Riksdagens Skrifvelse N:o 42

Riksdagsskrivelse 1895:42

1

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

. ,,-v itc v i11"r>

il- -C-lf.. I .K -i • f ii ".I-1-> Ul

N:o 42.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 3 maj 1895.

— — — — Andra Kammaren — 3

i _v iU..'' no!» ■>:'' ■ V^li/i Itc U- i,i;a ;.;i i’ '''' l>; list I f It t''r.Oil -rv''iq«-i-i

) . T :• : -ifil i; : f’> a If vj:. ''l-yiii/li " ( >1 . , i T''''* IO Ii f.ff U‘ji '' j i "i iilijf-’.;,!

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af väckt motion
om ändrade bestämmelser rörande utseende af rättens ombudsman
i konkurs.

(Lagutskottets ullätande n:o 18.)

{• • ,V V • .. ... ,, ''i*'' [f . -f-f , ■ , . (1 i jt.| i. j* j T; •'' ‘ ''j '' 11J i'' i

iV!-; Sr* iV • r i *n i ii / > f ;u» : Ltf

Till Konungen.

. . . jj \7 1

Vid innevarande riksdag har frågan om förändrade bestämmelser
rörande de personer, bland hvilka rättens ombudsman skall utses, gjorts
till föremål för enskild motionärs framställning, deri föreslagits upphäfvande
af bestämmelsen, att rättens ombudsman må kunna utses jemväl
inom rätten.

Till stöd för berörda framställning har erinrats, hurusom genom lagen
den 18 april 1890 den förändring vidtagits beträffande 67 § konkurslagen,
att arfvode till rättens ombudsman alltid skall bestämmas af domstolen, i
stället för att, såsom förut varit förhållandet, sådant bestämmande endast
skett i de ytterst sällsynta fall, att klagomål förts öfver det sätt, hvarpå
vederbörande borgenärer begagnat sin rätt att anslå arfvodet. Denna förändring
återverkade på ett sätt, som antagligen ej af lagstiftaren blifvit
beaktadt, på 41 § konkurslagen, som innehölle stadgandet, att till rättens
ombudsman skall utses en ärlig och förståndig man, inom eller utom
rätten.

Bill. till Riked. Prat. ISHj. 10 Sami. 1 Afd. 1 Rand. 12 H&ft.

1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

Uti de mindre städerna särskilt vore vanligt, att rättens ledamöter
så godt som uteslutande hugnades med rättens ombudsmansbefattningar.

Huru jäfsförhållandep vid pröfningen af arfvodenas storlek skulle
kunna undvikas, vore svårt att förstå, men det skedde förmodligen genom
inkallande af extra rådmän, som sålunda oupphörligen finge bestämma
öfver de ordinaries inkomster.

Att en bestämmelse, som lemnar rätten eller, på landet, domaren
öppet att vid utseende af rättens ombudsman göra sitt val inom rättens
egen krets, i tillämpningen lätteligen kan vålla betänkliga olägenheter,
lärer enligt Riksdagens åsigt icke kunna med fog förnekas. Motionären
har företrädesvis fäst sig vid den vanskliga ställning, hvari frågan om
arfvodesbeloppets bestämmande icke kan undgå att försätta den samvetsgranne
rättsledamoten, för hvilken blotta skymten af misstanke att dervid
vilja på ett eller annat sätt tillgodose egna intressen måste vara förhatlig;
och nekas kan icke, att det är ur denna synpunkt, sola stadgandet i fråga
ter sig mest betänkligt.

Visserligen är det närmast förhållandena i städerna och, af lätt insedda
skäl, särskildt de mindre städerna, som härvid påkalla lagstiftarens
uppmärksamhet, men tydligt är, att arfvodesfrågans afgörande äfven vid
underrätt på landet lätteligen kan verka menligt för rättens anseende och
vålla misstämning såväl inom rättens egen krets som bland borgenärerne,
derest rättens beslut i frågan icke skulle utfalla i enlighet med deras
förslag.

Jemväl ur andra synpunkter kunna emellertid erinringar göras mot
lämpligheten af ifrågavarande befattnings utöfvande af en rättens ledamot;
och må det i sådant afseende vara till fyllest att erinra, hurusom, på sätt
anmärkt blifvit, en dylik anordning dels mången gång kan föranleda jäfsförhållanden,
som särskildt vid rådstufvurätterna i de mindre städerna med
deras sammansättning svårligen kunna undgå att vålla tidsutdrägt med
konkurssakens behandling och kostnader för borgenärerne, och dels måste
försvåra den kontroll öfver ombudsmannens verksamhet, som rätten bör
låta sig angeläget vara att utöfva.

Riksdagen, som håller före, att erfarenheten flerstädes bekräftat här
ofvan anförda betänkligheter, finner jemväl en annan omständighet tala
för en förändring uti ifrågasatt rigtning. Såsom motiven till gällande
konkurslag gifva vid handen, innehöll det ursprungliga, inom justitiedepartementet
utarbetade förslaget i ämnet, den bestämmelse, att rättens
ombudsman skulle utses inom rätten. Anledningen härtill torde hafva

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

varit eu sträfvan att jemväl i formelt afseende likställa innehafvaren af
denna befattning med den franska handelsrättens juge commissaire, hvilken
tagits till förebild för förslagets rättens ombudsman. I öfverensstämmelse
härmed innehöll också berörda förslag föreskrift derom, att rättens ombudsman
skulle, i likhet med hvad som gälde i fråga om »juge commissaire»y
inför rätten föredraga uppkomna tvistefrågor. Den komité, som härefter
afgaf betänkande och förslag i ämnet, fann emellertid sammansättningen
af våra underrätter på landet lägga hinder i vägen för genomförandet af
en motsvarande anordning af rättens ombudsmansinstitutionen, och vidtog
af sådan anledning samt med hänsyn tillika till de inom högsta domstolen
gjorda anmärkningar mot det äldre förslagets bestämmelser i förevarande
ämne den förändring, som sedermera vann lagstiftarens bifall, att rättens
ombudsman lika väl skulle kunna utses utom rätten, i sammanhang hvarmed
komitén uttalade den förvissning, att någon svårighet icke skulle möta
att i hvarje landsort såväl som i hvarje stad finna personer, fullt kompetenta
och i öfrigt lämpliga för ifrågavarande befattning. Att förhållandena
i vårt land, sedan berörda uttalande gjordes, utvecklat sig derhän,
att man nu med ännu större fog än då kan instämma deri, lärer ingen
vilja ifrågasätta.

Af hvad ofvan anförts följer, att Riksdagen anser en förändring i
angifven rigtning numera både böra och kunna vidtagas, äfvensom att
förändringen, då giltigt skäl icke synes förefinnas att i förevarande afseende
införa olikhet i stadgande!! för land och för stad, bör afse jemväl
rättens ombudsmansbefattningen på landet.

Riksdagen har för den skull för sin del antagit följande

Lag

angående ändrad lydelse af 41 § konkurslagen den 18 september 1862,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 6 augusti 1881.

Härigenom förordnas, att 41 § konkurslagen den 18 september 1862,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen den 6 augusti 1881, skall
hafva följande ändrade lydelse:

41 §. Då gode män utses, förordne ock rätten eller domaren en ärlig
och förståndig man utom rätten att i konkurssaken vara rättens ombudsman.
Ombudsmannen åligger att öfver gode männens och sysslomännens
förvaltning hafva tillsyn: att vid de borgenärernas sammanträden utom
rätten, der han är till städes, föra ordet: att hos rätten eller domaren anmäla
de frågor, hvilka af konkurssaken uppstå och rättens pröfning på -

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

kalla: och att i öfrigt vidtaga de åtgärder och beslut, hvilka enligt denna
lag på rättens ombudsman ankomma.

Har den, som till ombudsman förordnas, ej förut aflagt domareed,
gånge sådan ed inför rätten eller domaren, innan han nämnda befattning
tillträder.

Stockholm den 3 maj 1895.

.t." .-t* ••ni !< ..Lf j i i !,• •!■:! • - ’t *! tfn •;.}»■{;;

Med undersåtlig vördnad.

TO ,t

i

’.L /

o r