Riksdagens Skrifvelse N:o 60

Riksdagsskrivelse 1894:60

Riksdagens Skrifvelse N:o 60.

11

N:o 60.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 2 maj 1894.

— — — Andra Kammaren den 2 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens
framställning om ändring af 4 kap. 10
§ strafflagen och 35 § i strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1361.

(Lagutskottets utlåtande n:o 7.)

Till Konungen.

I sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen
främstält dels följande förslag till ändrad lydelse af 4
kap. 10 § strafflagen: »Förekomma till verkställighet på en gång flera
domar, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd, ege Konungens
befallningshafvande förordna, huru straffen skola sammanläggas. Enahanda
befogenhet tillkomme tillsyningsman vid kronohäkte i fråga om
utslag, som till honom omedelbarligen för verkställighet ankomma och
röra fångar, hvilka i sådant häkte förvaras»; och dels följande förslag
till ändrad lydelse af 35 § i strafflagen för krigsmagten den 7 oktober
1881: »förekomma till verkställighet på en gång flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fäld till straff, ege, då straffen skola undergås i
militärhäkte, vederbörande befälhafvare och i annat fall Konungens befallningshafvande
eller tillsyningsman vid kronohäkte att förordna, huru
straffen skola sammanläggas; dock att, om disciplinstraff blifvit af befälhafvare
någon ålagdt, men verkställande deraf, på sätt i 153 § sägs,

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 60.

anstår i afvaktan på utslag öfver annat mot den stralfskyldige vid domstol
angifvet brott, för hvilket lian hålles häktad, samma domstol skall,
i händelse han sakfälles för det der åtalade brottet, men straffet för samma
brott ej kan mot gällande föreskrifter verkställas jemte disciplinstraffet,
förordna om de särskilda straffens sammanläggning.»

Till stöd för sin ifrågavarande framställning har justitieombudsmannen
anfört, bland annat, följande:

Tillämpningen af stadgandena i 4 kap. strafflagen om förening
eller förändring af straff vore i regeln anförtrodd åt domstolarne. Då
domstol genom samma utslag dömde en person för flera brott till särskilda
straff, skulle, enligt 2 § i nämnda kapitel, domstolen tillika meddela
de föreskrifter, som erfordrades, i händelse någon förändring af
sfraffen, i enlighet med de i kapitlet gitna bestämmelser, skulle ega rum.
Om åter en person genom särskilda utslag blifvit till straff dömd och
dessa straff på en gång förekomme till verkställighet, ålåge det den
verkställande myndigheten, Konungens befallningshafvande eller tillsyningsman
vid kronohäkte, att tillse, om straffen vore af beskaffenhet
att kunna jemte hvarandra utan förändring verkställas, och, om så ej
vore förhållandet, jemlikt 4 kap. 10 § strafflagen göra anmälan hos
vederbörande hofrätt, som förordnade, huru straffen skulle sammanläggas.

Vid den granskning af fångförteckningar, som inom justitieombudsmansexpeditionen
egde rum, hade under de senast förflutna åren anmärkts,
att anmälan hos hofrätt angående straffsammanläggning ej alltid egt
rum, då så ske bort. Tillsyningsmännen vid vissa kronohäkten i Norrland
hade nemligen i åtskilliga fall, då till verkställighet på en gång
förekommit frihetsstraff och böter, hvartill saknats tillgång hos de dömde,
utan anmälan till hofrätten befordrat till verkställighet ett af dem sjelfve
efter böternas förvandling sammanlagdt frihetsstraff. I de flesta af dessa
fall hade förhållandet varit sådant, att det ena af de utslag, hvarigenom
straff ådömts, för verkställighet ankommit till vederbörande kronohäkte,
sedan den dömde börjat der undergå annat straff, och så sent att, derest
anmälan till vederbörande hofrätt om straffens sammanläggning skulle
hafva skett, hofrättens utslag icke skulle hunnit till häktet ankomma,
förr än den dömde undergått det straff, hvars verkställighet börjat, och
sålunda måst från häktet frigifvas, i följd hvaraf sjelfva ändamålet med
anmälningen skulle hafva förfelats. I de yttranden, som i de omförmälda
fallen från vederbörande tillsyningsmän infordrats, hade dessutom städse
framhållits, att, derest anmälan till hofrätten skulle hafva egt rum och
den dömde i afvaktan på hofrättens utslag blifvit frigifven, denne i de
flesta fall skulle genom att afvika från orten hafva till en oviss framtid

Riksdagens Skrifvelse N-.o 60. 13

undanskjutit verkställigheten af det genom det sist ankomna utslaget
ådömda straffet.

Då snabb verkställighet af ådömda straff vore af största vigt, för
att ej ändamålet med statens straffande verksamhet skulle förfelas, men
stadgandet derom, att hofrätt skulle förordna om straffsammanläggning,
visat sig kunna vara ett hinder i nämnda afseende, hade för justitieombudsmannen
uppstått det spörsmål, huruvida icke berörda hinder skulle
kunna undanrödjas och tillämpning af stadgandena angående sammanläggning
af straff, ådömda genom särskilda utslag, äfven i de fall, att
straffen icke kunde jemte hvarandra verkställas, anförtros åt de myndigheter,
som hade att verkställa straffen, nemligen Konungens befallningshafvande
i länen och tillsyningsmännen vid kronohäktena. Detta
hade synts så mycket hellre kunna ske, som ifrågavarande bestämmelser
afsåge verkställighet af ådömda straff och till sin natur vore jemförliga
med öfriga verkställigheten rörande stadganden, hvilka af nämnda myndigheter
skulle tillämpas.

Skälet till nu gällande stadgande derom, att hofrätt skulle förordna,
huru straff skola sammanläggas, vore aft söka i omsorgen om att sammanläggningen
blefve gjord med full sakkunskap. Någon betänklighet
vid att numera anförtro straffsammanläggningen åt de verkställande
myndigheterna syntes likväl ej böra finnas, då de uti ifrågavarande afseende
gällande stadganden, särdeles efter borttagandet af vatten- och
brödstraffet såsom förvandlingsstraff för böter, vore af ganska enkel beskaffenhet
och i allt fall under så lång tid tillämpats, att full kunskap
om desamma kunde förutsättas hos nämnda myndigheter, hvilka för
öfrigt vid straffverkställigheten hade sig ålagdt att tillämpa bestämmelser
rörande straffafdrag, som ingalunda kunde anses vara mindre invecklade.
Redan nu vore ock eu art af strafförändring anförtrodd åt
Konungens befallningshafvande och kronohäktenas tillsyningsmän, hvilka
egde att till fängelse förvandla ådömda böter, till hvilkas gäldande tillgång
saknades.

Det kunde icke med fog påstås, att ett öfverlemnande åt Konungens
befallningshafvande och tillsyningsmännen af ifrågavarande befogenhet
skulle öka dessa myndigheters göromål, hvilket ju i fråga om vissa,
redan nu öfverhopade länsstyrelser skulle vara ett kraftigt skäl mot förändringen,
ty uppsättande och expedierande af bref till hofrätten samt
mottagande och diarieförande af dess utslag torde snarare kräfva mera
arbete, än sjelfva straffsammanläggningen skulle göra. För hofrätterna
åter skulle befrielsen från dessa, visserligen hvarken särdeles talrika eller
tidsödande, ärenden dock medföra någon minskning i arbetet.

14

Riksdagens Skrifvelse N:o fiO.

Härjemte bär justitieombudsmannen erinrat, hurusom den föreslagna
ändringen af 4 kap. 10 § strafflagen betingade, förutom den likaledes
ifrågasatta ändringen af 35 § i strafflagen för krigsmagten, jemväl motsvarande
ändring i 11 § 9 mom. af förordningen om nya strafflagens
införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864.

I likhet med justitieombudsmannen finner Riksdagen det vara önskvärdt,
att äfven i de fall, hvilka afses i 4 kap. 10 § strafflagen, sammanläggning
af straffen må kunna ega rum utan den tidsutdrägt, som
frågans hänskjutande till hofrätt för med sig. En nödvändig förutsättning
härför är likväl, att den myndighet, åt hvilken det skulle anförtros
att i hofrättens ställe verkställa ifrågavarande sammanläggning, ererbjuder
tillräckliga garantier derför, att åtgärden städse vidtages i full
öfverensstämmelse med strafflagens öfriga bestämmelser i nämnda kapitel.
Såsom de myndigheter, hvilka skulle komma att ersätta hofrätterna,
hafva af justitieombudsmannen föreslagits dels Konungens befallningshafvande
och dels tillsyningsmän vid kronohäkten. I fråga om Konungens
befallningshafvande hyser Riksdagen icke några betänkligheter mot
att tillägga denna myndighet den af justitieombudsmannen föreslagna
befogenhet. Då åter, beträffande tillsyningsmän vid kronohäkten, det
för dem icke är erforderligt att ega juridiska kunskaper, och man alltså
icke eger förutsätta hos dem sådan insigt, att de alltid skulle kunna
rätt tillämpa stadgandena om stratfsammanläggning, helst ganska invecklade
fall kunna förekomma, anser sig Riksdagen icke böra tillstyrka
förslaget att gifva enahanda befogenhet åt nämnde tjenstemän.

Om justitieombudsmannens framställning, i hvad den afser omförmälda
befogenhet för Konungens befallningshafvande, vinner Eders Kongl.
Maj:ts godkännande, betingas deraf, såsom justitieombudsmannen erinrat,
motsvarande ändring i 11 § 9 mom. af kongl. förordningen om nya
strafflagens införande och hvad i afseende derå iakttagas skall den 16
februari 1864.

För att, på sätt justitieombudsmannen anfört, likformighet uti ifrågavarande
hänseende må, så vidt möjligt är, åstadkommas mellan allmänna
strafflagen samt strafflagen för krigsmagten, synes det Riksdagen, som
hyser samma betänkligheter för den omförmälda straffsammanläggningens
uppdragande åt vederbörande militärbefälhafvare som åt uppsyningsman
vid kronohäkte, att på de skäl, som åberopats för den af Riksdagen förordade
ändring af 4 kap. 10 § strafflagen, motsvarande ändring af 35
§ i strafflagen för krigsmagten borde vidtagas, dock med den begränsning,
att det icke må tillkomma Konungens befallningshafvande att förordna
om sammanläggning af sådana straff, som skola verkställas i

Biksdagens Skrifvelse N:o 60. 15

militärhäkte, i fråga hvarom således nu gällande bestämmelser fortfarande
skulle ega giltighet.

Riksdagen får, på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställa,
att Eders Kongl. Majrt ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
dels förslag till lag om sådan ändring i 4 kap. 10 § strafflagen samt 11
§ 9 mom. af kongl. förordningen om nya strafflagens införande och hvad
i afseende derå iakttagas skall den 16 februari 1864, att Konungens
befallningshafvande, der på en gång förekomma till verkställighet flera
domar, hvarigenom samma person blifvit till straff dömd, må eg a förordna,
huru straffen skola sammanläggas, dels ock förslag till lag om
sådan ändring af 35 § i strafflagen för krigsmagten den 7 oktober 1881,
att, då till verkställighet på en gång förekomma flera beslut, hvarigenom
samma person blifvit fäld till straff och straffet icke skall verkställas å
militärhäkte, Konungens befallningshafvande eger förordna, huru straffen
skola sammanläggas.

Stockholm den 2 maj 1894.

Med undersåtlig vördnad.