Riksdagens Skrifvelse N:o 70

Riksdagsskrivelse 1893:70

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

N:o 70.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 29 april 1893.
— — — — Andra Kammaren den 29 — —

Ml ''* \ l • ''• •

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändring i 227 § sjölagen.

(Lagutskottets utlåtande n:o 39.)

Till Konungen.

I särskilda inom Riksdagen gjorda framställningar har Riksdagens
uppmärksamhet blifvit fäst på behofvet af en ändring af det i 227 §
sjölagen den 12 juni 1891 intagna stadgande, att öfverenskommelse om
bergarelöns bestämmande genom skiljemän ej skall vara giltig. Sålunda
bär erinrats, hurusom genom tillämpningen af berörda stadgande den
för sjöfarten oundgängliga bergningsrörelsen lede svårt afbräck, hvaremot
någon olägenhet syntes icke kunna drabba sjöfarten derigenom,
att parterna, liksom enligt 1864 års sjölag, tillätes att med lagligen
bindande kraft träffa dylik öfverenskommelse. Motsvarande § i den
danska sjölagen hade också erhållit följande med sjölagskomiténs förslag
hufvudsakligen öfverensstämmande lydelse:

»Er der, medens Nöd stod paa, af Skipper, Reder eller Ladningsejer
indgaaet Overenskomst om Bjergelön, kan dog den, som skal
betale samme, inden to Maaneder efter Overenskomstens Afslutning,
bringe Spörgsmaalet om Bjergerlönnens Störrelse for Retten, som kan

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

nedssette den betingede Godtgörelse, naar denne betydelig överstiger,
hvad der skönnes åt vmre passende. Gaar Overenskomsten ud paa åt
Bjergerlön skal fastsaettes ved Voldgift eller paa anden lignende Maade,
er den ikke bindende for den, som skal betale Bjergerlönnen, naar han
inden 14 Dage efter Overenskomstens Afsilning opsiger denne.»

Ifrågavarande framställningar hafva närmast föranledts af en skrifvelse
i ämnet från styrelsen för ett af vårt lands större bergnings- och
dykeribolag, i hvilken skrifvelse anförts bland annat, att ehuruväl afsigten
med den af 1891 års Riksdag företagna förändringen af sista
punkten af 227 § i Eders Kongl. Maj:ts förslag till ny sjölag tvifvels
utan varit att förekomma, att partiskhet och godtycklighet skulle kunna
göra sig gällande vid bestämmande af bergarelöns belopp, hvilket Riksdagen
synes hafva antagit skola blifva säkrast och rättvisast uppskat1adt
af domstol, häremot dock med fog torde kunna invändas, att i en
tvist om ett utfördt bergningsarbete större sakkunskap rörande de i
225 § af sjölagen nämnda omständigheter borde kunna påräknas hos
särskilde för utredning af en sådan fråga utsedde sakkunnige skiljemän,
än hos någon vanlig domstol i vårt land, der sjörätter ännu saknades.

Den erfarenhet, som vunnits under det första året af den nya sjölagens
tillämpning, hade ock gifvit vid handen, att en ändring i gällande
stadganden angående bestämmande af bergarelön vore af behof
påkallad. Sålunda hade bergarelön frivilligt erlagts endast för ett ringa
antal af de fartyg, hvilka under sistlidet år blifvit af bolaget bergade
i Östersjön, hvaremot för alla de öfriga frågan angående bergarelönen
dels redan vore och dels syntes oundgängligen skola blifva föremål för
domstols behandling. Anledning funnes ej heller att antaga, att förhållandena
skulle ställa sig gynsammare under kommande år, då sjölagen
snart sagdt uppmanade den bergade att icke godvilligt betala
ens en måttlig bergarelön, utan draga bestämmandet af densamma under
domstols pröfning, i förhoppning vare sig att uttrötta bergaren eller
möjligen vinna eu obefogad nedsättning i altalad bergarelön, och da
sjörättsmål hos oss icke slutfördes på kortare tid än omkring tre ar,
men väl understundom toge vida längre tid i anspråk, så blefve häraf
en följd, att bolaget nödgades ligga i förskott med vid pass tre års
driftkostnader, eller med den enorma summan af nära två millioner
kronor. I sammanhang härmed påpekades, att de allra flesta af de vid
Sveriges kuster bergade fartygen vore utländska och hufvudsakligen
engelska, hvilkas assuradörer ofta fäste föga afseende vid det berättigade
i borgares kraf å skälig bergarelön, utan numera begagnade sig

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

af den nya sjölagens bestämmelser och det i deras ögon billiga rättegångsväsendet
i Sverige för att möjligen ernå någon nedsättning af
bergarelönen, helst en förhöjning deraf icke kunde ifrågakomma, äfven
om sådan skulle genom försvåradt arbete befinnas vara skälig. Under
år 1892 hade bolaget ock för utbekommande af bergarelön måst till
vederbörande domstol instämma representanter för ej mindre än elfva
utländska ång- och segelfartyg med ett bergadt värde af tillhopa 1,780,000
kronor.

Bergningsrörelsen bedrefves med få undantag systematiskt af stora
bolag eller rederier, som för högst betydliga kostnader åt sig anskaffat
dyrbar materiel af fartyg, pumpar, pon toner och andra bergningsredskap,
hvarmed de, under ledning af tekniskt bildade män, utförde ingeniörsarbeten,
stundom af alla svåraste art. På senare tid hade också nämnda
rörelse i vårt land vunnit en icke ringa omfattning. Sålunda hade sammanlagda
värdet af den egendom, som af bolaget bergats från är 1869, då
bolaget började sin verksamhet, till slutet af 1891, utgjort ej mindre
än 73,867,000 kronor, deraf 64,177,000 kronor utgjorde värdet af utländska
fartyg och laster samt 9,690,000 kronor af svensk egendom.
Bolaget kunde emellertid svårligen uthärda det tillstånd, som genom
den nya sjölagens stadganden tillskapats, emedan dertill skulle erfordras
ett, genom de nu uppkomna rättegångarne,'' nödvändiggjordt enormt
förlagskapital, som bolaget hvarken kunde eller ville anskaffa. Säkerligen
skulle ock hvarje annan affär, under liknande omständigheter,
d. v. s. under vissheten att för utfående af hvarje sin fordran nödgas
underkasta sig minst treårig rättegång, upphöra. Så länge svensk sjölag
derför icke lade något hinder i vägen, kunde en svensk bergare,
till undvikande af hvarje tvist, uppgöra kontrakt derom, att bergarelönen
skulle, efter fulländad bergning, bestämmas af kompromiss och
kunde sålunda undvika hvarje anledning till tidsödande och kostsamma
rättegångar, då han naturligen icke gerna åtoge sig arbeten, som påtagligen
skulle leda till tvist. Denna möjlighet att undvika dylika tvister
vore numera utesluten; bergaren måste derför vara beredd att i
de allra flesta fall underkasta sig sådan, att under åratal få vänta på
utfående af förtjent bergarelön, att derför nödgas mångdubbla sitt driftkapital
och slutligen att nödgas utbetala betydliga rättegångskostnader,
för hvilka han väl i allmänhet icke komme att tilldömas ersättning af
sina vederparter, derest desamma i rättegångarne erhålla någon, äfven
den minsta nedsättning i fordrad bergarelön. Bergningsrörelse kunde
derför svårligen hädanefter bedrifvas i vårt land, hvarifrån en befintlig,
förträfflig berguingsmateriel, som sannolikt stode högst bland all sådan

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

nu existerande, måste försvinna; och detta endast derför, att den i de
flesta andra fall såsom rent af nödvändig ansedda bestämmelsen om
skiljemän icke finge vid fastställande af bergarlön användas.

Ofvan åberopade omständigheter hafva gifvit Riksdagen anledning
att taga i öfvervägande, huruvida icke bestämmelserna i 227 § sjölagen
borde undergå någon jemkning i syfte att den brist, som nu synes
förefinnas i detta stadgande, måtte undanrödjas. Den i nämnda lagrum
förekommande ovilkorliga föreskrift om skiljeaftals ogiltighet torde nemligen
hafva medfört sådana svårigheter för idkandet af denna rörelse,
att den farhåga synes icke vara utesluten, att bergningsbolag skulle
komma att förlägga hufvudsätet för sin verksamhet till annat land,
hvars lagstiftning i förevarande hänseende lemnade bolagen behöflig
aftalsfrihet. Att genom eu sådan förflyttning såväl sjöfartsnäringen i
landet som ock inländska reparationsverkstäder och varf komme att lida
icke ringa men, synes Riksdagen ligga i öppen dag.

Att emellertid borttaga föreskriften derom, att aftal om bergarelönens
bestämmande af skiljemän ej skall gälla, synes emellertid, på
sätt sjölagskomitén vid behandlingen af ifrågavarande stadgande erinrat,
möta den betänklighet, att en öfverenskommelse i fråga om bergarelönens
bestämmande i viss annan ordning än genom domstol, hvilken
öfverenskommelse den nödstälde kan antagas hafva ingått utan den
lugna besinning, som för ingående af ett dylikt aftal erfordras, icke bör
för honom vara ovilkorlig! bindande.

Å andra sidan åter torde mot införandet af en bestämmelse, som
stadgade, att skiljeaftal väl finge ingås, men att det, på sätt danska
sjölagen föreskrefve, kunde rubbas genom hos bergarne verkstäld uppsägning
inom fjorton dagar efter öfverenskommelsens afslutande, böra
erinras, att denna tidrymd måste, med hänsyn till svårigheten att alltid
anträffa en hvar af bergarne, anses vara allt för knappt tillmätt; samt
att för öfrig! den föreskrifna uppsägningen torde kunna lämpligare utbytas
mot föreskrift om någon anmälan eller protest inför offentlig
myndighet.

Vid en förändring af stadgandet i sist angifna rigtning torde derjemte
garantier böra beredas derför, att det beslut, som framgår ur
ett, medan nöden ännu varade, ingånget skiljeaftal, icke varder, så att
säga, på förband afgjordt, vare sig genom nämnande i aftalet af vissa
personer till skiljemän eller genom sättet för deras utseende.

Då en fullständig utredning af alla på frågan inverkande omständigheter
emellertid torde vara behöflig, får Riksdagen, under åberopande
af hvad bär ofvan blifvit anfördt, hemställa:

16

Riksdagens Skrifvelse N:o 70.

att Eders Kongl. Maj:t måtte taga i öfvervägande,
i hvad mån bestämmelserna i 227 § sjölagen böra
undergå förändring i syfte, att ett vid olyckstillfället
ingånget aftal derom, att bergarelönens belopp skall
bestämmas af skiljemän, tillerkännes bindande kraft,
under förutsättning, att i lagen intagas bestämmelser,
som bereda verksamt skydd mot missbruk af sådana
aftal, samt derefter för Riksdagen framlägga förslag
i ämnet.

Stockholm den 29 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.