Riksdagens Skrifvelse N:o 71

Riksdagsskrivelse 1891:71

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

N:o 71.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1889.
— — — Andra Kammaren den 13 — —-

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
år 1890 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1889.

(Statsutskottets utlåtande n:o 34.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under år
1889 uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande verk
och myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar hos Eders Kongl.
Maj:t andragit, får Riksdagen i nedannämnda ärenden anföra följande:

Fångvårdsstyrelsen.

Vid granskning af utgifterna för fångtransporten hade, enligt hvad
i revisionsberättelsen meddelats, revisorerne iakttagit, att i vissa fall,
särskild! inom Elfsborgs län, utgått ersättning för fånges förande med

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

skjuts, ehuru hela eller större delen af vägen kunnat tillryggaläggas å
jernväg. Tillika hade revisorerne funnit att, då skjuts begagnats, den
reseersättning, som fångförarne egde åtnjuta, vore allt för hög, och
särskildt hade revisorerne fäst uppmärksamheten derå, att fånggevaldiger
vore berättigad erhålla ersättning för transport af reseeffekter i fall, då
sådan ersättning ej syntes vara erforderlig.

Genom utsträckt användande af jernvägslägenhet för fångforsling
syntes, enligt revisorernes åsigt, ej oväsentliga besparingar i de högst
betydliga utgifter, hvilka utginge för fångtransporten, kunna åstadkommas,
ej allenast på grund af det billiga befordringssättet utan äfven
genom den indragning i fångbevakniugen, som genom dylikt transportmedels
användande borde kunna göras, och då skjuts nödvändigtvis
måste för fångtransporten begagnas, ansåge revisorerne att den till
fånggevaldiger utgående ersättning skäligen kunde i någon mån nedsättas.

För vinnande af det mål revisorerne antydt, eller ett nedbringande
af kostnaderna för fångtransporten, erfordrades, enligt revisorernes
mening, en genomgripande förändring af organisationen i sin helhet för
fångforslingen inom riket.

Jemte meddelande af en tablå till utvisande af fångtransportkostnaden
under åren 1878—1889 har fångvårdsstyrelsen uti ett med anledning
af revisorernes omförmälda framställning afgifvet utlåtande anfört,
att enligt denna tablå transportkostnaden för hvarje nykommen fånge uppginge
för år 1889 till 13 kronor 63 öre och i medeltal för nämnda tolf år
till 14 kronor 42 öre och att, vid det förhållande att väl icke alla nykomne
till häkte införts med fångtransport, men deremot en stor del af de i
häkte redan intagne fångar blifvit derefter afbörda till ransakning eller
eljest på transport afsände, sistnämnda två siffror jemväl borde få gälla
som uttryck för medeltransportkostnaden för hvarje forslad fånge.

Om ock fångtransportkostnaderna, hvilka för år 1889 utgjorde
sammanlagdt 268,717 kronor 89 öre, i och för sig betraktade, uppginge
till afsevärda summor, måste dock, enligt hvad fångvårdsstyrelsen vidare
yttrat, medgifvas, att de, jemförda med antalet forslade fångar,
icke stälde sig synnerligen höga, helst i ett land med så stor utsträckning
som vårt, der ofta nog vid fångforsling betydliga våglängder tillryggalades.

Styrelsen har vidare erinrat, hurusom Eders Kongl. Maj:t för
fångforsling å statens jernvägar redan genom kongl. brefvet den 25
november 1863 meddelat bestämmelser samt sedermera den 30 april
1881 derför utfärdat fullständig taxa. Hvad anginge de enskilda jernvägarne,
hade styrelsen den 16 november 1875 hos Eders Kongl. Maj:t

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

gjort framställning om stadgande jemväl för dem af vissa allmänt gällande
bestämmelser angående fångforsling derå, men Eders Kongl. Maj:t
hade enligt bref den 30 april 1881, efter det utlåtande i ärendet inhemtats
såväl af jernvägstrafikstyrelsen och fångvårdsstyrelsen som af
styrelser för enskilda jernvägar, funnit skäl icke vara för handen att
då meddela några dylika bestämmelser, utan hade Eders Kongl. Maj:t
förklarat, att fångvårdsstyrelsen egde fortfarande såsom dittills träffa
aftal med styrelser för de enskilda jernvägarne angående verkställande
af fångforsling, äfvensom att på styrelsen skulle ankomma att, der sådant
ansåges nödigt, hos Eders Kongl. Maj:t göra framställning om fastställandet
af särskilda bestämmelser i nämnda hänseende att gälla för vissa
jernvägar.

De utvägar, som sålunda erbjudit sig till fångtransporternas ändamålsenliga
ordnande, hade styrelsen städse varit angelägen att tillgodogöra.
Sålunda hade styrelsen icke blott, så fort nya bandelar blifvit
af staten färdigbyggda och för trafik upplåtna, med skyndsamhet vidtagit
åtgärder i berörda syfte, utan jemväl, i den mån som enskilda
jernvägar tillkommit och visat sig vara af betydelse för fångars forsling,
föranstaltat om aftal genom vederbörande länsstyrelser angående deras
användning för nämnda ändamål. Dock måste gifvetvis, oberoende af
de sålunda fogade anstalterna, alltid förekomma en hel del fall, då forsling
af häktad person af en eller annan anledning icke kunde eller
borde uppskjutas till dess sådan jernvägslägenhet inträffade, hvarmed
han kunde fortskaffa, i hvilket afseende styrelsen framhållit, att fångforsling
såväl å statens som i allmänhet äfven å de enskilda jernvägarne
endast finge ske med vissa tåg.

Hvad särskildt Elfsborgs län beträffade, från hvars fångvårdskostnadsliqvider
revisorerne velat hemta stöd för sin åsigt, att jernvägarne
icke i önskvärd mån användes för fångars forsling, har styrelsen upplyst,
att sådan på grund af ingångna aftal verkstäldes å Uddevalla—
Yennersborg—Ilerrljunga, Herrljunga—Borås samt Bergslagernas och
Fredrikshald—Sunnanå inom nämnda län gående jernvägar. Styrelsen
ansåge sig för öfrigt böra framhålla, att om ock ett eller annat fall
kunde uppvisas, då fångtransport skett med skjuts, ehuru den lämpligare
kunnat ske med annat fortskaffningsätt, sådana transporter dock
utgjorde ett högst obetydligt fåtal i förhållande till den stora mängden
inom rikets olika delar verkstälda fångforslingar. Dertill komme, att
dylika transporter väl uteslutande egt rum i fall, när å landsbygden
häktad person forslats till närmaste förpassningsort genom kronobetjeningen,
öfver hvilken styrelsen icke hade att direkt förfoga, Emellertid

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

hade styrelsen förnyade gånger, vid förekomna anledningar, hos Eders
Kongl. Maj:ts vederbörande befallningshafvande anhållit om åtgärder i
syfte såväl att i möjligaste mån sätta de extra fångtransporterna i förbindelse
med de å jernvägarne anordnade ordinarie transporterna som
att i öfrig t, då så lämpligen kunde ske, fångforsling måtte med jernväg
verkställas. Såsom hos styrelsen förvarade handlingar utvisade,
hade styrelsens revision icke underlåtit att med uppmärksamhet följa
frågan angående fångtransporternas verkställande i de olika orterna på
det för kronan fördelaktigaste sätt, dervid i detta hänseende upprepade
anmärkningar blifvit af revisionen gjorda och af styrelsen till behandling
upptagna.

Hvad emellertid vidkomme den af Riksdagens revisorer uttalade
åsigt, att jernvägarnes användning för fångars forsling skulle medföra
väsentliga besparingar i de för dylik forsling erforderliga kostnader,
ansåge sig styrelsen böra göra den anmärkning, att om ock detta antagande
kunde anses obetingadt gälla med afseende å statens jernvägar,
hvilka också öfverallt, der de funnes att tillgå, begagnades för fångars
transport, den besparing i utgift, som kunde vinnas genom forslingens
verkställande å enskild jernväg, mången gång i följd af den högre ersättning,
som i allmänhet af dylik jernväg betingades, vore mindre
afse värd. I sådant afseende ville styrelsen erinra om de vilkor för
fångforslingars bestridande, som af styrelserna för vissa enskilda jernvägar
blifvit ifrågasatta i deras ofvan omförmälda utlåtanden i fråga
om allmänna bestämmelsers utfärdande för fångars forsling å de enskilda
banorna.

Beträffande slutligen revisorernes uttalande derom, att fångförare
vore berättigad till ersättning för transport af effekter i fall, då sådan
ej syntes behöflig, samt att den ersättning, som fångförare egde åtnjuta,
då skjuts begagnades, vore allt för hög och borde kunna i någon mån
nedsättas, bär styrelsen nämnt, att dylika ersättningar utginge enligt
gällande skjutsstadga och Eders Kongl. Maj:ts vid olika tillfällen meddelade
bref och beslut, hvarjemte med afseende å så väl berörda ersättningar
som revisorernes uttalande att möjligen, i och för fångtransportkostnadernas
nedbringande, en genomgripande förändring erfordrades
i organisationen i dess helhet för fångars forslande, styrelsen meddelat,
att styrelsen, som redan den 18 januari 1889 upptagit till utredning
frågan angående regleringen af fånggevaldigerstjensterna, hade för aK
sigt att, i sammanhang med blifvande förslag i sagda ärende, jemväl
behandla frågan om fångförares aflöningar och de ersättningar,'' som i
öfrigt borde dem tillkomma.

Bill. till Rilcsd. Prot. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Häft.

2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

Riksdagen har till en början velat erinra, att, då fångvårdsstyrelsen
i sitt ofvannämnda utlåtande angifvit, att kostnaden för fångars
transport i medeltal för år 1889 kunde anses utgöra 13 kronor 63 öre
för hvarje fånge, styrelsen såsom grund för sin beräkning utgått från
antalet under året nykomne fångar; men då i detta antal, utgörande
19,715, intagits jemväl sådana nykomne fångar, som i saknad af tillgång
till böters ''gäldande införts i häkte för undergående af förvandlingsstraff,
synes styrelsens beräkning i någon mån vilseledande, enär
transporten af sistnämnde fångar, för år 1889 utgörande 13,647, kan
antagas i regel hafva föranledt obetydliga, ofta inga kostnader, ett antagande,
som särskildt gäller de i Stockholms ransakningsfängelse och
Göteborgs länsfängelse intagna bötessittare, hvilkas antal år 1889 uppgick
till 6,911.

Hvad sjelfva hufvudfrågan vidkommer, så och då kostnaden för
fångtransporten, såsom ofvan antydts, uppgår till afsevärdt belopp och
ett nedbringande af denna kostnad synes önskvärd! samt, på sätt revisorerne
anfört, och äfven af fångvårdsstyrelsens yttrande i ämnet framgår,
fångtransporten i vissa fall skett med skjuts, ehuru den lämpligare
kunnat ske med annat fortskaffningsmedel och sålunda medfört större
kostnad än som vederbort, har Riksdagen ansett sig böra fästa Eders
Kongl. Maj:ts uppmärksamhet å förevarande angelägenhet, på det att,
om sådant efter närmare utredning af frågan befirmes vara af.förhållandena
påkalladt, en förändring i organisationen af fångforslingen i
dess helhet må genomföras.

Riksdagen får derför hemställa, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida åtgärder lämpligen må kunna vidtagas
till fångforslingens anordnande pa sådant sätt, att kostnaderna för densamma
må kunna nedbringas.

Krigsskolan.

Enligt hvad revisorerne anfört, hade rörande användandet under
år 1889 dels af de till krigsskolan anvisade statsmedel och dels af
elevernas afgifter särskilda, räkenskaperna bilagda stater blifvit af Eders
Kongl. Maj:t den 23 november 1888 faststälda; och krigsskolans hufvudbok
åtföljdes af tvenne särskilda kassaräkningar, innefattande den
ena redovisning för anslaget enligt riksstat jemte skolans inkomster af
arrenden, hyror och ersättningsmedel m. m., och den andra redogörelse
för elevafgifterna och deras användning. Af dessa kassaräkningar in—
hemtades, bland annat, att kostnaden för böcker och instrument, som

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

anskaffats för undervisningen, äfvensom en del kostnader för baler, för
effekter, som af elever förstörts eller skadats in. m. och hvilka alla
kostnader varit af beskaffenhet att de, enligt § 83 i det för skolan
gällande reglemente af den 14 augusti 1874 och faststäld stat, bort
bestridas af de deponerade elevafgifterna, emellertid afförts å statsmedelsräkningen,
som derefter, vid hufvudbokens afslutande, medelst omföring
från redogörelsen öfver elevafgifterna derför undfått godtgörelse.
Enligt revisorernes mening skulle det i väsentlig mån bidraga till ordning
och öfverskådlighet i redovisningen, om förefallande utgifter utan
sådan omgång direkt affördes i räkningen öfver det slags medel, som
vore till deras bestridande afsedda.

Chefen för krigsskolan, som häröfver afgifvit infordradt utlåtande,
har deri anfört, att i § 83 af krigsskolans reglemente stadgades, bland
annat: »anskaffandet af för undervisningen nödiga böcker och ritmaterialior
m. in. ombesörjes af krigsskolan, men emot ersättning»; etc.
Denna bestämmelse afsåge att tillförsäkra eleverna tillhandahållandet
på ändamålsenligt sätt af de specielt för undervisningen vid skolan
erforderliga böcker, instrument och modeller, samt öfrig dithörande
undervisningsmateriel. En sådan anordning vore, hvad anskaffning af
modeller och dermed jemförliga materialier beträffade, af lätt insedda
skäl alldeles oundgänglig; och hvad anskaffningen af böcker och ritmaterialier
m. m. beträffade, vore den för eleverna särdeles förmånlig
och för dem önskvärd, enär de utan densamma skulle tvingas att allt
för högt betala sina behof af ifrågavarande slag, beroende på den ringa
afsättningen i vårt land och inom vår fåtaliga armé af literatur in. m.
afsedd för den elementära officersutbildningen. En stor del af densamma
hade nemligen krigsskolans elever till sin enda eller så godt som enda
afnämare och måste med så ringa omsättning i och för sig ställa sig
jemförelsevis dyr. Skulle till den oundgängliga anskaffningskostnaden
läggas ett icke obetydligt förläggarearfvode m. in. dylikt, komme de fåtaliga
exemplaren i ett orimligt högt pris. Till förekommande häraf hade krigsskolan
ej sällan af författarne måst direkt inköpa hela upplagor af dylika
för hennes behof särskild! afsedda arbeten, hvilket på en gång kräft större
utgifter, som först småningom kunnat blifva krigsskolan åter godtgjorda.
Sammalunda hade ock förhållandet varit och måste blifva vid inköp af
dyrbarare modeller, hvilkas anskaffningskostnad måste fördelas på eleverna
af flere lärokurser, för att icke blifva orättvist tryckande.

Äfven hade inträffat, att under dyrare tider den approximativt
beräknade pensionsafgiften icke räckt till samtliga de utgifter, som
eleverna bort vidkännas, i hvilka fall krigsskolan måst förskottera skil -

12 Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

naden, till dess densamma vid elevernas afgång från skolan blifvit kontant
ersatt.

Dessa och flera andra förhållanden hade nödvändiggjort den anmärkta
bokföringen, hvilken, enär den vore lämpad efter krigsskolans
behof, samt, då man kände dess orsaker och grunder, icke borde kunna
anses svår att öfverskåda, syntes chefen böra bibehållas.

Riksdagen, som, i likhet med revisorerne, anser att det skulle
lända till tydlighet och öfverskådlighet i räkenskaperna, derest redogörelsen
för de till krigsskolan anvisade statsmedlen blefve fullständigt
skild från den redogörelse, som upptager elevafgifterna och deras användning,
har af sådan anledning funnit sig böra anhålla, att Eders
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke föreskrifter
må böra meddelas till åstadkommande af den af revisorerne ifrågasatta
förändring i förandet af krigsskolans räkenskaper.

Marinförvaltningen.

I riksstaten för år 1889 vore, enligt hvad revisorerne meddelat,
reservationsanslaget till flottans öfningar uppfördt, med 670,000 kronor.

Å detta anslag förefans redan vid revisionsårets början en från
föregående år balanserad öfverbetalning af 79,496 kronor 51 öre. Under
revisionsåret hade detta anslag ytterligare öfverskridits med 28,975
kronor 45 öre, hvilket belopp, på grund af kongl. brefvet den 10 april
1890 uppförts å auslagets besparingskonto såsom öfverbetalning. Till
följd deraf balanserade detta anslag vid revisionsårets slut med en skuld
af tillsammans 108,471 kronor 96 öre, uppförd å anslagets besparingskonto
under rubriken »tillgångar vid årets slut, öfverbetalning».

I anledning af den af revisorerne anmärkta öfverbetalningen å
anslaget till flottans öfningar, får Riksdagen, som velat framhålla vigten
deraf att ej dylika öfverbetalningar eller antecipationer å bestämda anslag
må ega rum och ansett hvad revisorerne i detta hänseende anmärkt
gifva anledning till framställning från Riksdagens sida hos Eders
Kongl. Maj:t ej allenast i syfte att det af revisorerne påpekade missförhållande
må varda så fort sig göra låter undanröjdt, utan äfven för
undvikande af dylika öfverbetalningar för framtiden, härmed hos Eders
Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes vidtaga åtgärder
till återbringande af jemvigt i anslaget till flottans öfningar, samt till
förekommande för framtiden af antecipationer å samma anslag.

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

Folkskolelärarnes pensionsinrättningar.

Förutom den granskning folkskolelärarnes pensionsinrättningars
räkenskaper inom kammarrätten i vanlig ordning underginge, öfversåges
enke- och pupillkassans förvaltning och räkenskaper, enligt hvad revisorerne
meddelat, hvart tredje år af dertill utaf Edqrs Kongl. Maj:t
förordnade revisorer; men någon särskild revision egde ej rum i afseende
å folkskolelärarnes pensionsinrättning, hvilkens säkerhetshandlingar följaktligen
icke oftare granskades än vid de inventeringar, sem företoges
af Riksdagens revisorer.

Direktionen öfver folkskolelärarnes pensionsinrättning har i ett i
anledning af denna revisorernes framställning afgifvet utlåtande anfört,
att anledningen, hvarför folkskolelärarnes enke- och pupillkassas —
likasom äfven elementarlärarnes enke- och pupillkassas — förvaltning
och räkenskaper underginge den af revisorerne omförmälda särskilda
granskning, vore, att i dessa begge kassor inginge enskilda delegare,
hvilka med årliga afgifter bidroge till bestridande af kassornas utgifter,
och att de särskilt utsedde revisorerne vore att anse såsom delegarnes
representanter vid kassornas förvaltning. Enligt § 36 af reglementet
för folkskolelärarnes enke- och pupillkassa den 15 oktober 1875 skulle
derför ock bland den kassans revisorer finnas minst en ordinarie eller
i folkskolelärarnes pensionsinrättning pensionerad f. d. folskolelärare,
som omvexlande utsåges från olika delar af riket, och enligt § 39 i
kongl. reglementet för elementarlärarnes enke- och pupillkassa den 11
oktober 1878, sådan denna paragraf lyder enligt kongl. kungörelsen
den 22 september 1882, skulle hvarje år två revisorer i tur och ordning
väljas af delegarne inom stiften och Stockholms stad.

Hvad deremot folkskolelärarnes pensionsinrättning anginge, så
funnes i denna anstalt icke några enskilde delegare, utan vore den att
betrakta helt och hållet såsom en statsinstitution, hvarför någon ytterligare
granskning af dess förvaltning och räkenskaper än den för statens
penningförvaltande verk i allmänhet anbefalda, dels genom kammarrätten
och dels genom Riksdagens revisorer, icke ansetts behöflig.
På desse senare ankomme naturligen att, så ofta de sjelfve funne sådant
lämpligt, i likhet med senast församlade revisorer, företaga inventering
af såväl folkskolelärarnes pensionsinrättnings som öfriga under
direktionens förvaltning stälda kassors säkerhetshandlingar.

Att i afseende å folkskolelärarnes pensionsinrättning, hvilkens
behållning enligt det i revisionsberättelsen intagna räkenskapssammandråget
vid 1889 års början belöpte sig till 6,215,807 kronor 24

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 71.

öre ocli vid årets slut uppgick till 6,677,529 kronor 5 öre, någon
periodvis återkommande inventering, på sätt beträffande öfriga dylika
kassor eger rum, icke är bestämd, anser Riksdagen oegentligt; och ej
heller synes det lämpligt att, såsom inrättningens direktion antydt,
dylik inventerings verkställande öfverlemnas allenast åt Riksdagens
revisorer, hvilka vid det omfattande granskningsarbete, dem tillkommer,
icke, utom hvad den för dem utfärdade instruktion innebär, torde böra
åläggas ett särskildt öfvervakande af denna kassa. Riksdagen föreställer
sig derför, att en inventering af kassans säkerhetshandlingar
borde genom Eders Kongl Maj:ts föranstaltande företagas å tider, som
af Eders Kongl. Maj:t blefve bestämda. På grund häraf får Riksdagen,
som velat, framhålla, att, då under samma direktions förvaltning äfven
andra kassor äro stälda, en inventering af ifrågavarande kassa bör
verkställas samtidigt med det att direktionens öfriga kassor blifva genomgångna
och granskade, härigenom anhålla, att Eders Kong!. Maj:t
täcktes föranstalta derom, att inventering af folkskolelärarnes pensionsinrättnings
säkerhetshandlingar varder verkstäld å tider och i den ordning,
Eders Kongl. Maj:t kan finna lämpligt föreskrifva.

Stockholm den 13 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.