Riksdagens Skrifvelse N:o 67

Riksdagsskrivelse 1893:67

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

1

N:o 67.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 april 1893.
— — — — Andra Kammaren — 28 — —

Riksdagens skrifvelse till fullmägtige i riksgäldskontor et, angående
vissa i Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning förekommande frågor.

(Statsutskottets utlåtande n:o 26 samt memorial n:is 36 och 54 punkt II.)

Till fullmägtige i riksgäldskontoret.

Sedan Riksdagen i skrifvelse af den 18 sistlidne mars gifvet Eder
till känna, att Riksdagen framdeles komme att meddela sitt beslut i
vissa frågor, som förekomme i Riksdagens år 1892 församlade revisorers
berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd och förvaltning,
har Riksdagen härmed velat underrätta Eder om sina beslut i
nedan nämnda frågor.

l:o

Angående lån för förändring och tillbyggnad af läroverks byggnaden

i Skara.

Vid 1865—1866 års riksdag beviljade Rikets Ständer, såsom bidrag
till förändring och tillbyggnad af elementarläroverksbyggnaden i
Bill. till ltihd. frat. 1803. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 18 Haft. (N:o 61—U.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

Skara, dels ett anslag af 15,000 rdr och dels ett låneunderstöd af 40,000
rdr, under förutsättning att vederbörande landsting till byggnadsföretaget
i dess helhet bidroge med 20,000 rdr samt att staden Skara tillsköte
hvad som utöfver sålunda för ifrågavarande byggnadsföretag till
75,000 rdr beräknade bidrag kunde för ändamålet erfordras.

Lånet, som skulle få innehafvas räntefritt under fem år och derefter
återgäldas medelst en annuitet af 5 proc. å ursprungliga beloppet,
af hvilken annuitet 4 proc. skulle utgöra ränta och återstoden kapitalafbetalning,
utbetalades från riksgäldskontoret under åren 1868 och 1869
emot två af Skara domkapitel den 17 juni 1868 och den 20 januari
1869 utfärdade reverser, hvardera å 20,000 rdr, i hvilka domkapitlet,
utan att angifva hvarifrån medel dertill skulle tagas, förband sig att
återbetala lånet. Å dessa förbindelser bär domkapitlet emellertid från
och med år 1889 icke erlagt föreskrifna inbetalningar. Lånets kapitalåterstod
utgör 32,344 kronor 13 öre.

I anledning häraf och med förmälan att domkapitlet uti en till
riksgäldskontoret ingifven skrifvelse af den 24 augusti 1892, med bifogande
af öfversigt öfver allmänna läroverkets i Skara byggnadsfonds
ställning, anmält, att nämnda fond saknade medel till bestridande af
ränte- och kapitalafbetalning å ifrågavarande lån, vid hvilken anmälan
fullmägtige i riksgäldskontoret låtit bero, hafva revisorerna, enär domkapitlet
förbundit sig att i enlighet med stadgade betalningsvilkor å
lånet erlägga ränta och amortering, trott det kunna ifrågasättas, huruvida
genom berörda anmälan, som endast framhölle allmänna läroverkets
byggnadsfonds bristande betalningsförmåga, kunde anses vara på
ett tillfredsställande sätt utredt, att medel, hvilka för ränte- och kapitalbetalningar
å lånet finge tagas i anspråk, icke förefunnits, hvadan
revisorerna velat förhållandet omförmäla, i synnerhet som revisorerna
vid granskning af domkapitlets räkenskaper inhemtat, att stiftets byggnadskassa,
som enligt § 135 af gällande läroverksstadga vore afsedd
för de allmänna läroverkens behof, vid 1891 års slut haft en behållning
af 13,104 kronor 24 öre.

I en den 28 december sistlidna år till fullmägtige i riksgäldskontoret
afgifven förklaring har Skara domkapitel anfört hufvudsakligen
följande.

Ofvannämnda två förbindelser af domkapitlet måste, såsom gällande
ett för Skara läroverksbyggnads behof upptaget lån, egentligen
och närmast afse Skara läroverks byggnadsfond. Derjemte kunde för
detta liksom för andra ändamål, hvilka rörde stiftets läroverksbyggnader,
stiftets byggnadskassa i mån af tillgångar tagas i anspråk, och

Riksdagens Skrifvelse N:o 67. 3

domkapitlet hade icke heller underlåtit att hvarje gång, då Skara läroverks
byggnadsfond befunnits sakna tillgångar att bestrida rånte- och
kapitalafbetalning å ifrågavarande lån, tillika undersöka, huruvida sådana
tillgångar kunde beredas ur stiftets byggnadskassa. Domkapitlet hade
dervid hvarje gång funnit sig icke kunna för ändamålet anlita byggnadskassan,
men då ingen ovilkorlig förpligtelse synts domkapitlet förefinnas
för stiftets byggnadskassa att inträda vid bristande betalningsförmåga
hos läroverkets byggnadsfond, hade domkapitlet icke trott nödigt
vara att lemna riksgäldskontoret redogörelse för stiftets byggnadskassas
ställning.

Denna kassas behållning — i hvilken för öfrigt inginge ett räntefritt
lån till Skara allmänna läroverks byggnadsfond å ett belopp af
1,380 kronor 10 öre, hvilket lån till följd af byggnadsfondens bristande
betalningsförmåga sannolikt måste afskrifvas —- ökades visserligen under
år 1891 från 10,691 kronor 90 öre till 13,104 kronor 24 öre, men detta
berodde hufvudsakligen derpå, att kassan under nämnda år kommit i
åtnjutande af inkomst från ledig ecklesiastik tjenst enligt läroverksstadgans
§ 135 c) till belopp af 2,203 kronor 55 öre. Inkomst af detta
slag kunde emellertid enligt sakens natur endast undantagsvis tillfalla
kassan och hade icke heller under en lång följd af år före 1891 förekommit.
Öfver hufvud hade på senare tider kassans behållning snarare
visat tendens att gå ned än att gå upp, hvilket varit en oundgänglig
följd deraf, att kassan, utom räntor af kapitalet, icke haft andra inkomster
än två årliga kollektör inom stiftet, tillsammans uppgående till ett
belopp, vexlande mellan omkring 50 och omkring 90 kronor, samt
hyror, uppgående för år 1891 till ett belopp af 193 kronor 75 öre.

Ehuru domkapitlet på dessa skäl icke ansett sig kunna och böra
ifrågasätta, att medel till ifrågavarande låns beräntande och amorterande
skulle få tagas ur stiftets byggnadskassa, icke ens sedan dess
behållning stigit till det belopp, som förefunnits vid 1891 års slut, vore
dock den möjligheten icke utesluten, att under nästa eller något följande
år, såvida läroverkets byggnadsfond då fortfarande visade sig urståndsatt
att bestrida rånte- och kapitalbetalningen, stiftets byggnadskassa
kunde anlitas för betalningens verkställande, ehuru det visserligen icke
läte tänka sig, att sådant kunde ega rum två eller flera år å rad.

Domkapitlet komme alltså, så ofta frågan om åtgärder med anledning
af byggnadsfondens anmälda oförmåga att bestrida rånte- och
kapitalbetalningen å lånet kunde komma att föreligga, att för hvarje
gång å nyo taga under noggrann ompröfning, om och i hvad mån stiftets
byggnadskassa skulle kunna för ändamålet tagas i anspråk.

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

_ Enligt § 124 af stadgan för rikets allmänna elementarläroverk den
29 januari 1859, hvilken stadga gälde, då ifrågavarande lån beviljades
och utlemnades, skulle byggnad och underhållande af lärohus, der de
icke ålåge städerna, ske på bekostnad af stiftens byggnadskassor genom
vederbörande biskops och konsistorii försorg och under deras tillsyn.
Genom kongl. cirkulärbrefvet den 11 december 1863 föreskrefs emellertid,
i öfverensstämmelse med 1862—1863 års Riksdags beslut, att vid
hvarje läroverk skulle, genom upptagande af en terminsafgift af 5
rdr, bildas en byggnadsfond för nybyggnadsföretag och reparationer.
Dessa läroverkens byggnadsfonder skulle icke, såsom stiftens byggnadskassor,
förvaltas af konsistorium, utan af läroverkets rektor jemte
en af läroverkskollegium och två af vederbörande kommunalstyrelse
utsedde delegerade. Nu gällande läroverksstadga af den 1 november
1878 föreskrifver i § 125, att lärohus skola byggas och underhållas på
bekostnad af läroverkens byggnadsfonder och stiftens byggnadskassor,
samt innehaller om förvaltningen af nämnda fonder och kassor samma
bestämmelser som 1859 års stadga och 1863 års cirkulärbref.

På grund af berörda föreskrifter syntes det Riksdagen uppenbart,
att de af domkapitlet i Skara utfärdade förbindelserna för omförmälda lån
afse stiftets under domkapitlets förvaltning stående byggnadskassa, som
det enligt läroverksstadgan åligger att bestrida sådana utgifter, för
hvilkas betäckande lånet meddelats, och att således Skara stifts byggnadskassa
häftar i skuld till riksgäldskontoret för ifrågavarande lån.
Att sa är förhållandet, framgar för öfrigt af hvad som förekom vid
första låneandelens lyftande.

Med företeende af bevis att vilkoren för lånets utbekommande
blifvit fullgjorda, anhöllo stadsfullmägtige i Skara i skrifvelse af den 2
maj 1868 hos fullmägtige i riksgäldskontoret, att lånet måtte varda utbetaldt
till Skara högre elementarläroverks enskilda byggnadsfond emot
förbindelse af läroverkets rektor och öfriga ledamöter i den förvaltningskomité,
under hvars inseende nämnda fond vore stäld, men då
fullmägtige i riksgäldskontoret antogo, att den föreskrift^ skuldförbindelsen
borde, i likhet med hvad i jemförliga fall förut skett, utfärdas
af Skara stifts domkapitel, beslöto fullmägtige att till stadsfullmägtige
öfversända formulär till revers af domkapitlet. Denna fullmägtiges
uppfattning och fullmägtiges deraf härflytande beslut föranleddes ändlig611
åt hvad som inträffade vid behandlingen af ett liknande ärende
två år förut. Sedan nemligen 1862—1863 års Riksdag beviljat ett lån
af 40,000 rdr för uppförande af en ny byggnad vid läroverket i Kalmar,
samt Kongl. Maj:t förklarat, att vederbörande egde att i riks -

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

gäldskontoret anmäla sig till utbekommande af sagda låneunderstöd,
anhöll domkapitlet i Kalmar hos fullmägtige i samma kontor, att lånet
måtte varda till domkapitlets disposition utanordnadt. Fullmägtige afslogo
dock denna ansökan, hufvudsakligen af det skäl, att domkapitlet
icke visat sig vara berättigadt att lyfta lånemedlen. Med anledning
deraf förklarade Kongl. Maj:t, uppå framställning af domkapitlet, i
nådigt bref till fullmägtige den 9 mars 1866, att, enär berörda låneunderstöd
blifvit af Rikets Ständer beviljadt i anseende till bristande
tillgångar i Kalmar stifts byggnadskassa, på hvars bekostnad ifrågavarande
nybyggnad eljest skolat verkställas, Kongl. Maj:t funne domkapitlet,
hvilket förvaltningen af nämnda kassa ålåge, vara behörigt att
lånebeloppet uppbära. Lånet blef derefter utbetaldt till domkapitlet
emot förbindelse, affattad i samma ordalag som domkapitlets i Skara
båda förbindelser, för hvilka den tjenat såsom mönster.

Af hvad sålunda blifvit anfördt torde framgå, att, i motsats till
hvad domkapitlet antagit, Skara stifts byggnadskassa i första hand står
i betalningsansvar för det till förändring och tillbyggnad af läroverket
i Skara beviljade, af domkapitlet lyftade statslånet, samt att följaktligen
någon tvekan icke kan råda derom, att nyssnämnda kassas medel må
och, om kassans ställning sådant medgifver, äfven böra användas till
återbetalning af omförmälda lån. Då emellertid kassans behållning vid
1891 års slut icke var större än 13,104 kronor 24 öre, i hvilket belopp
dessutom, enligt hvad domkapitlet upplyst, ingick en räntefri fordran
å 1,380 kronor 10 öre af tvifvelaktig säkerhet, har Riksdagen ansett
skäl för närvarande icke förefinnas att vidtaga åtgärder för utfående
af de resterande inbetalningsbeloppen eller någon del deraf, helst som
domkapitlet förklarat sig, så ofta frågan om åtgärder med anledning af
Skara allmänna läroverks byggnadsfonds oförmåga att bestrida ränteoch
kapitalbetalningen å lånet förelåge, komma att taga under noggrann
ompröfning, om och i hvad mån stiftets byggnadskassa kunde för ändamålet
tagas i anspråk. Men enär vid eu sådan pröfning domkapitlets
uppfattning om byggnadslcassans förhållande till ofta nämnda statslån
måste utöfva väsentligt inflytande å domkapitlets åsigt, i hvad mån kassans
tillgångar kunna och böra anlitas för gäldande af samma lån, har
Riksdagen, med anledning af revisorernas framställning i förevarande
ämne och domkapitlets deröfver afgifna förklaring, uppdragit åt fullmägtige
i riksgäldskontor att i skrifvelse till domkapitlet i Skara framhålla,
att Skara stifts byggnadskassa på de här ofvan anförda skäl är
skyldig att, i män af tillgång, (ill riksgäld skontoret inbetala förfallna
och hädanefter förfallande annuiteter å det för förändring och tillbygg -

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

nåd af elementarläroverksbyggnaden i Skara från nämnda kontor utbetalda
statslån å 40,000 kronor.

2:o.

Angående Vesterås domkyrkas lån.

Sedan 1856—1857 års Riksdag anvisat dels 45,000 rdr såsom anslag
och dels 22,500 rdr såsom lån för en större reparation af Vesterås
domkyrka, men detta statsbidrag å tillsammans 67,500 rdr befunnits för
ändamålet otillräckligt, begärde Kongl. Maj:t af 1859—1860 års Riksdag
till fortsättning af den påbörjade reparationen ett ytterligare anslag
af 28,000 rdr, afsedt till, bland annat, som ej särskildt angafs, grundens
omläggning och yttre takets lagning. Med bifall till statsutskottets
hemställan, anvisade Riksdagen det äskade beloppet till utgående från
riksgälds kontoret, för att domkyrkokommissionen tillhandahållas, med
vilkor likväl att det sålunda beviljade understödet borde återgäldas i
den mån domkyrkans inkomster dertill framdeles lemnade tillgång. Lånet
utbetalades från riksgäldskontoret den 31 december 1860 emot domkyrkokommissionens
förbindelse, men har någon afbetalning derå allt
hitintills icke egt rum.

Med förmälan att domkyrkans behållning under år 1891 stigit från
11,477 kronor 93 öre vid årets början till 18,180 kronor vid dess slut,
hafva revisorerna, vid det förhållande att domkyrkan sålunda för närvarande
icke kunde anses sakna tillgångar, ansett en erinran böra göras
till domkyrkokommissionen om verkställande af någon afbetalning
å ifrågavarande lån.

I anledning häraf har Riksdagen beslutat anmoda fullmägtige i
riksgäldskontoret att hos domkyrkokommissionen i Vesterås göra erinran
om verkställande af någon afbetalning å domkyrkans i Vesterås
skuld till riksgäldskontoret.

3:o.

Angående vissa enskilda jernvägsaktiebolag, hvilka häfta i skald för
oguldna annuiteter å erhållna statslån.

I sitt vid sistlidna års lagtima riksdag afgifna utlåtande n:o 18
yttrade statsutskottet, bland annat, hurusom såväl af 1891 års stats -

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

revisorers berättelse som af fullmägtiges i riksgäldskontoret till Riksdagen
afgifna berättelse framginge, att åtskilliga jernvägsbolag, hvilka
undfått lån från riksgäldskontoret, sedan flera år hvarken erlade ränta
eller amortering å lånen, utan allt jemt ökade sin skuld till staten. Då
Riksdagens revisorer emellertid lemnat förhållandet utan anmärkning,
hade utskottet ansett sig icke böra hos Riksdagen göra någon framställning
i ämnet, hvilket, enligt utskottets uppfattning, icke lämpligen
borde af detsamma omedelbart upptagas till behandling, men som torde
vara förtjent af uppmärksamhet vid kommande revision af riksgäldskontorets
tillstånd och förvaltning.

Då detta utskotts uttalande vid ärendets föredragning inom kamrarne
lemnades utan anmärkning och sålunda måste anses vara af Riksdagen
godkändt, hafva revisorerna deraf funnit sig föranledda att taga
denna fråga under särskild, noggrann ompröfning.

Vid den undersökning af hithörande förhållanden, som revisorerna
i följd häraf låtit anställa, hade emellertid befunnits, att visserligen
icke så få jernvägsbolag underlåtit att å de utfästa förfallodagarne fullgöra
föreskrifna inbetalningar, men flertalet af dem hade dock sedermera,
i mån af inflytande inkomster, helt och hållet eller delvis infriat
sina förbindelser. Beträffande sådana bolag ansåge sig revisorerna,
åtminstone för närvarande, sakna anledning ifrågasätta några särskilda
åtgärder till bevarande af statens rätt. Deremot förekomme två bolag,
Vislanda—Bolmens och Lenna—Norrtelje, hvilka icke blott under en
följd af år underlåtit att inbetala föreskrifna annuiteter, utan tillika,
med eftersättande af statens rätt, användt inflytande inkomster till andra
ändamål än afbetalning å statslånen. Så hade Vislanda—Bolmens jernvägsbolag,
som allt sedan år 1886 underlåtit att erlägga någon inbetalning
å statslånet, under de sistförfluten fem åren användt tillhopa
23,786 kronor 94 öre till utvidgningar och förbättringar af jernvägen
m. m. samt derutöfver af trafiköfverskottet för år 1891 afsatt ett belopp
af 37,646 kronor 65 öre till »dispositionsfonden». Lenna—Norrtelje
jernvägsbolag åter, hvars betalningsskyldighet till riksgäldskontoret inträdde
med år 1887, hade icke erlagt någon vare sig rånte- eller
kapitalinbetalning å statslånet, men deremot under senaste femårsperioden
användt sammanlagdt 72,054 kronor 37 öre till afbetalning å
annan skuld samt 18,113 kronor 38 öre till utvidgning och förbättring
af jernvägen in. m.

Med anledning af hvad sålunda förekommit hade revisorerna velat
såsom sin åsigt uttala, att gent emot dessa båda bolag från riksgälds -

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 67.

kontorets sida särskilda åtgärder borde vidtagas, på det statsverkets
rätt måtte varda behörigen tillgodosedd.

Öfver detta revisorernas uttalande hafva styrelserna för Vislanda—
Bolmens och Lenna—Norrtelje jernvägsaktiebolag afgifvit förklaringar,
som i hufvudsak bekräfta rigtigheten af de utaf revisorerna anmärkta
sakförhållanden.

Lika med revisorerna anser Riksdagen det icke vara i sin ordning,
att jernvägsaktiebolag, som undfått lån af staten, i stället för att med
trafiköfverskottet för året verkställa inbetalning till riksgäldskontoret,
utan medgifvande och med åsidosättande af den rätt, hvilken tillkommer
staten såsom främste fordringsegare, använder inflytande inkomster,
ofta till höga belopp, till bestridande af andra utgifter än sådana, som
äro nödvändiga för jernvägsdriftens uppehållande, dessa utgifter må
nu, såsom fallet synes vara med Vislanda—Bolmens jernvägsaktiebolag,
komma att medföra höjning i jernvägens nettoafkastning och sålunda
öka bolagets framtida förmåga att fullgöra sina förbindelser eller bestå
i afbetalningar å skuld, som bolaget ådragit sig till annan än staten.
Sedan emellertid Kongl. Maj:t, i anledning af ett utaf 1891 års Riksdag
gjordt uttalande, under den 22 oktober sistlidna år utfärdat instruktion
för de af Kongl. Maj:t förordnade ledamöter i styrelserna för med statslån
understödda jernvägsaktiebolag, hvilken instruktion torde komma
att väl fylla sin bestämmelse, hyser Riksdagen den vissa förväntan, att
ett tillvägagående, sådant som det af ofvan nämnda båda jernvägsbolag
tillämpade, hädanefter icke skall kunna ifrågasättas utan att statens
ombud i styrelsen deremot afgifver sin protest och, om detsamma
ändock beslutes, anmäler förhållandet hos Kongl. Maj:t. På sätt i jemförliga
fall hittills egt rum, lärer Kongl. Maj:t icke underlåta att gifva
fullmägtige i riksgäldskontoret del af dylik skedd anmälan, hvarefter
det ankommer på fullmägtige att vidtaga de åtgärder, som i hvarje
fall bäst kunna skydda och befrämja riksgäldskontorets rätt, säkerhet
och förmån.

Med hänsyn härtill har Riksdagen icke ansett för närvarande erforderligt
att föreskrifva undantagsåtgärder mot ifrågavarande två jernvägsaktiebolag.
Deremot har Riksdagen beslutit ett tillägg till § 55 af
gällande reglemente för riksgäldskontoret, afsedt att, med anledning
af omförmälda instruktion, förtydliga och komplettera reglementets
föreskrifter.

Stockholm den 28 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.