Riksdagens Skrifvelse N:o 63

Riksdagsskrivelse 1896:63

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

Nso 63.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1896.
— — — — Andra Kammaren den 18 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
angående tillägg till o § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

(Lagutskottets utlåtande n:o 63.)

Till Konungen.

Med erinran om den fullständiga saknaden i förordningen om kommunalstyrelse
på landet af nödiga bestämmelser för de samhällen, inom
hvilka ordningsstadgan, byggnadsstadgan och brandstadgan för rikets städer
samt helsovårdsstadgans bestämmelser för stad i tilllämpliga delar lända
till efterrättelse, men hvilka ännu icke hunnit utveckla sig till egna
kommuner, har en enskild motionär inom Riksdagen föreslagit ett tillägg
till 5 § af förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

Riksdagen har sig väl bekant, att antalet af de till landsbygden
hörande platser med större sammanträngd befolkning, der på grund af särskilda,
af Eders Kongl. Maj:t faststälda beslut de ifrågavarande författningarna
— ordningsstadgan för rikets städer m. fl. — eller någon eller
några af dem tillämpas, är ganska betydligt, och flera af platserna hafva
med afseende å folkmängd och utveckling nått en ganska stor betydelse.

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 63.

Många utgöras af stationssamhällen, som uppvuxit kring jernvägsstationer,
en del af fiskelägen, en del af förstäder, som bildats intill städer, men
utom deras område. Nu innehålla visserligen nämnda författningar nödiga
bestämmelser i fråga om de styrelser eller myndigheter, som för stadgarnes
tillämpning inom samhällena skola utöfva de funktioner, som i
stad enligt samma stadgar åligga särskilda styrelser. Men det är tydligt,
att dessa bestämmelser icke äro tillfyllestgörande. Det särskilda samhället
behöfver medel för stadgarnes tillämpning likasom för andra kommunala
behof. I hvilken ordning bindande beslut om medels anskaffande,
vare sig genom uttaxering eller lån, skall kunna åstadkommas, efter hvilken
grund uttaxering skall ske, om öfver hufvud samhället har någon rätt
att beskatta sina medlemmar mot deras bestridande och om icke beskattningsrätten
skall utöfvas af kommunen i dess helhet, af hvilken samhället
fortfarande utgör eu del, om dessa och dithörande frågor, derom
tiga alldeles så de ofta nämnda författningarna som naturligtvis ock kommunallagarne,
för hvilka dessa stations- och municipalställen, såsom mestadels
tillkomna senare än 1862, äro helt och hållet okända.

Af de i de kommunala prejudikatsamlingarne upptagna kongl. resolutioner
i hithörande frågor framgår, att saknaden af beskrifven lag flerestädes
gifvit anledning till tvistigheter och att man måst hjelpa sig fram
genom föreskrifter och beslut, väl icke stridande mot kommunallagarnes
anda, men i allt fall vid sidan af dessa lagar. Att med den betydelse,
berörda samhällen i regel ega, sådant icke vidare kan vara lämpligt, utan
att förhållandena böra, så vidt ske kan, lagligen ordnas, synes Riksdagen
uppenbart.

Med stöd af hvad ofvan anförts, får Riksdagen hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
de tillägg till och ändringar i kommunallagarne, som kunna vara erforderliga
för att ordna de kommunala beskattningsförhållandena inom platser
å landsbygden, för hvilka ordningsstadgan för rikets städer och andra dylika
författningar förklaras ega tillämpning.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.