Riksdagens Skrifvelse N:o 64

Riksdagsskrivelse 1893:64

Riksdagens Skrifvelse N:o 64.

25

N:o 6 i.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 28 april 1893.

— — — — Andra Kammaren den 28 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, angående eftergift af lösesumman
för vissa hemmansräntor, som i anledning af
upphörande af rättsförhållandet mellan kronan och Sala
bergslag skolat upp debiteras.

(Statsutskottets utlåtande n:o 25.)

Till Konungen.

MedjTanledning af Eders Kongl. Maj:ts den 6 april 1887 till Riksdagen
aflåtna proposition angående upplösning af då bestående rättsförhållande
emellan kronan och Sala bergslag m. m., beslöt Riksdagen
medgifva, att en sådan uppgörelse finge träffas mellan kronan och
Sala bergslag, att Sala silfververk under full eganderätt öfverlätes till
bergslaget mot det att kronan återvunne dispositionsrätten öfver vissa
fastigheter och anslag m. m. För denna uppgörelse faststäldes, utom
andra, de bestämmelser, att bergslaget skulle vara skyldigt att fem år
efter den dag, då aftalet inginges, frånträda dispositionen af det så
kallade Hyttans vattensystem med de vid Sala hytta och der ofvanför
gjorda vattenuppdämningarna, och att detta aftal skulle träda i
kraft den 1 januari 1888. Derjemte medgaf Riksdagen, att, sedan Sala
hyttas vattensystem blifvit till kronan afträdt, detsamma finge, så vidt
kronans rätt anginge, utrifvas, under vilkor att de jordegare, som
Bih. till Riksd. Prof. 1893. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 16 Höft. 4

-*j Riksdagens Skrifvelse N:o 64.

genom ntrifningen vunne fördel, skulle till statsverket erlägga ett belopp
af 19,800 kronor, motsvarande i afrundadt tal det med trettio
procent nedsatta kapitalvärdet af de räntebelopp, som genom förmedling
i följd af vattenuppdämning eftergifvits, hvilket belopp skulle till
betalning fördelas på den nyvunna eller förbättrade jorden i mån af
dess genom vattenafledningen vunna fördel.

Då den vid 1885 års riksdag beslutade trettioprocentsafskrifningen
af grundskatter således tagits i beräkning vid bestämmandet af lösesumman
för de omförmälda grundräntorna och denna lösesummas eftergifvande,
i den mån öfriga grundskatter afskrefvos, följaktligen blifvit
af Riksdagen i princip erkänd, föreslogs vid förlidet års urtima riksdag,
då frågan om grundskatternas fullständiga afskrifvande förelåg till
Riksdagens pröfning, att, derest fortsatt afskrifning af de på viss jord
hyflande grundskatter komme att beslutas, denna afskrifning jemväl
måtte tillämpas på den ofvannämnda lösesumman 19,800 kronor.

Det särskilda utskott, till hvars förberedande behandling frågan
remitterades, uttalade emellertid den mening, att, som den ifrågavarande
lösesumman endast vore att anse som en kronans eventuella fordran
af jordegarne, den af Eders Kongl. Maj:t föreslagna tolfårsafskrifningen
af grundskatter uppenbarligen icke kunde på densamma tillämpas.
Deremot syntes billigheten obestridligen fordra, att, om den stora afskrifningen
komme till stånd, jemväl de, som kunde blifva skyldige
erlägga lösesumman, erhölle en motsvarande förmån; och borde denna
lämpligast beredas dem genom ett eftergifvande på en gång af förenämnda
eventuella fordran. Då emellertid förslaget, sådant som det
blifvit affattadt, icke inrymde möjligheten af en sådan åtgärd, ansåg
utskottet att Riksdagen då icke kunde annat än afslå berörda förslag.

I enlighet med utskottets hemställan blef också framställningen af
Riksdagen afslagen.

Då det således endast varit af formella skäl, som förenämnda,
vid 1892 års urtima riksdag väckta förslag afslogs, har detsamma nu
ånyo framlagts med tillgodogörande af särskilda utskottets anvisning i
afseende på formen och sålunda hemstälts, att Riksdagen måtte besluta
att på en gång eftergifva hela den af 1887 års senare Riksdag bestämda
lösesumman, 19,800 kronor, för hemmansräntor, som i anledning af
upphörande af rättsförhållandet mellan kronan och Sala bergslag skolat
uppdebiteras.

Till stöd för detta förslag har vidare anförts, att utrifningen af
uppdämningarne i Hyttans vattensystem finge, enligt det mellan kronan
och Sala bergslag träffade aftalet, ske när som helst, från innevarande

Riksdagens Skrifvelse N:o 04. 27

års böljan räknadt. Genom dess verkställande skulle, såsom det framginge
af den omfattande utredning, hvilken meddelats i det till Eders
Kongl. Majrts proposition den 17 december 1886 fogade statsrådsprotokollet
öfver finansärenden, vinnas en ökad jordareal af 8,489 tunnland
15,8 kappland och ett ökadt jordvärde af 614,538 kronor 44 öre. Det
vore nemligen att märka, att de af vatten skadade eller fördränkta
egorna omkring och uti de åar och sjöar, som tillhörde Hyttans vattensystem,
i allmänhet utgjorde delar af de utaf dämningarna beroende
hemmannens och lägenheternas bättre jord. Väl kunde det, i afseende
å en del af dessa jordsträckor, ega sin rigtigliet hvad 1892 års särskilda
utskott sagt sig hafva inhemtat, nemligen att det läge i vida
fältet, huru vida utrifningen af vattenuppdämningarne någonsin komme
till stånd. Särskildt gälde detta de egor, som sträckte sig intill och
ut i sjön Hallaren, hvars vattenyta icke syntes kunna sänkas, utan att
åtskilliga vattenverksegares rättigheter och intressen deraf berördes.
Men med de öfriga förhölle det sig i sjelfva verket annorlunda. Så
förefunnes till exempel för vattenafledningen från egorna omkring och
i sjön Klasbomyran inga andra hinder än svårigheten för vederbörande
jordegare att utgöra den bestämda lösesumman. Blefve denna eftergifven,
skulle uppdämningarne i sistnämnda sjö genast kunna utrifvas,
enär annans rätt än jordegarnes icke vore deraf beroende, och de
dryga kostnader och den tidsutdrägt, som vore förenade med förrättandet
af sådan syn, som vore föreskrifven i § 27 af lagen om dikning och
annan afledning af vatten den 20 juni 1879, skulle följaktligen i detta
fall kunna undvikas. Ett eftergifvande af skyldigheten att erlägga
den ifrågavarande lösesumman i händelse af dämningarnes utrifning
borde så mycket mindre komma att medföra någon verklig förlust för
staten, som det vore högst sannolikt, att någon dylik utrifning icke
komme att ega rum, så länge skyldigheten att erlägga lösesumman
qvarstode för jordegarne; men förrän utrifningen skett, kunde staten
icke ega någon rätt att utkräfva denna lösesumma. Deremot läge det
antagandet nära till hands, att densammas eftergifvande skulle verka
som en kraftig sporre till utrifningens skyndsamma verkställande,
hvaraf äfven staten borde komma att vinna fördel till följd af ökad
skatteförmåga hos egarne af den genom vattenafledningen vunna eller
förbättrade jorden.

Såsom ofvan åberopats, har den år 1885 beslutade afskrifningen
af de å viss jord hyflande grundskatterna af Riksdagen tillämpats vid
bestämmande af kapitalvärdet af de räntebelopp, som genom förmedling

28

Riksdagens Skrifvelse JS:o 64.

i följd af vattenuppdämning vid Hyttans vattensystem eftergifvits men,
efter utrifning af uppdämningarna, skola för den nyvunna och förbättrade
jorden i mån af dess genom vattenafledningen vunna fördel erläggas.
. I enlighet härmed fordrar också utan tvifvel billigheten att,
sedan vid 1892 års urtima riksdag en fullständig afskrifning af grundskatterna
beslutats, motsvarande lindring beredes i afseende å den
ifrågavarande lösesumman för grundräntor. Då emellertid fördelningen
af denna lösesumma ej ännu kunnat bestämmas utan först framdeles
efter uppdämningarnas utrifning och i mån af jordens förbättring
skulle komma att utgå samt följaktligen största svårighet måste uppstå
vid beräkningen af den lindring i lösesumman, som må, med anledning
af urtima Riksdagens beslut, böra tillkomma egarne af den nyvunna
marken, anser Riksdagen, på sätt det särskilda utskottet antydt och
nu inom riksdagen äfven föreslagits, att hela lösesumman bör på en
gång eftergifvas, helst det ligger inom ifrågavarande jordegares befogenhet
att ej föranstalta om utrifningen, förr än det kan befinnas
för dem fullt fördelaktigt, och ju, allt efter som dessa utrifningar uppskjutas,
. den tid kommer att uppnås, då den allmänna grundskatteafskrifningen
i sin helhet blifvit genomförd.

Med afseende härå och med hänsyn till ej allenast den förenkling
i uppbördsförhållandena, som föranledes deraf, att hela ifrågavarande
lösesummas jemförelsevis ej betydliga belopp genast nu efterskänkes,
utan äfven vigten af att den odlingsbara mark, som genom
ofvan berörda uppdämningars utrifning kan komma att vinnas, må så
snart som möjligt tillgodogöras, har Riksdagen för sin del beslutat att
på en gång eftergifva hela den af 1887 års senare Riksdag bestämda
lösesumman, 19,800 kronor, för hemmansräntor, hvilken i anledning
af upphörande af rättsförhållandet mellan kronan och Sala bergslag
skolat uppdebiteras.

Stockholm den 28 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKEBI-AKTIEBOLAG, 1893.