Riksdagens Skrifvelse N:o 48

Riksdagsskrivelse 1890:48

Riksdagens Skrifvelse N:o 48.

17

N:o 48.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 7 mai 1890.
— — — Andra Kammaren den 7 — —-

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med förslag till lag angående
ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

(Lagutskottets utlåtande n:o 45)

Till Konungen.

1 § i 15 kap. rättegångsbalken har enligt förordningen den 30
oktober 1866 följande lydelse:

»I brottmål, der efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare
den sjelf, som anklagad är. Pröfvar domaren, att han hjelp i rättegången
tarfvar, då tillätes honom fullmäktig med sig hafva. Mannen
må ock hustrun och målsman den omyndiga i ty fall bistånd göra. I
ringare brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman kära
och svara; och skall hufvudman ändock för rätta komma, när domaren
det fordrar.»

Hos Riksdagen har framställning blifvit gjord om sådan ändring
af detta stadgande, att äfven den, som är anklagad för brott, hvarå
efter lag straffarbete kan följa, må, der han sådant önskar, anlita rättegångsbiträde,
utan att domaren eger pröfva, huruvida den anklagade
tarfvar hjelp i rättegången.

Riksdagen föreställer sig visserligen icke, att den nuvarande bestämmelsen,
som lägger i domarens hand att afgöra, huru vida den
Bih. till Riksd. Frot. 1890. 10 Sand. 1 Afd. 1 Band. 4 Höft. 3

18

Riksdagens Skrifvelse N:o 48.

tilltalade i gröfre brottmål må begagna sig af rättegångsbiträde eller
ej, medfört några för rättssäkerheten menliga följder. Enligt grunderna
för vår nu gällande rättegångsordning i brottmål har nemligen
domaren både rätt och pligt att under ransakningen söka bringa i dagen
icke blott hvad som kan lända till den anklagades fällande, utan ock
hvad som talar till hans förmån; och der den tilltalade önskar använda
ett rättegångsbiträde, hvilket pröfvas kunna och vilja bidraga till målets
utredning, torde sådant i allmänhet icke förvägras.

Emellertid synes det Riksdagen oförnekligt, att eu sådan ändring,
som föreslagits, står i öfverensstämmelse med de grundsatser, hvilka i
nyare tider gjort sig gällande inom processlagstiftningen. Redan lagkomitén
tillerkände i sitt förslag till rättegångsbalk den tilltalade ovilkorlig
rätt att nyttja biträde i rättegången, dock med skyldighet för
den tilltalade att sjelf svara på de frågor, som brottet angå.

Äfven nya lagberedningen har i sitt betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning uttalat sig i samma rigtning och dervid erinrat,
bland annat, att det nu gällande stadgandet, som stundom föranledde
dertill, att den tilltalades begäran om sådant biträde afvisades,
syntes innefatta en onödig och med nutidens humanare åskådningssätt
ej öfverensstämmande hårdhet; att ingen kunde bättre än den tilltalade
sjelf bedöma behofvet i detta hänseende; att de principer, hvarå rättegångsordningen
borde, enligt beredningens åsigt, grundas, med nödvändighet
fordrade, att den tilltalade finge till sitt försvar använda det
biträde han funne af nöden; samt att domstolens uppgift endast borde
vara att söka förekomma, att denna förmån af den tilltalade missbrukades
till sanningens fördöljande eller rättegångens invecklande eller
fördröjande. Nya lagberedningen har derför föreslagit, att det alltid
skulle vara den tilltalade tillåtet att begagna rättegångsbiträde.

Ehuru nya lagberedningen framstält sitt förslag i ämnet i samband
med öfriga förslag rörande rättegångsväsendets och särskildt
sakförareverksamhetens ordnande, torde den nu föreliggande frågan
dock kunna lösas äfven utan ett sådant samband. Den enda betänklighet,
som deremot kan framställas, synes vara den, att man icke
eger någon säkerhet för att den tilltalade ej till biträde utväljer någon,
som, långt ifrån att bidraga till målets utredning, söker att försvåra
densamma. Härvid bör dock ihågkommas, dels att den tilltalade otvifvelaktigt,
äfven om honom tillätes att nyttja rättegångsbiträde, är
skyldig att sjelf svara på de frågor, som af domaren framställas till
honom, och dels att domstolen kan vägra godkänna ett biträde, som
visar sig vilja lägga hinder i vägen för målets utredning eller eljest
uppenbarligen är för uppdraget olämplig.

19

Biksdagens Skrifvelse N:o 48.

På sålunda anförda skäl har Riksdagen för sin del antagit följande Lag angående

ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 § rättegångsbalken, sådant
detta lagrum lyder enligt förordningen den 30 oktober 1866, skall erhålla
följande ändrade lydelse:

I brottmål, der efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare
den sjelf, som anklagad är. Åstundar han hjelp i rättegången, då
tillätes honom fullmägtig med sig hafva. Mannen må ock hustrun och
målsman den omyndiga i ty fall bistånd göra. I ringare brottmål och
tvistemål må man genom laga ombudsman kära och svara; och skall
hufvudman ändock för rätta komma, när domaren det fordrar.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm den 7 maj 1890.