Riksdagens Skrifvelse N:o 66

Riksdagsskrivelse 1897:66

Riksdagens Skrifvelse N:o 66.

9

X:o 66.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 nraj 1897.
— — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ls
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 10 §
i kongl. förordningen angående lagfart å fång till fast
egendom, den 16 juni 1875.

(Lagutskottets utlåtande n:o 6.)

Till Konungen.

Genom en den 9 sistlidne januari aflåten proposition n:o 18 har
Eders Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
förslag till lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875.

Detta förslag, tillkommet i syfte att inskränka den i nyssnämnda
lagrum nu stadgade skyldighet att föranstalta om uppläsande i tingslagets
kyrkor af kungörelse om häradsrätts beslut, hvarigenom ansökning om
lagfart å egendom på landet förklarats hyllande derför, att förre egarens
laga åtkomst icke blifvit styrkt, innebär, att dylik kungörelse skulle uppläsas
i kyrkan för den församling, der egendomen är belägen, äfvensom
i angränsande församlingars kyrkor. Vid granskning af förslaget har
emellertid Riksdagen funnit, att ifrågavarande kungörelseskyldighet enligt
Bill. till Rilcsd. Prot. 1S.97. 10 Sami. 1 Afd. 7 Band. 10 Höft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 66.

detsamma icke skulle blifva för alla fall mindre betungande, än med gällande
lagstiftning är förhållandet. Väl är det sant. att antalet kyrkor,
i hvilka kungörelse skulle uppläsas, kornme att minskas för alla de fall,
då »tingslagets kyrkor» till antalet öfverstege de till församlingen »angränsande
församlingars kyrkor» — något, som allmänneligen torde ega
rum i södra och mellersta Sverige — men å andra sidan skulle för större
delen af det nordliga Sverige och äfven på åtskilliga ställen i andra delar
af landet förslagets upphöjande till lag försvåra fullgörande af den i paragrafen
omförmälda kungörelseskyldighet. Flerestädes äro nemligen förhållandena
sådana, att »tingslagets kyrkor» äro ett ringa fåtal i jemförelse
med »angränsande församlingars kyrkors» antal.

Då det likväl icke torde böra ihågkomma, att berörda paragraf ändras
så, att den der omförmälda kungörelseskyldigheten blifver, för ett ej ringa
antal fall, mera betungande än enligt paragrafens nuvarande lydelse, har
Riksdagen ansett sig icke böra bifalla Eders Kongl. Maj:ts föreliggande
proposition i oförändradt skick.

Syftet med förslaget har emellertid synts Riksdagen till fullo vinnas
genom någon förändring af det i propositionen framlagda förslag. Föreskrifves
nemligen, att kungörelsens uppläsande skall ske, i stället för »i
angränsande församlingars kyrkor», allenast i de angränsande församlingars
kyrkor, som äro inom tingslaget belägna, kan i intet fall kungörelseskyldigheten
blifva mera betungande, än nu är händelsen. För de flesta fall
åstadkommes en ej oväsentlig inskränkning i nämnda skyldighet, och endast
i den händelse, att tingslaget består af allenast en eller ett fåtal hvarandra
angränsande församlingar, blifver kungörelseskyldigheten efter förändringen
af samma omfång som enligt paragrafens nuvarande lydelse.
Några olägenheter synas ej heller Riksdagen vara att befara af eu dylik
inskränkning.

Riksdagen, som alltså funnit Eders Kongl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke kunna i oförändradt skick bifallas, har för sin del antagit
följande

Lagom
ändrad lydelse af 10 § i förordningen angående lagfart å fång till
fast egendom den 16 juni 1875.

Härigenom förordnas, att ] 0 § i förordningen angående lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875, sådant detta lagrum lyder enligt
lagen den 81 december 1891, skall erhålla följande ändrade lydelse:

Riksdagens Skrifvelse N:o 66.

11

Kan till följd af de i 6, 7,8 och 9 §§ gifna föreskrifter sökt lagfart
ej beviljas, eller finnes sökandens rätt vara tvistig, eller möter, enligt den
i 18 § nämnda bok eller eljest, mot bifall till ansökningen annat hinder,
som icke är af beskaffenhet, att den jemlikt 5 § genast bör afslås, för klar e
rätten ansökningen hvilande i afbidan på hindrets undanrödjande. Tvist,
som bör afdömas, innan ansökningen slutligen pröfvas, skall, om den ej
redan är vid domstol anhängig, af rätten förvisas till särskild! utförande
i laga ordning.

År lagfartsansökning förklarad hvilande till följd af hinder, hvarom
i 7 § förmäles, skall kungörelse derom af rätten utfärdas, om sökanden
det äskar. Varder ej, efter det genom sökandens försorg nämnda kungörelse
tre gånger, minst en månad mellan hvarje gång, blifvit såväl införd
i allmänna tidningarna som ock, när fråga är om egendom å landet, uppläst
i kyrkan för den församling, der egendomen är belägen, äfvensom,
när tingslaget beslår af mera än en församling, jemväl i hyrleorna för angränsande,
inom tingslaget belägna församlingar, klander å fånget instämdt
samt i rättens lagfartsprotokoll antecknadt inom fem år efter sista kungörandet;
och förekommer ej heller eljest anledning, att annan eger bättre
rätt till egendomen; då må den omständighet, att förre egarens åtkomst
ej styrkes, icke vidare utgöra hinder för lagfartens beviljande, der det
visas, att sökanden eller han och hans rättsinnehafvare oafbrutet under
nämnda fein år varit i mantals- och skattskrifningslängd upptagne såsom
egare till fastigheten. Innan i ty fall ansökningen bifallas må, skall kronans
ombudsman i orten deröfver höras.

I afseende å lagfartsansökning, hvarom kungörelse utfärdats, innan
denna lag trädt i kraft, skall gälla hvad hittills varit stadgadt.

Stockholm den 5 maj 1S97.

Med undersåtlig vördnad.