Riksdagens Skrifvelse N:o 59

Riksdagsskrivelse 1896:59

12

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

ST:o 59.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1896.
— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion om
tillägg till lagen angående tillsyn å vissa så kallade folkbanker
m. m. den 29 juli 1892.

(Lagutskottets utlåtande n:o 42.)

Till Konungen.

I en inom .Riksdagen väckt motion har framhållits, hurusom brister
förefunnes i gällande bestämmelser angående vissa så kallade folkbanker
och dermed jemförliga penninginrättningar med sparbanksrörelse. I den
angående tillsyn å dylika bankinrättningar utfärdade lag af den 29 juli
1892 saknades sålunda en del för de öfriga bankinrättningarna gällande
föreskrifter, hvilka icke oväsentligt syntes kunna bidraga till trygghet för
den penninginsättande allmänheten. Ehuru det icke uttryckligen sades i
lagen, att delegarne i hvarje under densamma lydande bankinrättning vore
solidariskt ansvarige, torde sådant emellertid framgå deraf, att de så

13

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

kallade folkbanker, som icke vore bankaktiebolag, vore detta. Nu vore
dels för de icke solidariska bankaktiebolagen i lagen af den 19 oktober
1886 § 8 föreskrifvet, att särskild registerbok skulle föras öfver samtlige
bolagsmän och deras innehafvande aktier, hvilken bok skulle vara för en
hvar, som önskade deraf taga kännedom, tillgänglig på de tider, banken
hö lies öppen för allmänheten, och dels för de solidariska sedelutgifvande
bankerna i § 7 af lagen den 12 juni 1874 enahanda föreskrift gällande.
En sådan föreskrift syntes, minst sagdt, vara lika behöflig för folkbanker
och dermed jeinförliga penninginrättningar.

Ej heller funnes för dessa sistnämnda någon föreskrift om obligatorisk
afsättning till reservfond och om denna fonds användande, hvilket torde
vara en icke oväsentlig brist i betraktande deraf, att en del sådana banker
funnes med föga betydande grundfonder i förhållande till rörelsens
omfång.

Hvarken bankaktiebolagen eller de sedelutgifvande bankerna egde rätt
förvärfva egna aktiebref eller mottaga sådana till säkerhet för försträckning,
men detta kunde alldeles obehindradt ske i de här ifrågavarande
bankinrättningarna.

Då emellertid, såsom af från statiska centralbyrån erhållna uppgifter
öfver de vid 1894 års slut befintliga folkbanker och dermed jemförliga,
till denna kategori öfvergångna f. d. sparbanker kunde inhemtas, mer än
hälften af inlånade medel utgjordes af sparkasseinsättningar, kunde ock
ifrågasättas, huruvida icke äfven på dessa banker, oaktadt de vore solidariska,
borde tillämpas föreskrifterna i sparbankslagen om förbud för
styrelse och tjensteman att ingå i låneförbindelser till banken af annan beskaffenhet
än den i sistnämnda lag tillåtna.

I sammanhang härmed har tillika påpekats, att då af bestämmelsen
i § 1 af lagen om vissa s. k. folkbanker in. fl. framginge, att lagen icke
vore tillämplig på sådana eljest dermed likartade penninginrättningar, som
hade af Eders Kongl. Maj:t stadfäst reglemente, deraf blifvit en följd, att
sådana inrättningar funnes, som icke torde vara underkastade något slags
offentlig kontroll.

Riksdagen har visserligen hyst betänkligheter mot att föreslå ändringar
uti en lag af så ungt datum som den i motionen omhandlade; men då
Riksdagen öfvertygats om åtskilliga brister uti nu gällande lagstiftning
angående folkbanker och dermed jemförliga penninginrättningar, har Riksdagen
låtit betänkligheterna vika i betraktande af den stora vigten, såväl
för allmänheten som för penninginrättningarna sjelfva, deraf, att betryg -

14

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

gande säkerhetsåtgärder mot hvarje missbruk af allmänhetens förtroende
till banken äro af lagen påbjudna.

Vid den granskning af ifrågavarande lag, som Riksdagen i anledning
af förevarande motion företagit, hafva särskildt följande brister tilldragit
sig Riksdagens uppmärksamhet.

Först och främst har Riksdagen såsorii sådan betecknat frånvaron af
bestämmelse, att banken eller inrättningen skall ega af myndighet faststäldt
reglemente. Utan ett dylikt är det ju omöjligt att bilda sig någon
säker uppfattning om de grundsatser, som i fråga om förvaltning o. d.
tillämpas, och allmänheten har icke någon garanti mot försök från delegarnes
sida att utan allmänhetens kännedom begränsa sin ansvarighet till
deras risk, som anlita bankens rörelse.

Likaså har det ådragit sig Riksdagens uppmärksamhet, att t. ex. en
folkbank kan börja sin verksamhet utan att någon grundfond finnes, ty
om bildandet af en dylik innehåller lagen i fråga ej några absolut bjudande
bestämmelser. På samma sätt intager lagen fullständig tystnad i
fråga om sättet för bildandet af reservfond äfvensom om dennas storlek
och användning.

Ännu betänkligare synes det Riksdagen, att lagen ej stadgar förbud
mot belåning i banken af delaktighetsbevis i densamma. Härigenom kunna
bankens fonder, äfven om desamma nominelt uppgå till stora belopp, i sjelfva
verket vara af ganska ringa värde, och en dylik minskning i deras värde kan
ske på ett sätt, som endast med svårighet kan af allmänheten kontrolleras.
Med en sådan frihet i fråga om utlemnande af lån till delegare i banken,
kan banken, långt sedan den reella behållningen öfver höfvan minskats,
tillgodonjuta förtroende af allmänheten i vida högre mån, än dess ställning
betingar.

För undvikande af allehanda trakasserier, torde en bestämmelse jemväl
vara erforderlig, som begränsar bankens styrelseledamöters och tjenstemäns
rätt att i banken erhålla lån eller användas som borgesman å till banken
stälda förbindelser, på ungefär enahanda sätt, som i sparbankslagen finnes
om styrelseledamöter och tjensteman i dylika banker stadgadt.

Ett stadgande om skyldighet för banken eller inrättningen att någon
gång hvarje år offentliggöra en förteckning öfver delegarne torde äfven
finnas önskvärd!

På grund af hvad sålunda anförts, får Riksdagen hemställa, att Eders
Kongl. Maj:t ville taga under ompröfning, huruvida ej i ofvan angifna
afseenden för betryggande af den penninginsättande allmänhetens säkerhet

15

Riksdagens Skrifvelse N:o 59.

tillägg eller ändringar borde göras i förordningen den 29 juli 1892, angående
tillsyn å vissa s. k. folkbanker och med folkbanker jemförliga
inrättningar, samt i sådant fall låta förelägga Riksdagen förslag i ämnet.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.