Riksdagens Skrifvelse N:o 62

Riksdagsskrivelse 1897:62

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

1

N:o 62.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 5 maj 1897.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckta motioner
angående ändring i pr ester skåpets aflöningsförhållanden.
(Sammansätta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 7.)

Till K onungen.

Frågan om vidtagande af åtgärder, åsyftande ändring i presterskapets
aflöningsförhållanden, har vid innevarande riksdag upptagits af tre enskilda
motionärer, hvilka för Riksdagen härutinnan framlagt förslag af delvis
olika innehåll.

Bland annat har ifrågasatts ändring i skattskyldigheten till presterskapet
redan före de nu gällande löneregleringarnes upphörande. I sådant
afseende har en motionär yrkat, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Eders
Kongl. Maj:t anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes, så fort ske kunde, låta
utreda myckenheten af den tionde, som nu af tiondeskyldig jord utginge
till presterskapets i riket aflöning, och det belopp i penningar, denna tionde
motsvarade efter medelmarkegångspriset för de senaste tio åren 1887—1896
och i följd deraf utginge till presterskapets aflöning i hvarje pastorat och
hvad summan af denna tionde utgjorde för hela riket, samt sedan med
första möjliga, men senast till 1899 års Riksdag dels afgifva förslag till
afskrifning af denna tionde på enahanda sätt, som med de å jorden hvilande
grundskatter egt rum och under loppet af 10 år med 10 procent
årligen, dels föreslå det belopp, som Riksdagen borde anvisa och som mot

Bill. till Riksd. Prof. 1897. 10 Sami. 1 A/d. 1 Band. 9 Häft. (N:o 62). 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

tionden svarade, att utgå till presterskapets aflöning, antingen sålunda, att
det betalades omedelbart till presterna mot motsvarande minskning i de
afgifter, som utgjordes till dem af tiondeskyldig jord, eller ock utginge
såsom lindring till egarne af sådan jord för den tid, nu skedda löneregleringar
gälde. — En annan motionär har hemstält, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Eders Kongl. Maj:t anhålla, det Eders Kongl. Maj:t täcktes
efter verkstäld utredning af den skattskyldighet till presterskapet, som nu
ålåge församlingarna, hvar för sig, så fort det läte sig göra, helst till 1899
års Riksdag framlägga förslag derom, att de, som i en församling nu vore
skattskyldige till presterskapet, skulle erhålla full ersättning för sina utskylder
till detsamma på så sätt, att det inom församlingen erforderliga
ersättningsbeloppet betalades till minst en tredjedel genom statsmedel och
till högst två tredjedelar genom utdebitering på alla församlingens medlemmar
efter fyrk eller bevillningskrona, presterskapets egna fyrkar eller
bevillningskronor undantagna, samt derjemte förslag till de ändringar i nu
gällande kommunallagstiftning, hvartill vidtagandet af en sådan åtgärd
kunde föranleda.

Den tredje motionären har påyrkat ändring i annat afseende uti de
nuvarande förhållandena före löneregleringarnas utlöpande. Han har nemligen
föreslagit, ätt Riksdagen skulle i skrifvelse till Eders Kongl. Mäj:t
anhålla, att Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida icke,
till förbättrande af komministrarnes aflöning i de pastorat, der denna icke
vore tillräcklig att bereda komministrarne en anständig bergning, föreskrift
lämpligen kunde meddelas, hvarigenom komministern i sådant pastorat förklarades
berättigad att, derest kyrkoherden i pastoratet afginge innan nu
varande lönereglering upphörde att vara gällande, för den återstående tiden
erhålla skäligen förhöjd andel af de till presterskapets aflöning från pastoratet
utgående bidrag, samt derefter redan till nästa Riksdag framlägga
förslag i ämnet.

Vidkommande förhållandena efter de nu gällande löneregleringarnas
upphörande hafva två motionärer framlagt förslag. Den ene har framhållit
såsom syfte med den afskrifning af tionden, som han föreslagit, och
hvarför ofvan redogjorts, att, när tiden för nu gällande löneregleringar till*
ändagått och tiondens hela afskrifning egt rum, staten skulle öfvertaga
hela det belopp till presterskapets aflöning, som hittills utgått dertill af
tiondeskyldig jord, samt har vidare yrkat, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t anhålla, dels att Eders Kongl. Maj:t täcktes låta
upprätta förslag till lönestat för presterskapet i riket, afsedd att gälla från
de tider, då nuvarande löneregleringar upphörde, samt att denna lönestat
måtte upptaga bestämdt belopp för hvarje presterlig tjenstebefattning, dels

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

att utredningen till denna lönestats uppgörande jemväl måtte omfatta,
huruvida förefintliga boställen lämpligen borde efter uppskattning och
mot afdrag på lönen för tjenstinnehafvaren bibehållas eller endast
bostad med trädgårdsland åt honom upplåtas och boställena öfverlemnas
till pastoraten mot viss afgift, dels ock att Eders Kong! Maj:t ville, så fort
ske kunde, för Riksdagen föreslå såväl de förändringar ej mindre i kong!
förordningen af den 11 juli 1862 om ordnande af presterskapets aflöning
än ock i öfriga, frågan berörande lagrum, som ock de vilkor, som kunde
finnas nödiga för statens öfvertagande af aflöningen till rikets presterskap
såsom till öfrige statens tjensteman.

Den andre motionären har hemstält, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Eders Kongl. Maj:t anmäla, att Riksdagen ansett tiden vara inne att
vidtaga förberedande åtgärder i ändamål att nya regleringar af presterskapets
löner på af Eders Kongl. Maj:t, Riksdagen och kyrkomötet gemensamt
gillade grunder måtte komma till stånd och kunna träda i tillämpning
å de tider, då de nuvarande löneregleringarna upphörde att vara gällande,
samt tillika anhålla, att, enär sistberörda enligt bestämmelserna i kongl.
förordningen angående allmänt ordnande af presterskapets inkomster den
11 juli 1862 upprättade löneregleringar visat sig under nu varande förhållanden
i tillämpningen innebära anmärkningsvärda ojemnheter, så väl
beträffande beloppet af de för vederbörande prestman bestämda aflöningar
som med afseende å fördelningen af de utskylder, hvilka till presterskapet
utgjordes, Eders Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huru vida icke de nya
löneregleringarna lämpligen kunde grundas å följande, från föreskrifterna
i ofvannäinnda förordning delvis afvikande bestämmelser, nemligen:

att presterskapets aflöning skall utgöras genom bidrag af församlingarna
och inkomst från boställena, på sätt här nedan omförmäles;

flit, så långt ske kan utan skada för religionsvården, komministraturerna
indragas eller ock förvandlas till pastorsbeställningar;

att genom de smärre pastoratens sammanslagning minskning i det
stora antalet pastorat måtte ega rum;

att prestboställena i regel, och der icke särskilda omständigheter påkalla
undantag derifrån, utarrenderas, med presten förbehållen nyttjanderätt
till bostad och trädgård, der sådan finnes, samt med åliggande för
arrendatorn att ansvara för byggnads- och underhållsskyldighetens fullgörande; att

de till prestlöneregleringsfonden redan influtna och framdeles ingående
skogsförsäljningsmedel i större utsträckning, än hittills skett, tagas
i anspråk för presterskapets aflöning;

att aflöningen vid alla ordinarie presterliga beställningar skall utgå i

4 Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

penningar och vara tillräcklig att bereda innehafvaren en anständig bergning; att

de komministraturer, hvilka icke ifrågakomma till indragning
eller komma att ombildas till pastorat, skola utgöra en särskild löneklass,
inom hvilken aflöningen för alla komministrar utgår med i allmänhet lika
belopp, med den förhöjning allenast för vissa komministraturer, som på
grund af särskilda omständigheter kan finnas skälig;

att alla pastorat skola indelas i särskilda löneklasser till det antal,
som efter utredning må finnas lämpligt;

att aflöningen skall, med nedan omförmälda undantag för högsta
löneklassen, utgå med lika belopp vid alla till samma löneklass hörande
pastorat;

att aflöningen i lägsta löneklassen skall med ett skäligen afpassadt
belopp öfverstiga den normala aflöningen för komministrarne;

att aflöningen i högsta löneklassen skall vid alla dertill hörande pastorat
utgå med i allmänhet lika belopp och icke bestämmas högre, än
som må anses erforderligt för att uppmuntra rikare begåfvade unge män
att inträda på den presterliga banan samt derjemte erbjuda dem skälig
ersättning för de uppoffringar i tid och penningar, de underkastat sig för
att vid universitetet inhemta högre teologisk bildning; dock att denna bestämmelse
icke må utgöra hinder, att undantagsvis vid ett och annat pastorat
aflöningen kan förhöjas med skäligt belopp, der sådant för uppnående
af nyss nämnda ändamål anses nödigt;

att det skall tillkomma Kongl. Maj:t att — med tillbörlig hänsyn å
ena sidan till omfattningen af det med pastorsembetets utöfvande förenade
arbete och ansvar samt lefnadskostnaderna i orten och å andra sidan till
vigten deraf, att ett visst proportionerligt antal pastorat i alla löneklasser
tilldelas hvarje stift — bestämma, huru många och hvilka pastorat skola
fördelas på de särskilda löneklasserna;

att, för så vidt de presterliga aflöningsmedlen lemna öfverskott utöfver
hvad som för det ordinarie presterskapets aflöning erfordras, berörda
öfverskott skall användas till aflöning jemväl af det extra ordinarie presterskapet,
efter den fördelning på hvarje stift, som af Kongl. Maj:t förordnas; att

alla från församlingarna till presterskapets aflöning utgående bidrag
jemte arrendena för de ecklesiastika boställena skola af kronans
tjensteman debiteras, uppbäras och redovisas i sammanhang med den allmänna
uppbörden samt af Konungens befallningshafvande levereras till
statskontoret;

att likaledes till statskontoret skola levereras de andelar af skogs -

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

försäljningsmedlen, hvilka, utan att ingå till löneregleringsfonden, tillfalla
innehafvare af vissa ecklesiastiska boställen;

att, sedan sålunda ofvannämnda för presterskapets aflöning afsedda
medel levererats till statskontoret, det skall åligga bemälda myndighet att
af berörda medel och af de aflöningsmedel, hvilka utgå från den under
statskontorets egen förvaltning stående prestlöneregleringsfonden, tillhandahålla
vederbörande domkapitel de andelar af berörda aflöningsmedel, som
på hvarje stift belöpa;

att det skall åligga domkapitlen att af berörda medel ej mindre till
vederbörande löntagare qvartalsvis utbetala det för en hvar af dem genom
den nya löneregleringen bestämda aflöningsbelopp än äfven att tillhandahålla
det extra ordinarie presterskapet den aflöning, som kan tillkomma
detsamma; samt

att de från de olika skattetitlarne till presterskapets aflöning utgående
bidrag blifva stälda i rigtig proportion till hvarandra;

samt att Eders Kongl. Maj:t täcktes derefter till Riksdagen afgifva
det förslag till ordnandet af ifrågavarande angelägenhet, hvartill utredningen
kunde föranleda, äfvensom till de ändringar i ofvannämnda kongl.
förordning och möjligen öfriga till förevarande fråga hänförliga stadganden,
som kunde anses erforderliga för förslagets genomförande.

Ytterligare hafva två af motionärerna påyrkat skrifvelse till Eders
Kongl. Maj:t med begäran om utredning och förslag till åtgärder för beredande
af pension åt otjenstbara prestman.

Slutligen har påyrkats, att Riksdagen skulle till de begärda utredningarnas
verkställande ställa till Eders Kongl. Maj:ts förfogande ett förslagsanslag
af 3,000 eller 10,000 kronor.

Vid öfvervägande af de i nämnda motioner berörda ämnen har Riksdagen
funnit det visserligen icke kunna förnekas, att de nu gällande och
af Eders Kongl. Maj:t stadfästade lönekonventionerna, hvilka tillkommit
med anledning af kongl. förordningen den 11 juli 1862, beteckna ett synnerligen
stort framsteg i förhållande till det förut rådande aflöningssättet.
Att de deremot numera i många afseenden lemna mycket öfrigt att önska,
finner Riksdagen framgå såväl af hvad inom Riksdagen förut i ämnet
upplysts, som genom de i förevarande motioner lemnade uppgifter, och är
dessutom nogsamt bekant. Ett sådant sakernas tillstånd torde ej vara till
fromma hvarken för församlingarna eller presterskapet. Om den närmare
beskaffenheten af dessa missförhållanden å hvarje särskild ort kan Riksdagen
icke yttra sig, då lönekonventionerna icke äro i tryck tillgängliga,
men Riksdagen anser det emellertid icke kunna förnekas, att en grundlig
förbättring i flera afseenden är af behofvet påkallad. Riksdagen är lika -

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

ledes öfvertygad derom, att ehuruväl eu sådan genomgripande förändring
icke kan ernås, förr än i mån af de nuvarande konventionernas utlöpande,
det likväl ingalunda kan anses vara för tidigt att redan nu taga frågan
under behandling, i anseende till den mycket vidlyftiga och uttömmande
utredning, som för dess allsidiga bedömande erfordras, och med hänsyn
dertill, att många myndigheter torde böra höras i frågan, innan densamma
kan anses hafva kommit i sådant skick, att den lämpligen kan företagas
till slutligt afgörande.

Med ledning af motionerna går Riksdagen nu att omnämna några af
de afseenden, uti hvilka en förbättring synes erforderlig, utan att Riksdagen
dervid kan anse sig hafva anmärkt alla de olikartade synpunkter eller
framlagt alla de mångfaldiga omständigheter, som kunna på frågan inverka.

Genom lönekonventionerna reglerades församlingsmedlemmarnes bidrag
till presterskapet på ett synnerligen skiftande sätt i olika orter. Emellertid
torde fortfarande den hufvudsakligaste bördan deraf hvila på den tiondeskyldiga
jorden. Genom jordbrukets utveckling — som medfört, att den
beräkning, som vid löneregleringarnas uppgörande lades till grund för
bidragsskyldigheten, ej ens vid jemförelse jordbruksfastigheter emellan
längre är tidsenlig — genom uppkomsten af industriella anläggningar och
stationssamhällen samt deraf föranledd mer eller mindre betydlig folkökning
i många församlingar och genom flera andra inträdda förändringar
torde det flerstädes hafva kommit att framstå såsom ganska obilligt, att
blott en del af församlingen hufvudsakligen bekostar den institution,
hvaraf dock alla hafva gagn. Det synes sålunda Riksdagen först och främst
vara af nöden att få till stånd en grundlig utredning beträffande förhållandet
mellan den del af presterskapets aflöning, som inom hvarje församling
gäldas af den tiondeskyldiga jorden, och den, som utgöres af
andra inom densamma befintliga skatteobjekt, äfvensom ett sammandrag
öfver hvad i tionde utgår från hela riket. Derigenom kommer äfven att
vid jemförelse de olika församlingarna emellan framstå de för visso ganska
betydliga olikheter, som i detta afseende förefinnas mellan skilda församlingar
inom landet.

Riksdagen är redan nu öfvertygad derom, att genom utredningen det
skall visa sig, att en mycket omfattande revision af grunderna för skyldigheten
att bidraga till presterskapets aflöning blifver nödvändig, så att
en utjemning må kunna ske i afseende på de olika skatteobjekten.

Genom en sådan utjemning skulle, enligt Riksdagens åsigt, i ett stort
antal församlingar de berättigade skälen till de klagomål, som nu höras
från egarne till tiondeskyldig jord, kunna upphäfvas. Emellertid torde ett

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

icke obetydligt antal församlingar finnas, hvarest på den antydda vägen
det afsedda målet icke skulle kunna vinnas, enär inom dem några andra
beskattningsföremål än tiondeskyldig jord ej alls eller endast i högst obetydlig
mån förefinnas. Beträffande sådana församlingar anser Riksdagen
det böra tillses, huruvida icke någon lindring må kunna dem beredas
genom bidrag från tillgängliga fonder eller annorledes, så att församlingarna
ej öfver höfvan betungas, men vederbörande presterskap likväl erhåller sin
anständiga bergning. Dylik hjelp bör dock enligt Riksdagens förmenande
lemnas allenast så länge förhållandena göra densamma erforderlig och
upphöra, derest församlingens skatteförmåga blifver af någon anledning i
motsvarande grad ökad.

En utjemning torde ock enligt Riksdagens mening till eu viss grad
kunna och böra ske beträffande de lönevilkor, som presterskapet åtnjuter,
så att nuvarande stora olikheter mellan aftoningsförmånerna i olika församlingar
i någon mån mildras. Särskildt synes en rättelse vara önskvärd
i den olämpliga proportion, som på flera ställen råder mellan kyrkoherdes
och komministrars aflöning inom samma pastorat. En utredning angående
dessa förhållanden synes Riksdagen erforderlig.

De af motionärerna föreslagna åtgärder att direkt eller indirekt göra
presterskapet till af staten aflönade tjensteman har Riksdagen ej kunnat bifalla
och således ej heller de yrkanden i motionerna, som med sagda förslag
stå i oskiljaktigt sammanhang. Ett sådant förfarande skulle nemligen
enligt Riksdagens åsigt alltför djupt ingripa i de nuvarande, sedan gammalt
rotfästade kyrkliga förhållandena. Det skulle förändra statens och kyrkans
ställning till hvarandra, äfvensom förhållandet mellan de enskilda församlingarna
och deras presterskap. Riksdagen är derjemte öfvertygad, att det
i allmänhet icke skulle i församlingarna mottagas med välvilja. Af dessa
skäl finner Riksdagen sig böra vidhålla den uppfattning, som 1896 års
Riksdag i anledning af en då väckt motion häfdat, och såsom sin åsigt
uttala, att den grundsatsen bör fortfarande gälla, att afgifter, som af en
församling till dess presterskap utgöras, ej må till aflönande af en annan
församlings presterskap användas, hvilken grundsats finnes tydligt uttryckt
i § 9 af ofvennämnda kongl. förordning den 11 juli 1862. De jemkningar
och förbättringar i nuvarande aflöningsskyldighet för församlingarna
och aflöningsrätt för presterskapet, som äro nödvändiga, böra derför enligt
Riksdagens mening ega rum med bibehållande af nämnda grundsats.

Men Riksdagen har trott sig finna, att utan rubbning af samma grundsats
en viss lindring på af motionärerna antydd väg likväl skulle kunna
beredas församlingarna. Enär nemligen det svenska presterskapet småningom
erhållit allt flera embetsåligganden, hvilka ej kunna anses vara

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

af kyrklig art, och som icke heller motiveras af den enskilda församlingens
behof, utan af statshänsyn, finner Riksdagen, att från detta förhållande
goda skäl kunna hemtas för att statsbidrag i någon mån lemnas till
presterskapets aflöning. På hvad sätt detta lämpligen bör kunna ske, och
i hvilken omfattning det kan blifva erforderligt, torde kunna bestämmas
först sedan ofvanberörda utredning verkstälts.

Såsom ytterligare underlättande ernåendet af den önskade jemnare
fördelningen i alla här ofvan omförmälda afseenden kunna flera utvägar
påpekas, och åtskilliga äro äfven af motionärerna antydda. Bland dem
är indragning af vissa komministraturer en. Ehuru Riksdagen antager, att
en sådan åtgärd skall stöta på motstånd inom åtskilliga församlingar, och
ehuru Riksdagen anser, att dervid billig hänsyn bör tagas till församlingarnas
behof och önskningar, håller Riksdagen dock före, att flerstädes,
i synnerhet der två prester bo och tjenstgöra i en och samma församling,
en indragning kan utan skada ske.

Derjemte anser Riksdagen det böra tagas i öfvervägande, huruvida
icke på vissa orter, synnerligast sådana med gammal odling, hvarest församlingarna
äro jemförelsevis små och kyrkorna ligga nära hvarandra,
en sammanslagning utaf smärre pastorat må kunna ega rum, ehuruväl
häremot ännu större svårigheter torde komma att uppstå, än hvad
ofvan nämnts.

I sammanhang härmed är äfven att beakta, om icke åtskilliga komministraturer
torde böra förvandlas till sjelfständiga pastorat.

Genom dylika indragningar och sammanslagningar skulle flerstädes
frågan om presterskapets aflöning kunna på tillfredsställande sätt lösas,
utan att prestens förmåga att fullgöra sina embetsåligganden behöfde
genom göromålens ökning äfventyras. I de fall åter, der dessa åtgärder
ej kunna vidtagas, måste man tillse, huruvida ej bidrag från annat håll
må kunna lemnas åt församlingar, som äfven efter införandet af förändradt
utskyldssystem, hvarom ofvan nämnts, blifva för svaga att kunna
bereda sin herde anständig bergning. Dervid bör först ifrågakomma
att använda medel ur presterskapets löneregleringsfond. Äfven om det
ej vore klokt att årligen från denna utdela årets hela inkomst, då derigenom
lätt ett följande års bidrag blefve mindre än ett föregående års,
så föreställer sig Riksdagen, att möjligen mera än hittills af densamma
kunde disponeras. En utredning härom torde vara erforderlig. Möjligen
skulle också denna fond, utan att § 9 i oftanämnda kongl. förordning
af den 11 juli 1862 för nära träddes, kunna få ytterligare tillskott från
andra håll, synnerligast såsom en följd af en sådan omregleglering af de
presterliga befattningarna, hvarom ofvan nämnts.

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

Vidkommande de ecklesiastika boställenas skogsfond vill Riksdagen,
utan att närmare inlåta sig på frågan om dess tillkomst och hittillsvarande
användning, blott uttala den mening, att, sedan af densamma
bekostats skogsindelningar och vissa andra nödiga utgifter, hädanefter
dess afkastning hufvudsakligen borde kunna användas till samma ändamål
som löneregleringsfondens.

Hvad prestboställena angår, har Riksdagen sig bekant, att mycket
olika förhållanden på skilda orter i landet göra sig gällande beträffande
desamma. Riksdagen anser derför, att några för hela riket gällande stadganden
rörande sättet för deras brukande ej äro lämpliga. Det torde i
somliga fall vara för presten fördelaktigt, ja, kanske nödvändigt, att sjelf
sköta bostället, medan det deremot i andra fall är för honom mycket
olämpligt och ledande till stora olägenheter. En förbättring i nu anmärkta
hänseende anser Riksdagen kunna vinnas, i fall det medgåfves
presterskapet större frihet än hittills att få genom vederbörande myndigheters
försorg för längre tid utarrendera sina boställen. Det skulle äfven
kunna ifrågasättas, om det ej under vissa förhållanden skulle kunna medgifvas
en församling att sjelf öfvertaga arrendet af prestgården under
gällande regleringstid. En noggrann utredning om det lämpligaste förfaringssättet
härutinnan anser Riksdagen vara af behofvet påkallad, och
bör dervid tagas hänsyn till, att boställena må blifva väl häfdade samt
såväl församlingens, som presterskapets bästa må tillgodoses. Presten bör
dock, enligt Riksdagens åsigt, i hvarje fall bibehållas vid sjelfva bostaden
samt trädgård.

Vid en blifvande utredning för uppgörande af förslag till ny lönereglering
för presterskapet torde enligt Riksdagens mening äfven många
andra förhållanden, än de ofvan berörda, böra blifva föremål för undersökning
i ändamål att vinna behöflig rättelse. Riksdagen tillåter sig i
sådant afseende framhålla frågan om förändring i afseende på de nu utgående
personella afgifterna till presterskapet, hvilkas uppbörd nu är
synnerligen svår och föga egnad att befästa godt förhållande mellan församling
och prest. Vidare torde vara att beakta frågor om eventuel!
sammanbyggande af kyrkor, om ordnande af kapellförsamlingarnas ställning
till sina moderförsamlingar, om reglerande af det extra ordinarie
presterskapets vilkor, om ändrade bestämmelser fi afseende på beräknande
af å boställen nedlagda förbättringskostnader samt i afseende på presterskapets
skyldighet att bygga och underhålla vissa hus, såväl hvad p restgårdar
som komministerboställen angår, om i hvad mån bidragsskyldighet
till presterskapets aflöning bör åläggas främmande trosbekännare, in. m. in. m.
Riksdagen håller före, att den önskade utredningen bör göras så fullständig

Bill. till Riksil. Prut. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. .9 Haft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 62.

och allsidig som möjligt, så att dervid tages hänsyn till alla de förhållanden,
som kunna och böra inverka på det vigtiga ärendets förande till
ett lyckligt slut.

Hvad angår motionärernas yrkanden om skrifvelse med begäran om
utredning och åtgärder för presterskapets pensionering, har Riksdagen, som
håller före, att en sådan pensionering i större eller mindre omfattning
vore önskvärd, ansett sig, ehuru Riksdagen ej förbiser svårigheterna vid
pensioneringens åstadkommande, böra bifalla desamma, dervid uttalande
den mening, att presterskapet bör sjelf bidraga till sin pensionering.

Beträffande de af en motionär föreslagna åtgärder i syfte att under
de nuvarande löneregleringarnas giltighet bereda högre aflöningsvilkor åt
vissa komministrar har Riksdagen, ehuru den behjertar den mycket bekymmersamma
ekonomiska ställning, i hvilken en del komministrar befinna
sig, och anser det högst önskvärdt, om någon löneförbättring kunde
beredas dem, dock ej kunnat tillstyrka den af motionären föreslagna utvägen,
då härigenom nuvarande löneregleringar skulle sönderbrytas och
dertill kommer, att å ena sidan det ej synes vara billigt, att just de
komministrar, för hvilka motionären ömmar, skulle blifva de, hvilka såsom
nyutnämnda kyrkoherdar skulle få afstå en del af sin lön, och å den
andra sidan den föreslagna regleringsåtgärden skulle blifva svår att genomföra,
i samma mån den vore af behof påkallad. Om den behöfliga förbättringen
skall vinnas, lära andra utvägar böra tillgripas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får Riksdagen härmed hos
Eders Kongl. Maj:t anhålla:

att Eders Kongl. Maj:t täcktes så fort ske kan låta
verkställa noggrann utredning såväl beträffande den på
nu gällande löneregleringar grundade skattskyldigheten
till presterskapet från den tiondepligtiga jorden och
andra beskattningsföremål i jemförelse med hvarandra,
både inom hvarje församling och mellan olika församlingar,
som ock beträffande de aflöningsvilkor, som för
närvarande af presterskapet i olika församlingar åtnjutas; att

Eders Kongl. Maj:t täcktes, efter verkstäld utredning
af på frågan inverkande omständigheter, till
Riksdagens godkännande framlägga de grunder, som
anses böra blifva bestämmande vid reglerandet af presterskapets
aflöning, sedan tiden för nu gällande lönekonventioner
utlupit;

11

Riksdagens Skrivelse N:o 62.

att vid utredandet af berörda grunder särskild
hänsyn måtte tagas bland annat dertill:

huruvida icke en utjemning bör åstadkommas i
afseende på de bidrag till presterskapets aflöning, som
utgå från olika skatteobjekt, och i hvad mån staten bör
bidraga till aflöningen;

huruvida icke från tillgängliga fonder bidrag må
kunna lemnas till aflöning åt presterskapet i de församlingar,
som eljest skulle deraf oskäligt betungas;

huruvida en utjemning i viss mån af olikheterna
uti presterskapets aflöning inom olika församlingar och
tjenstegrader må kunna ega rum, så att hvarje prest
må erhålla anständig bergning;

huruvida icke vissa komministraturer böra och kunna
indragas och andra förvandlas till pastorsbeställningar;

huruvida en sammanslagning af smärre pastorat
må kunna ega rum;

huruvida icke afkastningen af presterskapets löneregleringsfond
och de ecklesiastika boställenas skogsfond
bör i större omfattning än hittills tagas i anspråk
för presterskapets aflöning;

huruvida icke förändrad ordning för prestboställenas
utarrendering bör stadgas, med fäst afseende derpå, att
boställena må väl häfdas samt såväl församlingarnas som
presterskapets bästa tillgodoses; samt

att Eders Kong! Maj:t täcktes i sammanhang med
ofvan omförmälda utredning äfven låta verkställa utredning
angående möjligheten af och sättet för beredande
af pension åt de prestman, som af ålder eller
sjukdom ej förmå behörigen uppehålla sina tjenster, samt
derefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
utredningen kan föranleda.

Derjemte får Riksdagen anmäla, att Riksdagen stält till Eders Kong].
Maj:ts förfogande ett förslagsanslag af 10,000 kronor till bestridande af
kostnaderna för här ofvan omförmälda utredningar.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm den 5 maj 1897.