allmänheten, för
fel och försummelser i sin tjensteutöfning underkastade ansvar lika med
de vid statens omförmälda inrättningar antagne tjenstemän.

Efter omförmälande häraf har enskild motionär inom Riksdagen
anmärkt, hurusom, då likställighet på ofvan angifna sätt emellan de i
statens tjenst och de vid ifrågavarande enskilda anläggningar anstälda
personer rådde i fråga om ansvar, det ville synas, som redan häraf
borde kunna följa likställighet jemväl i afseende å skydd mot förgripelse^
som emot nämnda, i statens och i enskild tjenst varande personer
i deras tjensteutöfning begingos. Så vore emellertid icke förhållandet,

19

Riksdagens Skrifvelse N:o 72.

ty under det att 10 kap. strafflagen förunnade dylikt skydd åt statens
tjensteman i allmänhet och således äfven åt de nu ifrågavarande, tillkomme
deremot icke sådant skydd de vid förenämnda enskilda inrättningar
tjenstgörande. Beginges våld eller annan förnärmelse mot en
sådan enskild tjensteman i hans tjensteutöfning, drabbades den brottslige
icke derför af annat ansvar än det, som skulle följa, derest förgripelsen
vore begången emot enskild man.

För beredande af skydd åt ifrågavarande, i enskild tjenst anstälda
personer emot förnärmelser i tjensten talade jemväl en annan
omständighet, nemligen den stora vigt, som läge derpå, att den allmänhet,
hvilken begagnade sig af ifrågavarande inrättningar, måtte dervid
kunna påräkna den största möjliga trygghet för sina personer och
sin egendom; och att det i detta afseende icke vore utan betydelse,
om den personal, af hvilken allmänheten betjenades, i sin tjensteutöfning
tryggades mot öfvergrepp eller ej, vore påtagligt. För den trafikerande
allmänheten torde det vara i ungefär lika hög grad önskvärd! att betjenas
väl och säkert af tjenstepersonalen vid t. ex. de enskilda, för allmän
trafik upplåtna jernvägarne som af statsbanornas tjenstemän. Men
ville man detta, vore det också skäl att för tjenstemännen vid de enskilda
jernvägarne underlätta deras tjensteutöfning genom att låta dem
komma i åtnjutande af samma skydd, som tillkomme personalen vid
statens banor.

Riksdagen, som i likhet med motionären finner giltiga skäl icke
föreligga för bibehållandet af den åtskilnad, som i ifrågavarande
afseende för närvarande förefinnes emellan statens tjenstemän, å ena,
och de af motionären åsyftade enskilda jernvägs- och kanaltjenstemän
och betjente, å andra sidan, får på grund häraf anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lagbestämmelse derom, att hvad i 10 kap. 5 § strafflagen finnes
stadgadt om ansvar för brott, begånget mot statens tjensteman, jemväl
skall gälla i fråga om brott, som föröfvas mot i tjensteutöfning stadd
person, anstäld vid sådan kanal eller jernväg, anlagd af enskilda personer,
menigheter eller bolag, beträffande hvilken Eders Kongl. Maj:t
förordnat, att den skall åtnjuta samma skydd som statens.

Stockholm den 29 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.