Riksdagens Skrifvelse N:o 52

Riksdagsskrivelse 1893:52

6

Riksdagens Skrifvelse N:o 52.

N:o 52.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 21 april 1893.
— — — — Andra Kammaren den 21 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Kongl. Maj:ts
proposition angående försäljning till Östersunds stad
af kronans andel i ett inom stadens område beläget
skogsskifte.

(Statsutskottets utlåtande n:o 15.)

Till Konungen.

Uti en af Eders Kongl. Maj:t till Riksdagen aflåten proposition af
den 10 december nästlidet år inhemtas, att af ett å Östersunds stads område
beläget, med litt. S a en af stadsingeniören E. Runeberg år 1891 upprättad
karta betecknadt skogsskifte tre sjundedelar tillhöra kronan, hvaremot de
återstående fyra sjundedelarne egas af Östersunds stad. Den kronan tillhöriga
delen af skogsskiftet, som läge i samfällighet med stadens andel,
hade förr varit landshöfdingen i Jemt.lands län på lön anslagen, men vore
numera till statsverket indragen och utarrenderad till den 14 mars 1894.

I en af Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet med skrifvelse
den 26 september 1891 öfverlemnad, till Eders Kongl. Maj:t stäld
skrift hade, enligt hvad i samma proposition vidare meddelas! stadsfullmägtige
i Östersund, med bifogande af utdrag af stadsfullmägtiges protokoll
den 7 oktober 1890 och den 20 januari 1891, anhållit, att Östersunds
stad måtte få från kronan förvärfva den andel af omförmälda skogsskifte,
som innehades af kronan, med rätt för staden att samma andel tillträda
vid arrendetidens utgång den 14 mars 1894.

Riksdagens Skrifvelse N:o 52. 7

Af förenämnda utdrag af stadsfullmägtiges protokoll framginge, att,
sedan stadsfullmägtige uppdragit åt stadens drätselkammare att verkställa
utredning angående värdet å det ifrågavarande skogsskiftet, samt drätselkammaren
anmodat dels jägmästaren i Norra Jemtlands revir E. A. Malmborg
att värdera den å skogsskiftet växande skogen och dels förre riksdagsmannen
Hans Andersson i Bringåsen att afgifva yttrande angående
skogsskiftets värde i öfrigt, bemälde personer, hvar för sig, verkstält uppskattning
af skogsskiftets värde och afgifvit skriftligt utlåtande i sådant
hänseende, hvilka utlåtanden funnes intagna i stadsfullmägtiges protokoll.

Jägmästaren Malmborg hade dervid, med förmälan att enligt landtmäterihandlingarna
från länets landtmäterikontor skogsskiftet, efter afdrag
af hvad jernvägen upptoge, innehölle en ytvidd af 6,11 hektar, uppskattat
den derå befintliga skogen, som beräknats innehålla 733 kubikmeter, i anseende
till skogens närhet till lätt afsättlig ort och derför att värdefull
tall till en del förekomme, efter ett pris af 2 kronor per kubikmeter, till
1,466 kronor och jordvärdet, efter 10 kronor per hektar, till 61 kronor
10 öre; hvadan alltså hela skogsviddens värde skulle uppgå till 1,527
kronor 10 öre.

I det af förre riksdagsmannen Hans Andersson i Bringåsen afgifna
utlåtande hade anförts, att, då skogsskiftet utgjordes af eu oformlig, lång
och smal egofigur, belägen mellan Storsjöns strand och landsvägen, och
jordmånen vore mager och stenbunden samt således föga lämplig för
odling, jorden i sig sjelf syntes ega ett relativt ringa värde, synnerligast
som samfälligheten läge långt utom stadsplanen och icke kunde till byggnadstomter
upplåtas. Till följd af dessa ogynsamma omständigheter syntes
den å skiftet växande skogen, hvilken dock för närvarande endast vore duglig
till ved, vara den faktor, som hufvudsakligast borde vara bestämmande
vid skiftets uppskattning i penningar. Men då denna skog vore en ofelbar
snöskärm och ett absolut nödvändigt skydd mot all den yrsnö, som af
vestliga, och nordliga vindar tillfördes från Storsjön och som den förutan
skulle i stora massor hopa sig på landsvägen och i hög grad försvåra, för
att icke säga omöjliggöra, trafiken efter densamma samt äfven blifva
hinderlig för den nära intill liggande jernbanan, borde skogen, så mycket
möjligt vore, sparas, hvadan den icke heller kunde uppskattas till samma
värde, som om den finge efter godtycke utan vidare till ved nedhuggas.
En mycket sparsam gallring måste så mycket mer iakttagas, som skiftets
bredd på sina ställen utgjorde blott några få meter. Häraf följde åter,
att skiftets afkastning icke kunde betäcka räntan på någon högre summa.
Med anledning af dessa förhållanden kunde samfälligheten icke uppskattas
till högre värdebelopp än 600, högst 700 kronor.

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 52.

öfver ansökningen hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande inhemtat
yttrande från dåvarande domänintendenten i länet, öfverjägmästaren
Fr. Tigerhielm, hvilken till alla delar instämt i den af förre riksdagsmannen
Hans Andersson uttalade mening angående skogsskiftets värde
samt heinstält, att staden Östersund måtte få köpa ifrågavarande, för kronan
alldeles obehöfliga jordlott emot ett åsatt pris för det hela af högst 700
kronor.

För egen del hade Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i ofvanberörda
skrifvelse anfört, att, då området, som, jemte annan fastighet, vore
till den 14 mars 1894 upplåtet till enskild person mot årligt arrende af
100 kronor, icke vore för något statsverkets ändamål behöflig!, Eders
Kongl. Maj:ts befallningshafvande väl ansåge detsamma icke vidare böra
för kronan bibehållas, utan enligt derom gällande stadganden, efter arrendetidens
utgång, försäljas; men då lägenheten, ehuru den icke med någon
fördel kunde af kronan användas, likväl i enskild persons ego finge anses,
i följd af sin belägenhet i närheten af staden mellan Storsjön och jernbanan,
ega icke så obetydligt värde såsom lämplig plats för någon industriel
anläggning, hyste Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande den mening,
att egendomen kunde förmånligare försäljas på offentlig auktion, der den
enskilda spekulationen antagligen skulle göra sig gällande, så att ett högre
pris kunde betingas än det, hvartill området uppskattats vid den af stadsfullmägtige
föranstaltade värdering. Förefunnes verkligen den uppgifna
nödvändigheten att bibehålla den å lägenheten växande skogen såsom skydd
mot snöstormar för jernbanan, borde en dylik omständighet, i stället" för
att föranleda till sänkning af priset vid försäljning till staden eller enskild
person utan garanti för att i framtiden hänsyn toges till nämnda nödvändighet,
tvärtom från statens synpunkt betinga högre pris på egendomen
och tagas i betraktande vid afgörandet, huruvida egendomen borde för
kronan bibehållas eller icke. Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande ansåge
sig derför och då stadsfullmägtige icke ens uppgifvit, att ifrågavarande
lägenhet vore för något stadens särskilda ändamål behöflig, icke böra tillstyrka,
att lägenheten, derest den icke skulle för kronan fortfarande bibehållas,
försåldes i annan ordning, än som för kronans egendomar i allmänhet
funnes föreskrifven.

Domänstyrelsen, hvars yttrande i ärendet inhemtats, hade dervid
anfört, att, då kronans andel uti ifrågavarande skogsskifte icke vore för
skogsväsendet^ räkning behöflig och, efter hvad Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande
meddelat, icke heller för annat statsändamål användbar, stadsfullmägtiges
ansökning att få förvärfva samma andel syntes, i betraktande
deraf att stadens och kronans till arealen obetydliga andelar nu läge i

9

Riksdagens Skrifvelse N:o •r>''2.

samfällighet, och någon trygghet för skogens bibehållande såsom skydd
mot yrsnö endast kunde vinnas derigenom, att kronans andel, då den försåldes,
komme i stadens ego, vara förtjent af afseende; och hade domänstyrelsen
hemstält, att stadsfullmägtige i Östersund måtte berättigas att
mot ersättning, som skulle bestämmas i enlighet med kongl. förordningen
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april
1866, till sig lösa kronans andel i berörda skogsskifte, att tillträdas vid
nu löpande arrendeperiods slut den 14 mars 1894.

Med afseende å hvad i detta ärende förekommit har Eders Kongl.
Maj:t, som, enär den å ifrågavarande skogsskifte befintliga skogen, enligt
hvad upplyst blifvit, icke kunde i någon väsentligare mån afverkas, utan
att trafiken å landsvägen och den i närheten af skogsskiftet framgående
jernbanan under vissa tider utsättes för hinder och svårigheter till följd
af yrsnö, ansåge den af förre riksdagsmannen Hans Andersson verkställa
uppskattning, vid hvilken tillbörlig hänsyn tagits till nämnda förhållande
och emot hvilken domänintendenten å kronans vägnar icke haft något att
erinra, böra läggas till grund vid bestämmandet af skogsskiftets värde, nu
föreslagit Riksdagen att medgifva:

att kronans andel i berörda, inom Östersunds stads område belägna
skogsskifte måtte till Östersunds stad försäljas mot en köpeskilling, beräknad
efter ett värde å skogsskiftet i dess helhet af sjuhundra kronor,
och med tillträdesrätt den 14 mars 1894;

äfvensom att den inflytande köpeskillingen måtte, på samma sätt
som köpeskillingarne för försålda mindre kronoegendomar, användas till
inköp för kronans räkning af skogbärande eller till skogsbörd tjenlig mark.

Vid behandling af förevarande ärende har Riksdagen fäst sin uppmärksamhet
vid den märkliga skilnaden emellan det af jägmästaren i orten
beräknade och det af Eders Kongl. Maj:t, med anledning af enskild persons
utlåtande, föreslagna värdet å ifrågavarande skogsskiftesandel. Anledningen
till det lågt satta värdet å kronans berörda område har uppgifvits vara,
att den å detsamma befintliga skogen icke kunde i någon väsentligare mån
afverkas, utan att trafiken å landsvägen och den i närheten af skogsskiftet
framgående jernbanan under vissa tider utsattes för hinder och svårigheter
till följd af snöyra. Men någon af dessa omständigheter påkallad inskränkning
i köparens disposition af skogen synes icke vara ifrågasatt. Fastmer
framställer sig möjligheten deraf att, sedan skogsskiftet blifvit kronan afhända
afverkning af skogen må kunna ega rum med den påföljd, att staten
nödgas, för uppförande af snöskärmar till skydd för jernvägen, genom
expropriation åter tillvinna sig delar af detsamma. Härtill kominer att,
på sätt Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande i länet framhållit, stadsBih.
till Riksd. Prot. 1893. 10 Sami, 1 Afd. 1 Band. 15 Häft. 2

10

Riksdagens Skrifvelse N:o 52.

fullmägtige i Östersund, till hvilken stad skogsskiftesandelen enligt Eders
Kongl. Maj:ts förslag skulle komina att afyttras, icke ens uppgifvit, att
ifrågavarande lägenhet vore för något stadens särskilda ändamål behöflig.
Då emellertid i detta ärende, deri, så vidt af handlingarna framgår, jernvägsstyrelsens
utlåtande icke blifvit inhemtadt, ej lemnats fullständig utredning,
huruvida den å det ifrågavarande skogsskiftet befintliga skogens
bibehållande må vara till skydd för statsjernvägen erforderligt, har Eders
Kongl. Maj:ts förevarande framställning icke blifvit af Riksdagen bifallen.

Stockholm den 21 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.