Riksdagens Skrifvelse N;o 46

Riksdagsskrivelse 1893:46

6

Riksdagens Skrifvelse N;o 46.

N:o 46.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren, den 19 april 1893.

— — — — Andra Kammaren, — 19 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, med anhållan, att koncession
ej måtte utan Riksdagens hörande lemnas åjernvägsanläggning
inom Norrbotten.

(Första Kammarens tillfälliga utskotts n:o 1 utlåtande n:o 3.)
(Andra Kammarens — — n:0 3 — n:o 2.)

Till Konungen.

Uti särskilda inom Riksdagen väckta motioner har erinrats,
hurusom, sedan Eders Kongl. Maj:t beviljat enskilde koncession å
anläggning af jernväg från norska gränsen i närheten af sjön Wassijaure
öfver Luossavaara, Kiirunavaara och Gellivaara till Luleå stad,
samma jernväg, innan ens sträckningen från Luleå till Gellivaara
blifvit fullbordad, inköpts af svenska staten. Det syntes motionärerna
vara uppenbart, såväl att statens eganderätt till hela banan
från Luleå till norska gränsen vore oomtvistlig, som ock att nationalekonomisk,
politisk och strategisk våda kunde uppstå, derest å nyo
en större eller mindre del af denna jernväg råkade i utländsk mans
hand. Ett bifall till sökt koncession derå skulle dels lända till största
skada för svensk jernhandtering — särskilt den del deraf, som
med visshet motsåge sin snara uppblomstring inom -det öfre Norrland
— för Luleå stad och för Gellivaara redan kraftigt växande
samhälle, för Gellivaara malmfälts rent svenska bolag och för de
många svenskar, som der hade sitt uppehälle, dels ock omintetgöra

Riksdagens Skrifvelse N:o 40. 7

nästan all statens afkastning af den redan första trafikåret mycket
inbringande statsbanan Luleå—Gellivaara och minska utsigterna
att medelst trafikinkomst förränta det å norra stambanans närmaste
sträckning från Boden nedlagda kapital. På grund häraf
hafva motionärerna föreslagit, att Riksdagen ville ingå till Eders
Kongl. Maj:t med begäran, att Eders Kongl. Maj:t icke utan
Riksdagens föregående hörande måtte meddela koncession å någon
jernväg inom Norrbottens län.

Sedan Eders Kongl. Maj:t den 8 december 1882 meddelade
koncession å anläggning af jernväg från Luleå stad till norska
gränsen, lärer annan fråga om koncession af jernväg i dessa trakter
icke hafva förekommit, än den af R. Schoug och C. J. Ljunggren
den 18 maj 1892 till civildepartementet ingifna ansökning om koncession
å en jernväg från Luossavaara till norska gränsen med rätt
att öfverlåta densamma å ett svenskt bolag. Denna ansökning,
hvilken ännu icke lärer utgjort föremål för Eders Kongl. Maj:ts
pröfning, är afstyrkt ej mindre af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som, vid det förhållande att staten öfvertagit den östra delen af
jernvägen mellan Bottniska viken och Nordsjön, ansett fördelaktigast,
att hela tvärbanan, hvilken säkerligen blefve af stor vigt i
strategiskt och politiskt hänseende, byggdes och trafikerades af staten,
men för det fall, att framställningen bifölles, föreslagit åtskilliga
vilkor och förbehåll, än äfven af landshöfdingeembetet i Norrbottens
län, som dock förklarat sig hafva velat tillstyrka ansökningen, om
densamma afsett koncession å eu bana mellan norska gränsen och
Gellivaara. Banan skulle hafva en längd af 142,6 kilometer och har
af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen beräknats skola kosta 10,900,000
kronor. I landshöfdingeembetets yttrande har jemväl meddelats, att
förutom Kiirunavaara by med en folkmängd af omkring 40 personer
funnes inom ett bälte af omkring 1 mils bredd å ömse sidor
af jernvägen endast ett par eller tre enstaka bebyggda ställen, livilkas
åboar förde en bekymmersam tillvaro, samt att jordbruk i egentlig
mening ej funnes i dessa ofvanom skogsgränsen belägna trakter,
hvilka kunde anses som ödemarker.

Den beskrifning, landshöfdingeembetet lemnat å trakten omkring
den föreslagna jernvägen mellan Luossavaara och norska gränsen,
torde äfven gälla betydande andra områden af Norrbottens län, som
omfattar vid pass 920 gamla svenska qvadratmil, af hvilka omkring

Riksdagens Skrifvelse N:o 40.

362 qvadratmil ligga ofvanför den så kallade odlingsgränsen eller
den gräns, ofvanför hvilken nyhyggen ej vidare medgifvas. Länet
i sill helhet inrymmer stora, ännu blott delvis tillgodogjorda tillgångar,
och i den mån man nalkas kusten, ökas odlingen och befolkningen,
men inom de nordligaste eller högre belägna trakterna
af Norrbottens län kan en jernväg icke tänkas ega samma egenskap
af allmännyttigt företag, som en sådan anläggning eger i andra
mera befolkade landsdelar. Vidare måste i betraktande af länets
belägenhet intill Norge och Finland hvarje jernväg, som afser att
förbinda länet med utlandet eller utgör del af sådan förbindelsebana
och således är af mer än lokal beskaffenhet, erhålla en särskild politisk
och strategisk betydelse. I händelse af ett fiendtligt infall
kunde en sådan bana tjena att befordra fiendens framträngande
eller åtminstone att uppehålla den inryckande fiendtliga styrkans
förbindelse med dess hemland eller med hafvet. I anseende till den
ringa odlingsbarheten inom vissa delar af länet finnes föga utsigt
derför, att en längre jernbana skulle kunna bringas till stånd hufvudsakligen
genom bidrag af kommuner. Om en sådan bana ej
bygges af staten, kan med större sannolikhet antagas, att medel till
dess åstadkommande skulle, såsom äfven i ansökningen om koncession
å jernvägen Luossavaara—norska gränsen uppgifves, kunna erhållas
endast genom tillskott från affärsmän å andra orter. Vid sådant
förhållande är att befara, att de aktier och obligationer, hvilka
representera de i banan nedlagda penningarne, kunde samlas utomlands
på sådant håll, att de faror, jernvägen kan medföra, komme
att ökas.

I följd af dessa förhållanden finner Riksdagen det kunna
ifrågasättas, huruvida icke, då inom Norrbottens län en bana af mer
än lokal betydelse anses af det allmännas intresse påkallad, densamma
bör anlägges af staten, hvarigenom ofvan antydda vådor
förebyggas eller begränsas.

Hvad angår den jernväg emellan Luossavaara och norska
gränsen, å hvilken koncession är begärd och som är afsedd att framdragas
till Ofoten, har af motionärerna framhållits, dels att malmbrytningen
vid Grellivaara kunde i hög grad påverkas af en konkurrerande
grufvedrift vid Luossavaara och Kiirunavaara, dels att
de norrländska jernvägarnes afkastningsförmåga väsentligen skulle

Riksdagens Skrifvelse N:o 46. Ö

nedsättas genom den ifrågasatta jernvägen. Dessa omständigheter
torde ock böra beaktas vid en jemvägsanläggning i dessa trakter.

I anledning af hvad som blifvit anfördt och med afseende å
den betydelse i politiskt, strategiskt och ekonomiskt hänseende hvarje
jernväg af annan än lokal beskaffenhet i Norrbottens län sålunda
måste anses ega, får Riksdagen anhålla, att, innan koncession meddelas
å jernväg blom Norrbottens län af annan än lokal betydelse,
Riksdagen lemnas tillfälle att yttra sig i frågan.

Stockholm den 19 april 1893.

Med undersåtlig vördnad.

T

Bih. till Riksd. Prat. 1893. 10 Samt. 1 Afd. 1 Band. 14 Häft.

2