Riksdagens Skrifvelse N:o 61

Riksdagsskrivelse 1896:61

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 61.

N:o 61.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1896.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af väckta motioner om
upphäfvande af vissa undantagsbestämmelser rörande tiden
för anförande af besvär öfver kommunal- och kyrkostämmobeslut
i Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens lön.

(Lagutskottets utlåtande N:o 48.)

Till Konungen.

Uti § 75 af kong!, förordningen om kommunalstyrelse på landet den
21 mars 1862 bestämmes tiden för anförande af besvär hos Konungens
befallningshafvande öfver kommunalstämmas eller kommunalfullmäktiges
beslut i kommunens angelägenheter till 30 dagar efter det klaganden af
beslutet erhållit del, den dagen likväl oräknad; och i § 41 af kong! förordningen
den 21 mars 1862 om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
är samma tid föreskrifven för klagan öfver kyrkostämmas beslut, vare
sig besvären, efter målens olika beskaffenhet, skola ingifvas till det domkapitel,
hvarunder kyrkoförsamlingen hör, eller till Konungens befallningshafvande
i länet. Från dessa allmänna bestämmelser, hvilka upptaga l:a
momentet af ofvannämnda §§, finnas dock stadgade vissa undantag. 2:a
momentet af § 75 i förordningen om kommunalstyrelse på landet lyder
nemligen:

5

Riksdagens Skrifvelse N:o 61.

»I Jemtlands, Vesterbottens och Norrbottens län må i mål, som ifrån
lappmarkskommun till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande fullföljes, dubbelt
så lång tid, som nu sagd är, den klagande tillgodokomma»;

och 2:a momentet af § 41 i förordningen om kyrkostämma m. m.
lyder:

»I Hernösands stift är för mål, som gå till domkapitlet från Jemtlands,
Vesterbottens och Norrbottens län, tiden dubbelt så lång, som här
ofvan är stadgadt, och gäller detta äfven i afseende på mål, som från
lappmarksförsamling gå till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i länet.»

I dessa undantagsfall är således besvärstiden 60 dagar.

Vid innevarande Riksdag hafva af enskilde motionärer gjorts framställningar
om upphäfvande af berörda två undantagsstadganden genom
deras uteslutande ur vederbörande förordningar; och har till stöd för dessa
framställningar anförts:

Dessa undantagsbestämmelser hade naturligtvis af lagstiftaren införts
med hänsyn till de långa afstånd, hvarpå åtskilliga kommuner i ofvannämuda
län och särskildt de mot norska gränsen belägna befunne sig från
stiftsstaden eller från vederbörande läns residensstäder. Dessa afstånd skulle
också med de vid tiden för kommunallagarnes stiftande befintliga, ofullständiga
kommunikationer hafva afskurit medlemmarne i åtskilliga af
dessa kommuner från möjligheten att öfverklaga dylika beslut, i fall besvärstiden
varit densamma som för öfriga delar af riket, enär i sådan
händelse besvär ej lrunnit inom rätt tid ingifvas. Dessa undantagsstadganden
hade således vid tiden för lagarnes stiftande varit alldeles nödvändiga,
men helt annorlunda förhölle det sig nu efter den utveckling befordringsväsendet
under de sista årtiondena hunnit. Genom norra stambanans
utsträckning till Boden, genom öppnande af tvärbanan genom Jemtland
och af jernvägen mellan Luleå och Gellivara samt genom upprättande af
en mängd nya postförbindelser längs efter förbättrade eller nyanlagda
landsvägar hade förbindelserna emellan olika orter inom dessa landsdelar
så väsentligt förbättrats, att posten numera för samma afstånd behöfde
snart sagdt icke flera dagar än förut veckor. Derjemte hade postförbindelserna
till dessa orter blifvit mycket tätare än förut, så att för närvarande
till exempel de flesta af lappmarkssocknarno hade postgång åtminstone
en gång i veckan, medan åtskilliga af dem hade dylik förbindelse
två eller tre gånger i veckan. Den kanske mest aflägsna af dessa
kommuner, Tärna kapellförsamling, som gränsade mot Norge, hade sålunda
post eu gång i veckan. Enligt motionärerna lemnade upplysningar
vore numera endast två lappmarkskommuner, nemligen Qvickjocks och
Jukkasjärvis, i detta afseende så illa lottade, att do hade postförbindelse

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 61.

med den öfriga verlden endast en gång hvarannan vecka, dervid dock
vore att märka, att förstnämnda kommun under ett par sommarmånader
hade postgång hvarje vecka. Vidkommande den tid, som åtginge för
postens befordring från de längst bort belägna kommunerna till stiftsstaden
eller vederbörande residensstad, torde denna icke någorstädes öfverstiga
nio ä tio dagar. Från Qvick]ock och Jukkasjårvis till Luleå utgjorde
denna tid respektive 6 och 7 dagar.

Häraf framginge, att berörda undantagsstadganden på grund af förändrade
förhållanden icke längre kunde anses af behofvet påkallade. Deremot
vållades genom det försenande af dylika ärendens afgörande, som af
stadgandena blefve en oundviklig följd, afsevärda olägenheter särskildt för
vederbörande kommuner och församlingar, hvilka dessa undantagsbestämmelser
gälde.

I likhet med motionärerna hyser Kiksdagen den åsigt, att de faktiska
förhållanden, som motiverat tillkomsten af ifrågavarande stadganden om
längre besvärstider för vissa orter i mål af förevarande beskaffenhet, eller
de långa utstånden mellan dessa orter, å ena, samt stiftsstaden och vederbörande
länsresidensstäder, å andra sidan, numera, efter den betydande
utveckling af kommunikationsväsendet i dessa trakter, som på senare tider
egt rum, icke äro af beskaffenhet att böra föranleda till bibehållande af
dessa undantagsbestämmelser, hvilka medföra de olägenheter för orternas
befolkning, som vållas af ett fördröjande af dylika måls afgörande; och
Riksdagen har styrkts i denna sin åsigt genom Riksdagen meddelade upplysningar
om postföringen i dessa trakter.

Af detta skäl har Riksdagen för sin del antagit dels följande

Lag

angående ändrad lydelse af 75 § i förordningen om konimunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 75 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 skall hafva följande ändrade lydelse:

Medlem af kommunen, som åt kommunalstämmans eller fullmäktiges
beslut uti kommunens gemensamma angelägenheter ej nöjes, eger rätt att,
der han tilltror sig kunna visa, att beslutet kränker hans enskilda rätt
eller eljest hvilar på orättvis grund, eller att det icke i laga ordning tillkommit,
eller att det står i strid med allmän lag eller författning eller
annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet fattat, deruti rättelse
söka genom besvär, hvilka, jemte det öfverklagade beslutet, böra till
Kongl. Maj:ts Befallningshafvande ingifvas inom trettio dagar efter det

Eiksdagens Skrifvelse N:o 61.

7

klaganden af beslutet erhöll del, dagen då det skedde likväl oräknad;
och åligger det klaganden derjemte såväl att vid besvären foga bevis om
dagen, då beslutet delgafs, som ock att, inom fjorton dagar efter det tiden
för besvärens inlemnande utgått, till kommunalstämmans ordförande ingifva
diariiutdrag deröfver, att han sig besvärat.

Försummar klaganden något af hvad sålunda är vordet föreskrifvet,
må beslutet kunna gå i verkställighet.

Klaganden skall anses hafva af beslutet erhållit del den dag, då det
enligt § 23 offentligen kungjordes.

dels och följande

Lag

angående ändrad lydelse af 41 § i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 41 § i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall hafva följande ändrade lydelse:

Medlem af församlingen, som åt kyrkostämmas beslut i församlingens gemensamma
angelägenheter ej nöjes, eger rätt att, der han tilltror sig kunna visa,
att beslutet kränker hans enskilda rätt eller eljest hvilar på orättvis grund, eller
att det icke i laga ordning tillkommit, eller att det står i strid med affmän lag
eller författning eller annorledes öfverskrider deras befogenhet, som beslutet
fattat, deruti rättelse söka genom besvär, hvilka, jemte det öfverklagade
beslutet, böra inom trettio dagar efter det klaganden deraf erhöll del,
dagen då det skedde likväl oräknad, ingifvas i mål, som uti § 2 mom.
1, 2, 3 och 4 äro nämnda, till det domkapitel, hvarunder kyrkoförsamlingen
hör, men i andra mål till Kongl. Maj:ts Befallningshafvande i
länet; och åligger det klaganden derjemte såväl att vid besvären foga
bevis om dagen, då beslutet delgafs, som ock att, inom fjorton dagar efter
det tiden för besvärs inlemnande utgått, till kyrkostämmans ordförande ingifva
diariiutdrag deröfver, att. han sina besvär inlemnat å ort som vederbör.

Försummar klaganden något af hvad sålunda är föreskrifvet, må beslutet
kunna gå i verkställighet.

Klaganden skall anses hafva af beslutet erhållit del den dag, då detsamma
enligt § 17 offentligen kungjordes.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.