Riksdagens Skrifvelse N:o 42

Riksdagsskrivelse 1890:42

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

1

N:o 42.

Uppläst och godkänd hos Första Kammaren den 3 maj 1890.

— — — Andra Kammaren den 3 — —

Riksdagens skrifvelse till Konungen, i anledning af Riksdagens
år 1889 församlade revisorers berättelse angående verkstäld
granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
under år 1888.

(Statsutskottets utlåtande n:o 37.)

Till Konungen.

Efter pröfning af hvad Riksdagens nästlidna år församlade revisorer
rörande verkstäld granskning af statsverkets samt andra af allmänna
medel bestående fonders tillstånd, styrelse och förvaltning under
år 1888 uti afgifven berättelse anmält samt vederbörande förvaltande
verk och myndigheter uti deröfver afgifna förklaringar hos Eders
Kongl. Maj:t andragit, får Riksdagen i nedannämnda ärende anföra
följande:

Arméförvaltningen.

Resereglemente! af den 11 februari 1881 stadgar i § 7 mom. 1:
»godtgörelse af kostnad för resa med skjuts beräknas efter kortaste väg,
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 10 Sami. 1 Afd. 1 Band. 4 Häft. 1

2

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

å hvilken skjutsinrättning finnes, och efter den vid hvarje skjutsstation
gällande lega. År den resande nödsakad välja annan väg, bör anledningen
dertill uppgifvas»; samt i § 12 mom. 1: »verkställas extra förrättningar
å flere orter under en och samma resa, beräknas kostnadsersättning
för resa emellan förrättningsställena samt till första och
från sista förrättningsstället och traktamente efter de ill § bestämda
grunder.»

Kongl. stadgan angående skjutsväsendet den 31 maj 1878 föreskrifver
i 29 § 2 mom: »jemväl skall en hvar ega att till ställe, der
han har sitt hemvist eller för tillfället sig uppehåller, från närbelägen
skjutsanstalt erhålla skjuts för resa till samma eller annan sådan anstalt,
för så vidt den skjutsande ej derigenom kommer att färdas längre
väg, än som motsvarar afståndet från skjutsanstalten till det längst
derifrån belägna ombytesställe, dit skjuts från anstalten utgöres; skolande
den resande derför erlägga särskild skjutslega efter vägens längd
från skjutsanstalten till hemtningsstället, der icke den resandes färd
går tillbaka till samma skjutsanstalt, i hvilket fall särskild lega för
hemtningen icke bör erläggas»; samt i § 41: »då skjuts begagnas intill
en half mil, betalas såsom för eu half mil, men om skjutsen begagnas
utöfver en half mil, skall betalningen beräknas efter den verkliga
våglängden, dock att hvad som öfverskjuter tiondedels mil räknas
för en tiondedel.»

Jemte åberopande af förenämnda stadganden hafva revisorerne
anfört, att vid granskning af räkenskaperna rörande anslaget till resrock
traktamentspenningar under fjerde hufvudtiteln revisorerne funnit,
att vid extra förrättningar, som verkstälts å flere orter under en och
samma resa, somliga förrättningsmän i enlighet med ordalydelsen i
12 § af resereglementet tillgodoräknat sig resekostnadsersättning endast
för resa emellan förrättningsställena samt till första och från sista
förrättningsstället, under det andra dessutom tillgodoräknat sig ersättning
för hemtning af skjuts från den gästgifvaregård, som legat närmast
det förrättningsstäile, från hvilket de skolat färdas vidare. Till
hvilka orimligheter sistnämnda förfaringssätt kunnat leda, hade revisorerne
funnit af flera resekostnadsräkningar rörande under sommaren
år 1888 verkstälda ekonomiska besigtningar å soldattorp vidVestgötaDals
och Elfsborgs regementen. I en af dessa räkningar hade nemligen
förrättningsmannen under 5 förrättningsdagar tillgodoräknat sig
skjutsersättning för sammanlagdt 81,7 mil med 324 kronor. 90 öre,
deraf under en och samma dag för 24 mil, och i en anfian räkning hade
förrättningsmannen under 6 förrättningsdagar debiterat skjutsersätt -

3

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

ning för tillhopa 73,7 mil med 249 kronor 90 öre, deraf under en dag
för 21,6 mil; och hade förrättningsmännen dervid för att färdas 1 eller
2 tiondedels mil till nästa förrättningsställe, ofta tillgodogjort sig ersättning
för hemtning af skjuts från gästgifvaregård, som varit 1 å 2
mil aflägsen. Att reseräkningars uppställande, på sätt i anförda fäll
egt rum, icke vore med författningarnas rätta mening öfverensstämmande,
syntes revisorerne vara utom allt tvifvel; men då nu tolkningen
af ofvan anförda stadganden gifvit anledning till missbruk af omförmälda
art, hade revisorerne velat framhålla nödvändigheten af eu
förtydligande ändring i desamma.

I häröfver afgifvet utlåtande har arméförvaltningen å civila departementet
anfört, att jemlikt kongl. kungörelsen angående kostnadsersättning
till militäre, landsstats- och ecklesiastike tjensteman för en
del resor inom tjenstgöringsdistrikten- af den 11 februari 1881 ålåge
det vederbörande länsstyrelser att, om betalande af vissa slag af reseräkningar
bland andra för syner och besigtningar å soldattorp, sedan
räkningarna blifvit i landskontoret granskade, meddela beslut, hvarefter
sådana räkningar icke finge underkastas någon ny granskning
vid den hos arméförvaltningen förekommande handläggning af länsstyrelsernas
räkenskaper. Såsom följd häraf kunde arméförvaltningen
icke komma i tillfälle att bedöma, huruledes i det ena eller andra
fallet dylika räkningar kunnat innehålla författningsenliga eller författningsstridiga
ersättningsanspråk. Då vidare uti nu föreliggande fall
icke namngifvits vare sig vederbörande ersättningstagare eller ens det
eller de län, inom hvilka förrättningarna hålhts och reseräkningarna
liqviderats, hade arméförvaltningen funnit sig förhindrad att öfver
statsrevisorernes framställning inhemta yttrande af vederbörande länsstyrelse
eller att sjelf deröfver afgifva annan förklaring, än att, så framt
det angifna missförhållandet emellan ersättningstagarens förmodade
verkliga kostnad och den godtgörelse, som derför af kronan åtnjutits,
till äfventyrs icke kunde, efter behörig utredning hos vederbörande
myndighet, på nöjaktigt sätt förklaras, skäl syntes äfven arméförvaltningen
vara för handen till vidtagande af någon åtgärd i den af statsrevisorerne
antydda syftning.

Derest, på sätt revisorerne anmärkt, förenämnda författningars
ordalydelse i ofvan anförda paragrafer må lemna rum för eu till omförmälda
missbruk ledande tolkning, anser Riksdagen af vigt, att dessa
stadganden så ändras, att tydliga föreskrifter varda meddelade angående
den ersättning, som för tjensteresor i föreliggande fall rätteligen
bör utgå; och får Riksdagen alltså anhålla, att Eders Kongl. Maj:t

4

Riksdagens Skrifvelse N:o 42.

täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke en förtydligande ändring
uti ifrågavarande stadganden må, i det af revisorerne antydda syfte,
vidtagas.

Med undersåtlig vördnad.

Stockholm den 3 maj 1890.