Riksdagens Skrifvelse N:o 63

Riksdagsskrivelse 1897:63

Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

1

DT:o «».

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 maj 1897.

— — — — Andra Kammaren den 5 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
om ändrade bestämmelser angående styrkande af hinderslöshet
för ingående af äktenskap.

(Lagutskottets utlåtande n:o 15.)

Till Konungen.

Vid innevarande riksdag hafva enskilde motionärer framhållit det
föråldrade och för nuvarande förhållanden olämpliga uti gällande bestämmelser
om styrkande af hinderslöshet för ingående af äktenskap,
nemligen stadgandet uti 15 kap. 19 § kyrkolagen, att lysning till äktenskap
för obekant person icke må ega rum förr, än, der han icke kunnat
framte säkra bevis om sitt lefverne och sina vilkor, några visse och trovärdige
män derom vitnat, föreskrifterna i Kongl. brefvet till konsistorium
i Vexiö och samtliga konsistorierna den 26 oktober 1791 derom, att, då
hinderslösheten icke kan styrkas enligt nyssnämda bestämmelse i 19 § af
15 kap. kyrkolagen, den utvägen må af vederbörande begagnas att i Inrikes
Tidningarne kungöra sitt förehafvande med alla dertill hörande omständigheter
och med anvisning hos hvilken prest jäf mot det tilltänkta
äktenskapet böra anmälas inom en tid af tre till sex månader för dem,
som icke utom riket vistats, samt af ett år för dem, som från utländska
Ilih. till Riksd. Prof. 7897. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 10 Höft. (N:is 63—66.) 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

orter bort bevitnade vara, äfvensom bestämmelsen i kongl. brefvet den
12 december 1798, om rätt för utländsk man eller qvinna, som i två
års tid uppehållit sig här i riket, och som icke gitter med bevis styrka
sin hinderslöshet, att på sätt som ofvan nämnts, kungöra sitt förehafvande
med den verkan, att, derest icke något hinder för det tillämnade giftermålet
blifvit inom ett år derefter anmäldt eller eljest kunnigt, lysning
finge i vanlig ordning beviljas.

Riksdagen delar den åsigt, motionärerna uttalat, att ifrågavarande, nu
gällande bestämmelser om styrkande af hinderslöshet för ingående af
äktenskap äro i viss mån föi’åldrade och olämpliga. Sålunda torde ej
med fog kunna bestridas, att det intyg af trovärdige män, hvarom 15 kap.
19 § kyrkolagen talar såsom alternativ garanti för hinderslöshet, såsom
sådan har ganska ringa värde, då, enligt hvad erfarenheten bestyrker,
dylika intyg ofta åstadkommas utan att de undertecknande personerna
ega den kunskap om vederbörandes äktenskapsledighet, som af lagstiftaren
tänkts såsom förutsättning för intygets utfärdande. Då berörda
stadgande vid sådant förhållande näppeligen fyller det dermed afsedda
syfte, att på samma gång förhindra äktenskaps ingående af personer,
som ej äro dertill lediga, och möjliggöra för välkända personer, hvars
äktenskapsledighet ej kan på öfligt sätt styrkas, att knyta äktenskapsförbindelse,
torde böra tagas under öfvervägande, huruvida ej stadgandet i
fråga bör såsom olämpligt upphäfvas.

Det andra alternativet, som står den, hvilken ej kan styrka sin hinderslöshet,
till buds, att kungöra sitt tilltänkta äktenskap i allmänna tidningarna,
synes vida mera egnadt att utgöra värn mot ett obehörigt ingående
af äktenskap. Men äfven denna bestämmelse synes böra undergå
förändring. Med nutidens snabba kommunikationer och väsentligt ökade
samfärdsel torde tiden för jäfs anförande mot äktenskapsledigheten hos
en person, som vistats utrikes, utan fara eller olägenhet kunna, på sätt
motionärerna föreslagit, inskränkas till sex månader från kungörandet, då
man väl kan förutsätta, att hvar och en, som mot det tilltänkta äktenskapet
kan hafva något att erinra, inom den tiden blifver i tillfälle att
sina intressen tillvarataga; och att, såsom jemväl föreslagits, än ytterligare,
till tre månader, begränsa kungörelsetiden för sådana fall, att den, som
ärnar äktenskap ingå, ej vistats utom Skandinavien, skulle, enligt Riksdagens
mening, ej medföra några olägenheter, då samfärdseln mellan
Skandinaviens olika länder numera nått en synnerligen kraftig utveckling.

Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

3

En likaledes ifrågasatt inskränkning af kungörelsetiden för utlänningar,
som här i riket önska träda i äktenskap, från ett år till sex
månader, anser Riksdagen kunna utan olägenhet vidtagas.

Af dessa skäl får Riksdagen anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes
låta utreda, i hvad mån nu gällande bestämmelser angående styrkande
af hinderslöshet för ingående af äktenskap kunna i ofvan angifna hänseenden
förenklas, samt derefter för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill den verkstälda utredningen kan gifva anledning.

Stockholm den 5 maj 1897.

Med undersåtlig vördnad.