Riksdagens Skrifvelse N:o 58

Riksdagsskrivelse 1896:58

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

5

IC.o 58.

; - "ior"; (O I !''!: :T) ;V/?. JJbd )’K ■ !., /rf:

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 12 maj 1896.

— — — — Andra Kammaren den 13 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af justitieombudsmannens

framställning angående stämning stider nas förkortande m. m.

i.v t • • \Ui< , -v }''■ >v-''r< niii: L . = : ;. >;;'' . .liv*.i .b

(Lagutskottets utlåtande n:o 16.)

Till Konungen.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen
framhållit önskvärdheten af förändrade föreskrifter i afseende
på stämningstid och dermed sammanhängande frågor, särskilt i
syfte att stämningstiderna måtte varda förkortade. Justitieombudsmannens
hemställan i detta hänseende är, enligt hvad embetsberättelsen gifver vid
handen, närmast föranledd af en från Sveriges advokatsamfund till honom
ingifven skrift, hvari anhålles, att justitieombudsmannen måtte hos Riksdagen
väcka förslag i syfte, bland annat, att nu gällande bestämmelser
om stämningstid måtte ändras i den rigtning, att sådan tid för svarande,

6 Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

boende utom staden eller häradet der domstolen är, måtte väsentligen
förkortas.

Justitieombudsmannen har, såsom nämndt, i anledning af berörda
skrifvelse — hvarvid fogats utdrag af advokatsamfundets protokoll för
den 9 juni 1894, hvilket protokoll innehöll de närmare skälen för advokatsamfundets
framställning — upptagit frågan om stämningstidernas förkortande
till behandling och dervid anfört följande:

Vidkommande frågan om förkortad stämningstid innehölles de nu
gällande bestämmelserna angående tiden för stämnings delgifvande i
tvistemål i 11 kap. 4 och 5 §§ rättegångsbalken, sådana dessa lagrum
lydde genom kongl. förordningen den 18 april 1849. § 4 hade följande

lydelse:

»Käranden vare skyldig att låta svaranden få stämning fjorton dagar
förut, der han inom häradet bor: utom häradet eller i annan stad, tre
veckor: utom länet, sex veckor: i tredje eller fjerde länet, eller längre
bort nio veckor. Stockholms stad räknas för särskildt län. År den utom
riket, som stämmas skall, hafve sex månaders tid ifrån det han stämningen
fick. Der stämning genom offentligt anslag sker å rättens dörr,
skall ock sex månaders dag föreläggas. Om stämning i konkursmål är
särskildt stadgadt. I alla dessa fall, der stämning fordrar längre tid, än
om lysning till ting stadgadt är, må den svarande stämmas till viss månad,
och underrätte han sig sedan sjelf å hvad dag tinget hållas skall.»

I § 5 föreskrefves, att »till rådstufvurätt stämmes åtta dagar förut; utan
så är, att målet ej tål uppskof och derå förr svaras kan».

Stämningstiderna afsåge enligt vår rätt ej mindre att lemna den
stämde lämpligt rådrum för beredelse till svaromål än äfven, derest domstolen
hade sitt säte å annan ort, än der den stämde bodde, att gifva
honom behöflig tid för resan till domstolen. Stämningstiderna måste
derför i viss mån rätta sig efter samfärdselsförhållandena, och då våra
nu stadgade stämningstider i hufvudsak vore desamma, som galt i 200
år eller allt sedan tillkomsten af den »Stadga och Förordning, innehållande
någre mål til vidlyftigheters afkortande och lindring uti Rättegångar för
the Stridige Parter, både vid öfver- och Under-Rätterna», som den 4
juli 1695 utfärdades och hvars föreskrifter i detta hänseende upptogos i
1734 års lag, torde knappast kunna förnekas, att dessa tider, tillmätta
efter helt andra samfärdselsförhållanden än nutidens, lämpligen kunde betydligt
förkortas.

Advokatsamfundet hade ansett nu gällande stämningstider af åtta

7

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

dagar i stad för svarande, bosatt i staden, och fjorton dagar på landet
för svarande, som bodde inom häradet, böra bibehållas. Då vid stämning till
stadsdomstol den tid, som åtginge för att förflytta sig från hemvistet till
rättens lokal, icke kunde tagas i beräkning, skulle ett bibehållande af
åtta dagars stämningstid till rådstufvurätt innebära, att just denna tid
utgjorde det anstånd, som skäligen borde förunnas den stämde att bereda
sig till svaromål. Med denna beräkning skulle en stämningstid af fjorton
dagar till häradsrätt för den, som bodde inom häradet, således lemna den
stämde så lång tid för resan till domstolen, att den äfven inom de i afseende
å kommunikationer sämst lottade delarne af landet torde vara mer
än tillräcklig. Då emellertid den stora olikheten i detta afseende mellan
särskilda delar af landet — en olikhet, som säkerligen länge komme att
fortfara — gjorde det omöjligt att finna en för alla förhållanden lika
passande stämningstid, men en likhet måste anses önskvärd ur synpunkten
af reda och enhet i lagstiftningen, måste tiden tilltagas så lång, att den
under alla omständigheter blefve tillräcklig. Mot bibehållande af stämningstiderna
af åtta och fjorton dagar för svarande, som bodde inom
staden eller häradet, syntes justitieombudsmannen alltså någon befogad
anmärkning icke kunna göras.

Men 11 kap. 5 § innehölle äfven, att, der målet ej tålde uppskof
och derå förr svaras kunde, den eljest stadgade stämningstiden af åtta
dagar kunde förkortas. Domaren, som utfärdade stämningen, hade alltså
här pröfningsrätt i afseende å stämningstidens längd. Saknaden af hvarje
bestämmelse, i hvilka slag af mål en förkortning af den normala stämningstiden
skulle kunna medgifvas, gjorde dock, att stadgandet knappast någonsin
torde komma till användning. Om stadgandet bibehölles, torde deri
böra intagas bestämmelse om hvilka mål, som vore att hänföra till dem,
sona »icke tåla uppskof».

Lagkomitén föreslog i detta hänseende följande bestämmelse: »Vill

man söka någon för vexelbref eller annan löpande förbindelse vid rätten
i den domsaga, der han finnes, vare han skyldig till svars komma, ändå
att stämning honom ej kungöres förr än å dagen näst före den, som
i stämningen utsatt är». Såsom skäl härför åberopades allmänna kreditens
kraf.

Äldre lagberedningen ansåg, att stadgandet borde utsträckas äfven
till de mål, der talan fördes om återställande af besittning eller annat
förhållande, som blifvit rubbadt, då nemligen käromålet ej rörde tvist om
bättre rätt till det, som skulle återställas, äfvensom till de fall, då fråga

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

vore om hyresmans flyttning i eller ur hus, om tjenstehjon rättighet eller
skyldighet att flytta i eller ur tjenst, eller om någons berättigande att af
annan njuta försörjning. I fråga om vexel- och sjörättsmål hänvisades till
vexel- och sjölagarne.

I sammanhang härmed torde böra erinras, att om stämning i vexelmål
vore nu, genom § 5 mom. 3 i förordningen om nya vexellagens införande
och hvad i afseende derå iakttagas skall den 7 maj 1880, stadgadt,
att stämning i dylikt mål skulle, der sökanden det äskade, meddelas
till samma dag som den söktes, om rätten då sutte och svaranden vore
så till hands, att han kunde före rättegångstimmens slut sig infinna.

För dem, som bodde utom staden eller häradet, men inom riket,
vexlade nu stämningstiderna mellan tre och nio veckor, och för den,
som vore utom riket, vore stämningstid sex månader. För samtliga dessa
kategorier, med undantag möjligen af utom Europa boende, ansåge
advokatsamfundet en gemensam stämningstid af en månad kunna fastställas.

Att den för stämningstidens längd nu gällande beräkningen efter
andra, tredje eller fjerde länet borde, såsom föråldrad och i vissa fall
otydlig, utbytas mot annan, torde icke kunna bestridas, men att stadga
lika lång stämningstid för alla, som bodde utom häradet eller staden,
med undantag möjligen af utom Europa boende, syntes justitieombudsmannen
vara att gå för långt i sträfvan efter likformighet i detta hänseende
och skulle dessutom — då en sådan stämningstid ju måste tilltagas
så lång, att den äfven för utomlands aflägse boende vore tillräcklig —
i vissa fall icke leda till förkortande, utan till förlängning af nu gällande
stämningstid.

Lagkomitén föreslog, bland annat, olika långa stämningstider, allt
efter som svaranden hade sitt hemvist inom rättens domsaga, inom den
öfverrätts domsaga, hvarunder rätten lydde, eller inom annan öfverrätts
domsaga, och yttrade för öfrigt: »I afseende på tiden för stämnings

kungörande är således föreslaget: att den skall räknas efter den ort, der
svaranden har sitt hemvist, ehvar han för öfrigt må uppehålla sig, vore
det än utomlands, så vida hans utrikes vistande beror af hans eget fria
val, ty eljest skulle käranden mista sin talan, om svaranden behagade
resa öfver riksgränsen mot stämningstidens slut: att den åter, som måst
öfvergifva sitt hemvist, för att utomlands tjena Konungen eller riket, skall
åtnjuta lika lång stämningstid, som verklig utländing, hvilken ej inom
riket finnes, och att stämning å den, som intet veterligt hemvist eger och

9

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

hvars vistande man ej känner, skall så tidigt kungöras, att man skäligen
kan vänta, det den kommer till hans vetskap, hvar helst han må uppehålla
sig».

Äldre lagberedningen gillade lagkomiténs förslag härutinnan, dock
att, såsom redan vore nämndt, rätten att förkorta den vanliga stämningstiden
ansågs böra utsträckas äfven till andra mål än de af lagkomitén
föreslagna.

I fråga om utom riket boende vore naturligtvis svårigheten att finna
en för alla förhållanden någorlunda lämplig stämningstid större än eljest,
och det kunde derför ifrågasättas, huruvida icke i detta fall den fixa
stämningstiden borde öfvergifvas och åt domaren, som hade att utfärda
stämning, öfverlemnas att pröfva stämningstidens längd. En dylik bestämmelse
återfunnes t. ex. i danska lagen af den 11 april 1890, och,
såsom redan vore päpekadt, vore ett öfverlemnande åt domaren att pröfva
stämningstidens längd icke alldeles främmande för vår egen lagstiftning.

Ett i 11 kapitlet 4 § af rättegångsbalken förekommande stadgande,
som advokatsamfundet icke vidrört, vore, att, der stämning skedde genom
offentligt anslag å rättens dörr, sex månaders dag skulle föreläggas. Det
torde vara tvifvelaktigt, om detta stadgande nu egde någon tillämplighet.
I 1734 års lag slöt sig omedelbart dertill en punkt af denna lydelse:
»Hvad den åligger att fullgöra, som låter dess borgenärer således instämma,
sägs i 16 kapitlet handelsbalken.»

Vid granskning af lagkommissionens förslag till 1734 års lag anmärktes
härvid, att »det borde utsättas i Indika mål edictal citation eger
rum». Dertill svarade lagkommissionen: »De mål, hvari edictal stämning
sker, finnas i 16 kapitlet handelsbalken, 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken
samt 13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken —- alla casus kunde ej i
lagen införas, utan komme af domaren efter förenämnda kapitel eller
sakens beskaffenhet att dermed förfaras.»

Då nu om stämning i konkursmål, hvarom förut funnos bestämmelser
i 16 kapitlet handelsbalken och 8 kapitlet 2 § rättegångsbalken, vore särskild!
stadgadt, skulle ifrågavarande föreskrift vara tillämplig allenast på
13 kapitlet 4 och 6 §§ giftermålsbalken; men ehuru enligt dessa lagrum
en offentlig kallelse — dock ej genom anslag å rättens dörr — skulle ske,
syntes stadgandet om sex månaders stämningstid dock icke tillämpligt.
Det kunde äfven ifrågasättas, att stadgandet skulle gälla, då en hel menighet
stämdes enligt kongl. resolutionen den 29 maj 1752 och Svea hofrätts
bref den 27 september 1753, men denna mening hade blifvit ogillad

Bill. till Iiiksd. Prut. 1896. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 14 Häft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

genom en Kongl. Maj:ts dom den 21 juli 1857. Skulle ifrågavarande
stadgande, såsom justitieombudsmannen för sin del på nu anförda skäl
vore böjd att anse, numera icke ega någon tillämplighet, borde detsamma
ur lagen borttagas för att icke föranleda misstag.

Om ock, såsom advokatsamfundet yttrat, frågan om stämningstidernas
förkortning icke väsentligen ingrepe i lagstiftningen i öfrigt, torde dock
redan det anförda visa, att ett utbyte af nu gällande stämningstider mot
kortare icke kunde ega rum, utan att åtskilliga dermed sammanhängande
spörsmål samtidigt vunne en lösning.

I sådant hänseende kunde vidare erinras, att vår gällande lag lemnade
obestämdt, huruvida delgifningsdagen och inställelsedagen skulle inräknas
i de stadgade stämningstiderna, en brist, som både i teori och praxis gifvit
anledning till olika meningar, och hvars undanrödjande derför vore af
behofvet påkalladt.

I det kapitel, som handlade om behörig domstol i hvarje mål, hade
lagkomitén, för att undanrödja det tvifvelsmål, som stundom yppat sig
om hvad lagen rätteligen menade med bo och hemvist, föreslagit, att den
ort skulle anses för hemvist, hvarest man för sin person vore skattskrifven.
Dermed var ock en säker grund lagd för beräkning af stämningstiden i
de fall, då denna skulle rätta sig efter svarandens hemvist. Vår gällande
lag bestämde i 10 kapitlet 1 § rättegångsbalken i fråga om laga domstol
i mål, som rörde någons person, att dessa skulle instämmas till den rätt,
hvarunder han hade sitt bo och hemvist. I 11 kapitlet 4 § samma balk
stadgades olika stämningstider för svarande, som bodde inom eller utom
häradet eller staden. Ehuru man i praxis temligen allmänt tillämpat
förstnämnda lagrum så, att bo och hemvist vore att anse lika med mantalsskrifningsorten,
vore saken dock ej oomtvistad, och ännu mindre kunde
anses klart, att uttrycket »bor» i 11 kapitlet 4 § rättegångsbalken syftade
på inantalsskrifningsorten. Då i detta senare lagrum sades: »är den utom
riket, som stämmas skall», syntes väl detta uttryck afse den faktiska
uppehållsorten, men för att detta ej skulle leda till orimligheter, måste
man antaga, att med uttrycket åsyftades icke ett tillfälligt, utan ett mera
stadigvarande förhållande. Äfven i detta fall syntes lagen behöfva förtydligas.

Slutligen ville justitieombudsmannen fästa uppmärksamheten på den
vigtiga frågan om hvilken påföljd, uraktlåtandet att iakttaga de stadgade
stämningstiderna borde medföra. Nya lagberedningen yttrade i detta
hänseende i sitt förslag till rättegångsväsendets ombildning: »Enligt nu

11

Riksdagens Skrifvelse N:o 58.

gällande lag är uttagen stämning ogin, om den ej tillstädes svaranden
inom den i lag föreskrifna tiden. Detta stadgande innebär en oskälig
stränghet emot käranden och föranleder gång efter annan dertill, att hans
talan, till följd af mellankommen preskription, afskäres. Den enda rimliga
påföljden deraf, att svaranden icke fått åtnjuta föreskrifven stämningstid,
synes vara, att han ej må anses pligtig att inlåta sig i svaromål å den
inställelsedag, hvarå stämningen lyder, utan först å efterföljande rättegångstillfälle,
sedan uppskofsbeslutet blifvit honom inom laga stämningstid
kungjordt och han sålunda fått åtnjuta det honom tillkommande rådrum
för svars afgifvande. Målet bör följaktligen icke förfalla, utan endast
uppskjutas till det sistnämnda tillfället.»

Såsom redan vore antydt, ansåge justitieombudsmannen en förkortning
af stämningstiderna vara af behofvet påkallad, men funne tillika, att samtidigt
med denna fråga borde behandlas vissa andra frågor, som dermed
egde nära sammanhang, och att en fullständig utredning häraf lämpligast
torde ske genom Kongl. Maj:ts försorg.

Riksdagen, som, utan att ingå i närmare undersökning af samtliga
utaf justitieombudsmannen berörda frågor, lika med justitieombudsmannen
finner en förkortning af stämningstiderna i vissa fall vara af behofvet pakallad
och lika med honom anser, att en fullständig utredning af dessa
och andra dermed sammanhängande frågor lämpligast sker genom Eders
Kongl. Maj:ts försorg, får på den grund hemställa,

att Eders Kong!. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen frapalägga
förslag till förändrade föreskrifter i afseende på stämningstid och
dermed sammanhängande frågor, i syfte att stämningstiderna, då svaranden
bor utom staden eller utom häradet, må varda förkortade.

Stockholm den 13 maj 1896.

Med undersåtlig vördnad.