Riksdagens Skrifvelse N:o 68

Riksdagsskrivelse 1890:68

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

1

M:o 68.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 14 Maj 1890.
— — — — Andra Kammaren den 14 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen angående ändring i gällande
stadganden om fängelsestraffs verkställande.

(Lagutskottets utlåtande n:o 52.)

Till Konungen.

Enligt 2 kap. 1 § strafflagen upptagas bland allmänna straffarter
två slag af frihetsstraff, nemligen straffarbete och fängelse; hvarjemte uttryckligen
förklaras, att af dessa båda straffarter den förstnämnda är att
anse såsom den svårare.

Den hufvudsakliga skilnaden mellan dessa straffarter angifves i förordningen
angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum
den 21 december 1857. I § 2 af nämnda förordning stadgas rörande
fånge, som undergår straffarbete, bland annat, att han under strafftiden
skall sysselsättas med det arbete, hvarpå tillgång kan finnas; hvaremot
enligt § 6 sådan fånge, som undergår fängelsestraff'', är berättigad att med
Bill. till Riksd. Prat. 1890. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 15 Häft. 1

2 , Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

tjenligt arbete sig sysselsätta, om han sjelf sådant sig förskaffar, dervid
dock fängelsets styresman eger tillse, att denna rätt ej till brottsliga företag
missbrukas.

I en hos Riksdagen gjord framställning har blifvit anmärkt, att den
fånge, som undergår fängelsestraff, medgifna rätt att sjelf förskaffa sig arbete
syntes icke vara öfverensstämmande med den i straffrätten antagna
grundsats, att en brottsling, som blifvit dömd sin frihet förlustig, skall,
åtminstone under den tid han i fängelset förvaras, göras oskadlig för samhället.
Om någon gjorde sig skyldig till sådant brott mot tryckfrihetsförordningen,
att rättskränknnigen föranledde frihetsstraff, så borde väl
samhället under den tid, den brottslige vore beröfvad friheten, vara förskonadt
från det skadliga inflytande, ett brott af omförmälda beskaffenhet
astadkomme. Det ifrågavarande stadgandet tillintetgjorde det ändamål,
som med straffet asyftades, om den, som för brott mot tryckfriheten sjort
sig skyldig till frihetsstraff, tillätes att jemväl från fängelset sprida bland
allmänheten sina samhällsupplösande läror. Visserligen stadgades i ofvannämnda
förordning att fängelsets styresman eger tillse, att den fången
medgifna rätt att sysselsätta sig med sjelfvaldt arbete icke må till brottsliga
företag missbrukas. Men denna föreskrift hade visat sig icke utgöra
ett tillräckligt korrektiv mot de för samhället vådliga olägenheter, hvilkas
undanrödjande asyftades. Man kunde ju icke heller fordra att fängelsernas
styresmän i alla förekommande fall skola kunna bedöma hvad som kan
hänföras till brottsliga företag. Meningarna härom vore ju för öfrigt mycket
olika. Hvad den ene ansåge för brottsligt kunde en annan anse vara
för samhället gagnande och tvärt om.

Riksdagen har ej kunnat undgå att erkänna rigtigheten af hvad sålunda
blifvit anmärkt. Hvad särskildt angår rätt för tidningsutgifvare
att inom fängelset sysselsätta sig med författande af tidningsuppsatser, så
bär frågan om förordningens tillämpning härå varit föremål för olika meningar.
I ett särskildt fall, der en tidningsutgifvare öfverklagat ett honom
i sådant afseende af vederbörande fängelseföreståndare ineddeladt och af
fångvårdsstyrelsen faststäldt förbud, har Eders Kongl. Maj:t genom utslag
den 15 augusti 1879 förklarat, att då den, som blifvit dömd till enkelt
fängelse, enligt 6 § i förordningen den 21 december 1857 vore berättigad
att under fångenskapen med tjenligt arbete sig sysselsätta; då honom i
följd deraf ej heller kunde förmenas att sitt arbetes alster från fängelset
utlemna, sa framt dervid ej skedde sådant i åberopade förordning förbjudet
missbruk, som befunnes leda till äfventyr för ordningen och säker -

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 68.

lieten inom fängelset eller eljest till något brottsligt företag; och då
anledning således saknats att, på sätt som skett, ovilkorligen och utan att
dylikt missbruk varit att anmärka, förvägra klaganden att få från fängelset
afsända af honom författade skriftliga uppsatser, funne Eders Kongl.
Maj:t skäligt upphäfva det då i sådant afseende genom öfverklagade beslutet
klaganden gifna förbud.

Då således nu gällande lagstiftning icke lägger hinder i vägen för
en person att i fängelset fortsätta en verksamhet, för hvars utöfning på
brottsligt sätt han undergår bestraffning, och ett sådant förhållande uppenbarligen
står i strid med straffets ändamål, torde någon inskränkning i
fångens rätt att sjelf välja arbete böra göras, i syfte att förekomma
oegentligheter af ofvan anmärkta art.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt får Riksdagen anhålla, att
Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke någon inskränkning
kunde finnas lämplig i nu gällande stadganden om rätt för
den, som undergår fängelsestraff, att sjelf förskaffa sig tjenligt arbete.

Stockholm den 14 maj 1890.

Med undersåtlig vördnad: