Riksdagens Skrifvelse N:o 43

Riksdagsskrivelse 1891:43

Riksdagens Skrifvelse N:o 43.

7

N:o 43.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 0 maj ]891.
— — — — Andra Kammaren — 6 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen i fråga om utsträckning af
tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor och
af kronotionde, som innehafves under enskild eganderätt.

(Statsutskottets utlåtande n:o 25.)

Till Konungen.

Sedan Riksdagen jemlik! skrifvelse den 12 maj 1885 bifallit Eders
Kongl. Maj:ts den 20 februari samma år aflåtna proposition angående
inlösen af skattefrälseräntor, kronotionde, som innehafves under enskild
eganderätt, samt arbets- och hofveriskyldighet till skattesåld kronoegendom,
har Eders Kongl. Maj:t den 11 september samma år utfärdat
förordning i ämnet. I denna förordning stadgades, bland annat, att
vederbörande egare till förenämnda räntor, tionde eller rätt till arbete
eller hofveri, hvilka ville begagna sig af den bestämda inlösen, skulle
inom ett år från den dag, författningen utfärdades, derom göra anmälan
hos kammarkollegium eller Eders Kongl. Maj:ts befallningshafvande,
samt att inlösta räntor och kronotionde skulle med iakttagande af de

8

Riksdagens Skrifvelse N:o 43.

beräkningsgrunder, som gälde för utgörande af kronans räntor och tionde
näst före utfärdandet af kongl. kungörelsen den 11 maj 1855 angående
de i ordinarie räntan ingående persedlars omsättning och förenkling,
omsättas enligt föreskrifterna i nämnda kungörelse och kongl. förordningen
den 23 juli 1869 samt till statverket utgöras nu för tiden från
räntornas och kronotiondens indragning, hvarvid för desamma skulle
gälla enahanda bestämmelser som för annan till staten utgående grundskatt.

Med anledning af 1887 års senare Riksdags i ämnet fattade beslut
förordnade Eders Kongl. Maj:t genom kongl. kungörelsen den 13
juli nämnda år, att den genom förenämnda förordning bestämda inlösen
af skattefrälseräntor och kronotionde, som innehades under enskild
eganderätt, skulle fortfarande ega rum, derest vederbörande egare derom
i den ordning, samma författning stadgade, gjorde anmälan inom utgången
af år 1888.

Inom Riksdagen har nu förslag väckts derom att den i sistberörda
kongl. kungörelse bestämda tid för inlösen af skattefrälserättor och kronotionde
måtte utsträckas till 1892 års slut.

Till inlösen af skattefrälseräntor in. m. anvisades

1887

1888

1889

1890

1891

års riksstat

kronor

800,000

1,000,000

1,000,000

100,000

170,000

Summa kronor 3,070,000: —.

Då statsrådet och chefen för finansdepartementet hos Eders Kongl.
Maj:t gjorde hemställan om att vid 1891 års statsreglering måtte för
berörda ändamål afsättas nämnda belopp af 170,000 kronor, meddelade
statsrådet, enligt hvad af statsrådsprotokollet den 11 januari 1890 inhemta»,
att sammanlagda summan af de till inlösen hembjudna räntor
och öfriga utskylder af ifrågavarande slag utgjorde 3,074,377 kronor
50 öre samt att vidare afsättning af medel å riksstaten för ändamålet
ej komme att erfordras.

I den framställning, som låg till grund för 1885 års Riksdags
beslut i detta ämne, beräknades visserligen, att statens utgift för omförmälda
utskylders inlösen skulle komma att uppgå till närmare
4,000,000 kronor. Riksdagen föreställer sig dock, att med ofvannämnda,
för berörda ändamål anvisade medel inlösen kunnat ega rum af nästan
alla utskylder inom landet af ifrågavarande slag, helst åtskilliga ut -

Riksdagens Skrifvelse N;o 43.

9

skylder, som förut ansetts vara att hänföra till dem, hvarom nu är
fråga, sedermera vid verkstälda undersökningar befunnits vara af beskaffenhet
att ej böra i öfverensstämmelse med kongl. kungörelsen den
11 september 1885 inlösas. Då emellertid ännu torde förefinnas enskilda
egare till skattefrälseräntor och kronotionde, hvilka egare skulle vara
villiga att erbjuda dessa utskylder till inlösen, samt det är önskligt, att
staten må kunna, så vidt möjligt, medelst frivilliga aftal med ränteoch
tiondeegare återförvärfva berörda utskylder, har Riksdagen ansett
tillfälle böra beredas till förvärfvande för staten af de rättigheter af
ifrågavarande slag, som möjligen ännu befinna sig i enskildes händer;
och synes tiden, inom hvilken det förnyade medgifvandet om anmälan
till inlösen af sådana utskylder må gälla, lämpligen böra utsättas till
1892 års utgång.

Inom den i 1885 års förordning föreskrifna tid inkommo saluanbud
å skattefrälseräntor m. in. till en beräknad lösesumma af 2,884,232
kronor 75 öre, och vid utgången af den i 1887 års förordning stadgade
preskriptionstiden, eller 1888 års slut, beräknades hela det till inlösen
anmälda räntebeloppet uppgå till 3,034,769 kronor 50 öre. De under
den förlängda preskriptionstiden till inlösen anmälda räntor och tionde
belöpte sig alltså, enligt berörda beräkning, ej till högre belopp än 150,536
kronor 75 öre. Med afseende härå torde lösesumman för de räntor
och tionde, hvilka, vid förnyadt tillfälle till anmälan om inlösen, komma
att kronan hembjudas, icke kunna antagas blifva synnerligen stor. I
allt fall synes särskildt anslag för ändamålet icke behöfligt, utan torde
erforderligt belopp kunna af statskontoret förskjutas för att derefter
hos Riksdagen till ersättande anmälas.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt har Riksdagen beslutat,
att den genom kongl. förordningen den 11 september 1885 bestämda
inlösen af skattefrälseräntor och kronotionde, som innehafves under enskild
eganderätt, må ega rum, derest vederbörande egare, som vill begagna
sig af denna inlösen, derom i den ordning, samma författning
stadgar, gör anmälan inom utgången af år 1892.

Stockholm den 6 maj 1891.

Med undersåtlig vördnad.

Bil:, till Riks. Prof. 1891. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 11 Häft.

2