Riksdagens Skrifvelse N:o 67

Riksdagsskrivelse 1900:67

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

1

N:o 67.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 8 maj 1900.
— — — — Andra Kammaren den 8 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att den
Hd, hvarunder tilltalad person suttit häktad, må kunna
tillgodoräknas honom vid utmätande af straff.

(Lagutskottets utlåtande n:o 13).

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag har enskild motionär väckt förslag om sådan
ändring i gällande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder en för brott
tilltalad person suttit häktad, må kunna efter domstolens pröfning i hvarje
särskildt fall och alltid med undantag för sådana händelser, då ransakningstidens
längd varit beroende af den tilltalades eget förvållande, tillgodoräknas
honom vid utmätande af det straff, hvartill han kan blifva dömd.

Riksdagen förbiser visserligen icke, att det ur prineipiel synpunkt kan
finnas åtskilligt att erinra mot ett likställande af häktning och straff, då
syftet med den förra åtgärden är helt annat än straffets ändamål, men
praktiskt sedt lärer det få erkännas, att häktningstillståndet till beskaffenheten
har stor likhet med frihetsstraffen, sådana de för närvarande äro
anordnade, och att de olika syftena med häktning och straff ej i någon
vidare mån komma till synes i de sätt, hvarpå häktningen och straffen äro
anordnade. Frihetens förlust utgör hufvudmomentet i såväl straffarbete
Bill. till Riksd. Prot. 1900. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 10 Höft. (Kris 67—70). 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

som fängelse, och det bör då ej möta synnerliga betänkligheter att låta
den frihetsforlust, som häktningen innebär, gå i afräkning på den frihetsforlust,
som i form af straff skall å brottet följa.

Hvad böter angår, måste detta straff anses medföra ett mindre lidande
än de med frihetsforlust förenade straffen, och häktningen kan då desto
mera uppväga det bötesstraff, hvarmed brottet enligt lag kunnat försonas.

Domstolame torde väl redan nu, åtminstone i vissa fall, taga hänsyn
till häktningstiden vid straffets utmätande, men detta bör dock efter Riksdagens
mening ej gälla såsom skäl mot den föreslagna reformen. Först
och främst har ju praxis då redan brutit mot principen att hålla häktning
och straff strängt åtskilda, och dessutom måste det väl betraktas såsom en
fördel, att bestämda regler gifvas rörande de fall, då, och den utsträckning,
hvari häktningstid får den häktade tillgodoräknas, framför att, såsom nu
är fallet, det beror helt och hållet på domstolens godtfinnande att afgöra,
huruvida och i hvad mån ett sådant tillgodoräknande må ega rum.

Det är dock ej Riksdagens mening, att den häktade under alla förhållanden
skulle ega att tillgodoräkna sig den tid, .hvarunder han suttit
häktad, utgn bör detta .blifva beroende af den häktades eget förhållande
under ransakningstiden jemte andra på denna frågas bedömande inverkande
omständigheter. Under åberopande af det anförda får Riksdagen alltså
anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i gällande strafflagstiftning, att den
tid, hvarunder en till ansvar för brott förvunnen person suttit häktad, må,
efter domstolens pröfning i hvarje särskild! fall, kunna till större eller
mindre del honom tillgodoräknas.

Stockholm den 8 maj 1900.

Med undersåtlig vördnad.